AMS
I dag har Generaldirektören för AMS Bo Bylund en debattartikel på DNDebatt. Bylund menar att arbetslösheten skall minska genom att AMS skall bli effektivare i platsförmedlingen till arbetssökande och att rörligheten bland de arbetslösa måste öka. Klart att jag håller med Bylund att detta kan minska arbetslösheten med någon promille.
Vi har idagens läge 270 000 öppet arbetslösa 130 000 i aktivitetsåtgärder. Till denna mängd av arbetssökande tillkommer 270 000 sjukskrivna. Hur många av dessa är sjukskrivna på grund av ineffektivitet på arbetsplatsen dvs undersysselsättning ? Hur många av dessa skulle vara beredda att byta jobb om det fanns några att byta till ? Ytterligare 500 000 är förtidspensionerade. Samma frågor kan ställas inom denna grupp som inom sjukskrivningsgruppen dvs hur många har slutat på grund av arbetslöshet och hur många skulle vilja jobba ?
Således 1 200 000 i runda slängar som vill arbeta. Hur många jobb finns ? Siffran 30 000 brukar nämnas i det sammanhanget. Hur många procent är 30 000 av 1 200 000. Således 2,5 procent arbete finns att söka.
Det står klart för var och en att det är en giganisk politisk uppgift att få snurr på Sverige så att åtminstone 200 000 - 300 000 nya jobb måste skapas inom åtminstone en femårsperiod. Vem har den lösningen ?
Nu är det inte Bylunds uppgift att lösa det problemet men det är nog den artikel eller artiklarna som i varje fall jag efterlyser. Vänsterpartiet har utlovat 200 000 nya jobb inom offentlig sektor men det faller på de ekonomiska fundamenta och lagar att det går inte ihop med samhällsekonomin i övrigt. Utan det är naturligtvis i den privata sektorn jobben måste fram. Och vad behövs för åtgärder då ? Det är detta jag vill att fler debattartiklar skall handla om.
Vi har idagens läge 270 000 öppet arbetslösa 130 000 i aktivitetsåtgärder. Till denna mängd av arbetssökande tillkommer 270 000 sjukskrivna. Hur många av dessa är sjukskrivna på grund av ineffektivitet på arbetsplatsen dvs undersysselsättning ? Hur många av dessa skulle vara beredda att byta jobb om det fanns några att byta till ? Ytterligare 500 000 är förtidspensionerade. Samma frågor kan ställas inom denna grupp som inom sjukskrivningsgruppen dvs hur många har slutat på grund av arbetslöshet och hur många skulle vilja jobba ?
Således 1 200 000 i runda slängar som vill arbeta. Hur många jobb finns ? Siffran 30 000 brukar nämnas i det sammanhanget. Hur många procent är 30 000 av 1 200 000. Således 2,5 procent arbete finns att söka.
Det står klart för var och en att det är en giganisk politisk uppgift att få snurr på Sverige så att åtminstone 200 000 - 300 000 nya jobb måste skapas inom åtminstone en femårsperiod. Vem har den lösningen ?
Nu är det inte Bylunds uppgift att lösa det problemet men det är nog den artikel eller artiklarna som i varje fall jag efterlyser. Vänsterpartiet har utlovat 200 000 nya jobb inom offentlig sektor men det faller på de ekonomiska fundamenta och lagar att det går inte ihop med samhällsekonomin i övrigt. Utan det är naturligtvis i den privata sektorn jobben måste fram. Och vad behövs för åtgärder då ? Det är detta jag vill att fler debattartiklar skall handla om.
Räntehöjning
Riksbanksfullmäktige kunde inte hålla fingrarna i styr längre utan var tvungna att peta i syltburken. Alltför länge hade de varit utan sötman. Den förmenta klokskapen och det alltför pompösa analyserandet tvingade dessa samhällets yttersta ekonomiska experter att agera. Att den svenska prisnivån ligger 15% över den gemensamma marknadens, och att Konkurrensverket har föreslagit ett tjogtal åtgärder för att på sikt och med på sikt menar verket just den tidshorisont som Riksbanken har att ta hänsyn till när den agerar inom ramen för att styra inflationen inom landet gränser, tar inte Riksbanksfullmäktige med i sin bedömning. Ej heller att arbetsmarknaden visar fortsatt svaghet och därför inte på samma tidshorisont kommer att bidra till inflationstryck påverkar de ekonomiskt vise. Däremot de faktorer som Banken ej har att råda över påverkar beslutsfattandet mest nämligen bostadspriser och den svenska kronans fall. Den svenska kronans fall beror på en långvarig socialdemokratisk politik som varit negativ till förmögenhetsskapande och en fientlig inställning till näringslivet.
