johanssoninjo

Efter badet och en näringsriktig fiskmiddag intog jag position framför TVn för att lyssna på en direktsänd expertdebatt i två timmar om fordonsindustrins framtid i landet. Fördelen och samspelet mellan intellektuellt arbete och fysiskt är uppenbart. Avslappnad och välmående kan jag i lugn och ro lyssna till herrarnas debatt. Tråkigt att ingen dam var med bland debattörerna. Ca 160 000 jobb är beroende av fordonsindustrins överlevnad. I Sverige har vi spetkompetens om man får tro herrarna främst inom säkerhet (Autoliv) men också inom katalysator och förbränningssystemen. SAAB exporterar inom GM koncernen sin kompetens till ex Opel. Metalls ordförande hävdar att vi måste bestämma oss i landet om vi vill ha en framtida fordonsindustri och följaktligen vara med på tävlingsbanan och han tror också att så kommer att ske. Av motsatt uppfattning var en ung forskar doktor från Handels i Stockholm som inte ansåg att det fanns någon framtid för ett av varumärkena. Lunds universitets blivande rektor betonade dert viktiga samspelet mellan politiken, universiteten och näringslivet. Forskningen har en utbudssida i form av universitetens utveckling och vidare förädling genom bildandet av företag. Men näringslivet måste också efterfråga forskning och nya innovationsmöjligheter från universiteten och minst kan det vara effektivt att staten efterfrågar den forskning som görs inom näringslivet och delar ut medel till sådana projekt inte minst i kristider. Ägarfrågan diskuterades naturligtvis. Eftersom det finns så mycket kompetens inom Volvo och Saab så kommer amerikanarna att vara försiktiga innan försäljning sker. Men mot detta står hur mycket medel de är beredda att satsa utanför landet. Min reflexion är varför har inte företagen lyckats markndsföra sig till en betydligt större kundkrets när de enligt debatörerna är världens mest kompetenta fordonstillverkare. Är det nuvarande ägares fel? Och varför har lastbilstillverkarna i landet en världsledande position inte bara kompetensmässigt utan också lönsamhetsmässigt?