johanssoninjo

I hela mitt liv har idrotten spelat en avgörande roll. Jag träffade min hustru på idrottsbanan. Hon var då och är fortfarande en snygging. Så klart jag nappade direkt. En brunbränd långbent muskulös varelse tillbringade många timmar vid hundrametersstarten utan att bli speciellt snabb. Idrottskarriären för henne fortsatte på motionsstadiet. Jag själv försökte att bli så bra medeldistansare som möjligt. Blev medelgod. Nog om denna nolstalgi. I alla fall har jag och hustrun varit med sonen på två dagars cykeltävling. Och det som får mig att skriva detta är den underbara miljö som finns i tävlingsmomentet antagligen oberoende av idrott. Att se alla dessa tävlande förbereda sig med olika rutiner och inte minst alla funktionärer som trotsar väder och vind och speciellt i dessa stekheta dagar solen. Från tidig morgon till se'n eftermiddag står de alla troget på sin post och fullgör uppgifter i smått som stort. Anhöriga försöker att matcha sonen, dottern eller annan anhörig till överdådiga prestationer. Någon frågar vad hände? Svaret blir ja vad fa'n jag blev trött. Tävlingen blev för denne atlet avbruten och bättre tur nästa gång. Vilken gemenskap i enkel form ger inte idrotten tillfälle till. Alla samlas kring en uppgift med ett bestämt mål att göra så bra i från sig som det nånsin går. En del överpresterar och kommer först andra kämpar långt ned i fältet men har ändå utfört sin uppgift att delta och göra sitt bästa. Jag tycker det är så kul att få vara med och nuförtiden enbart vara åskådare och betrakta hela härligheten på avstånd. Vilken härlig och kul miljö med alla dessa incidenter och folk som jag på ett naturligt sätt kommer i samspråk med. I morgon är det en ny dag med tidig uppstigning och avfärd till tävlingsplatsen. Går det att ha det roligare, ja förstås att delta själv.