Ungdomsarbetslösheten
Kollade genom på en av otaliga debatter mellan arbetsmarknadsminister Littorin och socialdemokraternas talesman i arbetsmarknadsfrågor Österberg.
Debatetten gällde ungdomsarbetslösheten. Utgångspunkten borde vara socialdemokraternas tolvåriga regeringsinnehav då regeringen upprepade gånger blev kritiserad av OECD för den oproportionerligt höga ungdoms är arbeslösheten i Sverige i förhållande till övriga OECD länder.
OECD kritiserar Sverige på två områden dels för höga ingångslöner dels för den stela organistionen på svensk arbetsmarknad och främst då den lagstiftning som råder genom tillkomsten av LAS. Dvs turordningsreglerna som innebär sist in först ut. Ungdomar är sist in och får därför lämna först när ekonomin krisar.
Områdena som kritiseras är förhandlingsbara mellan parterna på arbetsmarknaden och regeringen av vilken kulör den är kan alltså inte göra något för att förbättra situationen.
Vad regeringen däremot kan göra är att genom arbetgivaravgifterna sänka kostnaderna för arbetsgivarna för att behålla och anställa ungdomar. Det är precis det nuvarande regering har gjort.
Då kommer Österberg med argumentet att det är bättre att satsa på de ungdomar som står längst från arbetsmarknaden dvs de som varit arbetslösa flera år och aldrig varit inne på arbetsmarknaden. Var och en förstår att den kategorin har kanske aldrig fullföljt gymnasieutbildningen och har så låga kvalifikationer att frågan är vilka arbetsuppgifter som de är mogna för. Tyvärr är det så i dax läget att så lågkvalificerade arbetsuppgifter finns inte på dagens arbetsmarknad det fanns förr då det genom kontakter kunde skapas uppgifter för de som inte orkade med skolan och inte ansågs kvalificerade för ett ordinärt arbet.
Samhället kanske genom lagstiftnin på skulle reglera arbetsmarknaden för den kategorin. Dvs varje företag och organisation skulle vara skyldiga att ta emot arbetslösa ungdomar som inte har haft något intresse av att fullfölja skolan och därefter ej heller visat tendenser till att reparera skadan. Alternativt kan det vara en uppgift för parterna på arbetsmarknaden att komma överens om.
