Apropå eventuella oegentligheter i kommunal verksamhet i Göteborg
Är det någon som tror att vänskapskopplingen mellan leverantörer av kommunala uppdrag och kommunala förvaltningstjänstemän är något unikt för Göteborg. Snarare är det regel än undantag bland landets 290 kommuner. Det som är överraskande är att det upptäcks i en av landets största kommuner. Vän av ordning tror att kontollen och kompetensen hos nämndemän och tjänstemän skulle vara ett snäpp bättre än i små och medelstora kommuner.
Nu är inte de medel som flyter ut ur den kommunala budgeten på det här sättet inte på något vis stora men det äckliga är ju att enskilda välavlönade girigbukar till förvaltningstjänstemän skor sig på grund av sin ställning i organisationen.
De riktigt stora slöseriet i den kommunala verksamheten finns att finna i den hierarki som byggs upp inom många förvaltningar och där kliandet på ryggen pågår dagligen. Mellannivåer och småchefer får som konsekvens att en del av de som utför det operativa arbetet dagligen går och muttrar om orättvisor och slöseri med skattepengar.
Andra lever ett gott liv i organisationen som ja sägare och slickar begärligt i sig den rikligt tilltagna ersättningen mot att leverera ett litet bidrag till verksamheten som motsvarar en halv dags arbete eller ett arbete som inte alls behövs.
Hur många kommuner lider av revirstrider mellan förvaltningarna där oklarar ansvarförhållande bidrar till dubbelarbete eller att arbetsuppgifter inte alls utförs?
Skattebetalarnas förening påpekar varje år det kommunala slöseriet med skattemedel. Mot detta argumenterar den röd gröna sörjan att mer skattepengar skall vräkas över kommunerna. Alliansen vågar inte annat än att till slut gå med på en del av propåerna. På det viset undviks effektiviseringar och omfördelning från i främsta hand teknikförvaltningarna till skolan. Och inom skolan prioriteras administrationen och bytråkratin till förfång för elever och lärare.
Ordet samordning har en helig klang i all byråkratisk verksamhet. Begreppet står för myten att all verksamhet kan effektiviseras bara den blir föremål för samordning. Så tillkommer organisationer ovanpå ett antal kommuner och tjänstemän tillsätts som dagligen har till uppgift att samordna verksamheter. Så har Region Värmland ex tillkommit. En ineffektiv skapelse som bara kostar värmländska skattebetlare många miljoner årligen som i stället borde läggas på elever och lärare.
Nu är inte de medel som flyter ut ur den kommunala budgeten på det här sättet inte på något vis stora men det äckliga är ju att enskilda välavlönade girigbukar till förvaltningstjänstemän skor sig på grund av sin ställning i organisationen.
De riktigt stora slöseriet i den kommunala verksamheten finns att finna i den hierarki som byggs upp inom många förvaltningar och där kliandet på ryggen pågår dagligen. Mellannivåer och småchefer får som konsekvens att en del av de som utför det operativa arbetet dagligen går och muttrar om orättvisor och slöseri med skattepengar.
Andra lever ett gott liv i organisationen som ja sägare och slickar begärligt i sig den rikligt tilltagna ersättningen mot att leverera ett litet bidrag till verksamheten som motsvarar en halv dags arbete eller ett arbete som inte alls behövs.
Hur många kommuner lider av revirstrider mellan förvaltningarna där oklarar ansvarförhållande bidrar till dubbelarbete eller att arbetsuppgifter inte alls utförs?
Skattebetalarnas förening påpekar varje år det kommunala slöseriet med skattemedel. Mot detta argumenterar den röd gröna sörjan att mer skattepengar skall vräkas över kommunerna. Alliansen vågar inte annat än att till slut gå med på en del av propåerna. På det viset undviks effektiviseringar och omfördelning från i främsta hand teknikförvaltningarna till skolan. Och inom skolan prioriteras administrationen och bytråkratin till förfång för elever och lärare.
Ordet samordning har en helig klang i all byråkratisk verksamhet. Begreppet står för myten att all verksamhet kan effektiviseras bara den blir föremål för samordning. Så tillkommer organisationer ovanpå ett antal kommuner och tjänstemän tillsätts som dagligen har till uppgift att samordna verksamheter. Så har Region Värmland ex tillkommit. En ineffektiv skapelse som bara kostar värmländska skattebetlare många miljoner årligen som i stället borde läggas på elever och lärare.
Tankar kring kryckandet
Speglade midjan i dag före duschen, det går inte att undvika att titta sig i spegeln när jag står där spritanes naken. Valkarna vid sidorna och en begynnande hängbuk är resultatet av snart en månads frånvaro av träning. Naturen har sina regler. Självklart måste det visa sig på något sätt annars vore det meningslöst att träna. Men vad fort det går att dassa till sig. Tänk de 65 åringar som aldrig tränat, hur ser de ut i kröppen?
Efter fikat sa jag till hustrun att det är lika så gott att ta tjuren vid hornen och greppa kryckorna för förmiddagsvandringen. Fasligt töligt att krycka. Jag kommer ingen vart och vad långsmat det går. Tålamodsprövande minst sagt. Kanske bra mental träning. Onekligen hinner tankarna med stegen. Dock var det inga problem att övervinna den mentala svårigheten att utöka sträckningen i dag och det mentala efterfrågade inte heller några pauser.
När den lilla backen närmade sig vid busshållplatsen gick tankarna tillbaks mer än tio år i tiden till träningspassen i Sanna backen. Den 600 meter långa backen med mellanliggande platå avverkade jag på dryga 2 minuter. Nu tog det 2 minuter att komma uppför en 60 m kulle.
Väl uppe ville en liten hund nosa på kryckorna och den vanliga konversationen uppstod mellan hundägaren och mig. Inte varje dag hundar får lukta på livlösa kryckor. Kul att bli uppmärksamad. Snart vet majoriteten av Henstads villaägare att jag fått nya höftleder och vad duktig jag varit som tog båda på en och samma gång. Bara en åt gången hade varit som en lätt förkylning.
De sista 200 m försökte jag öka steglängden och frekvensen på kryckandet. Det går i 20 m sedan måste jag återgå till mindre steg. Funderar på om jag skall börja med intervaller och explosiva ryck för att få upp muskelstyrkan.
Funderade i nedförsbacken mot busshållplatsen på hur det går om jag drattar om kull. Det troliga är att jag ramlar rakt fram och innan kröppen når backen lyckas jag vrida mig på sidan eller faller jag platt med pannan rakt i backen? Kanske går det att dämpa fallet med händerna och då blir möjligen resultate att jag hamnar på alla fyra med spräckta knäskålar som resultat.
I dag kryckade jag 1 210 m på 25 mnuter.
Makroekonomi
Kryckade 730 m före fikat. Blev trött. Ingen smärta. Slutat merd Citadon sedan ett dygn. Kan stappla med små steg utan kryckor.
Hör på Ekot vid lunchtid att Grekland nu får betala 10% för tioåriga lån. Statsbankrutt för Grekland och Portugal är inte långt borta. Tyskarna ställer inte upp. Undrar hur det går med de andra betydligt mer statustynga länder som Storbritannien,Italien och Spanien?
Finanskrisen kanske bara vara en fläkt mot vad som komma skall.
I Frankrike protesterar bönderna mot minimalt indragna jordbrukssubventioner. En fri marknad skulle kunna garantera en stor del av Afrikas svältande befolkning drägliga levnadsförhållanden. Och de franska bönderna m fl europeiska skulle i motsvarande mån få sänka sin levnadsstandard. Och det går inte gruppen med på, se bara på de svenska pappersarbetarna och elekrikernas ageranden som är i nivå med de franska böndernas agerande.
Här hemma fortsätter den rödgröna alliansen med sin överbudspolitik. Det fordras för demokratins fortbestånd att politikerna inte är populistiska utan lever i verkligheten. Majoriteten måste bli mer kunniga och kunna värdera retorikens innehåll. Först då säkerställs en fortsatt regeringsinnehav för borgarna.
Prognosen är betydande sociala oroligheter i större delen av Europa och som förstås är en grogrund för extremistiska partier och så är karusellen på nytt igång. Odugliga politiker har ställt till det.
Tur att Persson greppade det socialdemokratiska partiet med sin auktoritet och drog ned på den ofantliga sektorn i senare delen av 90 talet annars hade landet stått där flertalet europeiska länder står idag. Hade Persson kombinerat reformpolitiken med dagens jobbpolitik hade socialdemokraterna och Persson kunnat fortsätta ytterligare en mandatperiod.
Ändå argumenterar den rödgröna alliansen för mer miljarder till de ineffektiva kommunerna och landstingen i stället för att ta greppa om byråkratin och möjlighet till alternativa produktionsformer.
Sälj LKAB, Vattenfall m fl statliga företag och se till att statsskulden är på en miniminivå. Nuvarande räntekostnad på 30 miljarder tillsammans med en neddragning av försvarets 40 miljarder tillhälften kan åstadkomma betydande skattesänkningar för medel och låginkomsttagare.
Hör på Ekot vid lunchtid att Grekland nu får betala 10% för tioåriga lån. Statsbankrutt för Grekland och Portugal är inte långt borta. Tyskarna ställer inte upp. Undrar hur det går med de andra betydligt mer statustynga länder som Storbritannien,Italien och Spanien?
Finanskrisen kanske bara vara en fläkt mot vad som komma skall.
I Frankrike protesterar bönderna mot minimalt indragna jordbrukssubventioner. En fri marknad skulle kunna garantera en stor del av Afrikas svältande befolkning drägliga levnadsförhållanden. Och de franska bönderna m fl europeiska skulle i motsvarande mån få sänka sin levnadsstandard. Och det går inte gruppen med på, se bara på de svenska pappersarbetarna och elekrikernas ageranden som är i nivå med de franska böndernas agerande.
Här hemma fortsätter den rödgröna alliansen med sin överbudspolitik. Det fordras för demokratins fortbestånd att politikerna inte är populistiska utan lever i verkligheten. Majoriteten måste bli mer kunniga och kunna värdera retorikens innehåll. Först då säkerställs en fortsatt regeringsinnehav för borgarna.
Prognosen är betydande sociala oroligheter i större delen av Europa och som förstås är en grogrund för extremistiska partier och så är karusellen på nytt igång. Odugliga politiker har ställt till det.
Tur att Persson greppade det socialdemokratiska partiet med sin auktoritet och drog ned på den ofantliga sektorn i senare delen av 90 talet annars hade landet stått där flertalet europeiska länder står idag. Hade Persson kombinerat reformpolitiken med dagens jobbpolitik hade socialdemokraterna och Persson kunnat fortsätta ytterligare en mandatperiod.
Ändå argumenterar den rödgröna alliansen för mer miljarder till de ineffektiva kommunerna och landstingen i stället för att ta greppa om byråkratin och möjlighet till alternativa produktionsformer.
Sälj LKAB, Vattenfall m fl statliga företag och se till att statsskulden är på en miniminivå. Nuvarande räntekostnad på 30 miljarder tillsammans med en neddragning av försvarets 40 miljarder tillhälften kan åstadkomma betydande skattesänkningar för medel och låginkomsttagare.
Rehabiliteringen
Dax att summera rehab träningen efter nu fjortondagar efter operation. Summan blir: för dåligt! För slött och likgiltigt. Som normalt folk beter sig efter ett ingrepp, antar jag. Dock frågade jag operatören Lars Karlsson redan på Måndagen dvs samma dag som operationen om kliniken hade tillgång till hantlar. Det hade de givetvis men han menade att det var värt att ta det lugnt några dagar.
Jag följde sjukgymnastens ordination den första veckan dvs knep med tårna, drog upp underbenen och kanade tillbaks samt spände inre lårmuskeln starax ovanför knät. Se'n har dessa övningar ebbat ut när jag tagit kryckorna i anspråk.
Måndag den 19 vandrade jag på plattorna utanför huset tur och retur ca 20 meter åt vardera hållet. På kvällen bajade jag för första gången. Rejäl skit ramlade ned i stolen. Det är en viss tyngd i en veckas skräp.
På Tisdag var jag ute i gatan och över till grannens brevlåda. På gröten idag en portion Linfrön.
Onsdag vågade jag mig runt kvarteret. Sedan dröjde det till Lördag innan jag på nytt vandrade runt kvarteret.
Söndag utökade jag rundan till två kvarter. Som jag repeterade i dag vid lunchtid.
Rehabövningarna har tyvärr legat nere. Linfröna på gröten varje morgon hjälper till att hålla magen i gång.
Nu skall det bli bättring. Jag inspireras av Kari Martens. Multiidrottaren som jag träffade helt kort på Spine Center när jag var ute från rummet på en av mina första kryckturer. Kari hade blivit opererad för Spinal Stenos / Dekompression och kunde uppträda utan kryckor medan jag var svimfärdig bara efter en kort tur ut till receptionen.
Kolla hemsidan: http://karimartens.se/bloggen/2010/04/
Jag har det senaste dygnet trappat ned citadon tabletterna till 3x1 mot som mest 4x2 plus en liten morfin plutt de tre första dygnen morgon och kväll. Det funkar.
Jag följde sjukgymnastens ordination den första veckan dvs knep med tårna, drog upp underbenen och kanade tillbaks samt spände inre lårmuskeln starax ovanför knät. Se'n har dessa övningar ebbat ut när jag tagit kryckorna i anspråk.
Måndag den 19 vandrade jag på plattorna utanför huset tur och retur ca 20 meter åt vardera hållet. På kvällen bajade jag för första gången. Rejäl skit ramlade ned i stolen. Det är en viss tyngd i en veckas skräp.
På Tisdag var jag ute i gatan och över till grannens brevlåda. På gröten idag en portion Linfrön.
Onsdag vågade jag mig runt kvarteret. Sedan dröjde det till Lördag innan jag på nytt vandrade runt kvarteret.
Söndag utökade jag rundan till två kvarter. Som jag repeterade i dag vid lunchtid.
Rehabövningarna har tyvärr legat nere. Linfröna på gröten varje morgon hjälper till att hålla magen i gång.
Nu skall det bli bättring. Jag inspireras av Kari Martens. Multiidrottaren som jag träffade helt kort på Spine Center när jag var ute från rummet på en av mina första kryckturer. Kari hade blivit opererad för Spinal Stenos / Dekompression och kunde uppträda utan kryckor medan jag var svimfärdig bara efter en kort tur ut till receptionen.
Kolla hemsidan: http://karimartens.se/bloggen/2010/04/
Jag har det senaste dygnet trappat ned citadon tabletterna till 3x1 mot som mest 4x2 plus en liten morfin plutt de tre första dygnen morgon och kväll. Det funkar.
Ungdomsarbetslösheten
Vetskapen om att när individer blir osynliggjorda så blir det problem antingen på individ nivå eller för samhället i stort verkar vara ett välkänt faktum i varje fall hos ledande befattningshavare inom politiken. Någon annan slutsats kan jag inte dra av innehållet i den rika flora av debattartiklar som förekommer när det gäller ungdomsarbetslösheten från såväl regeringsföreträdare som opposition men även från näringslivsföreträdare.
Hur problemet skall lösas varier en aning men i huvudskap går det ut på att ge arbetförmedlingen mer resurser eller sänka kostnaderna på arbetsgivarnivå. Nu är det stora problemet som oppositionen kritiserar att inget händer förrän efter tre månader efter att ungdomen har anmält sig på arbetsförmedlingen och inte ens då annat än möjligen att ungdomarna uppmanas söka arbete i kö med alla andra sökande.
Ett välkänt faktum är att problem löses bäst där de uppstår. Arbetslöshet uppstår på lokal nivå. I Värmland är ca 3500 ungdomar arbetslösa. Men vad gör lokala företrädare? Sitter lokala företrädare på AMS och väntar på att de skall få direktiv från regeringen? Känner företagsledare i Värmland och chefer för offentlig sektor ett ansvar för problemet?
Värmland är känt för att ha ett av landets bästa samarbete mellan näringsliv och myndigheter. Region Värmland och Universitetet är bland andra en garant för detta samarbete. Världens bästa klusterverksamhet inom näringslivet gör att beslutsvägarna är korta. Rikligt med konferenser och resor arrangeras årligen för att stärka samarbetet och göra regionen till den mest attraktiva i landet.
Engagemanget och ett välutvecklat kontaktnät mellan näringsliv och myndigheter borde borga för att problemet aldrig uppstår. I mer än ett decennium har vi brottats med problemet. Ingen lösning siktas. Var sitter lösningen? Oftast i det enkla. Synliggör ungdomarna det gäller. Och börja med att synliggöra dem redan när de söker praktikplatser i gymnasiet.
Redan då verkar det som om näringsliv och myndigheter viker ned sig. På varje skola finns personal som inte gör något annat än jobbar med att få ut ungdomarna på praktikplatser.
Jag kan inte dra någon annan slutsats av verkligheten annat än att arbetplatserna har en problemfylld attityd mot ungdomar som gör att problemet uppstår. Det är jobbigt och krävande att ta emot en praktikant och vad skall jag sysselsätta vederbörande med är förstås den vanligaste attityden. Ledare och chefer måste ta sitt ansvar och ingripa och inte bara tillämpa låtgåmentaliteten. Det borde vara en självklarhet för varje arbetplats att ställa sig i kö hos skola och arbetsförmedling för att få ta emot ungdomar och visa upp vad företaget åstadkommer i samhället. Måste ambitionen vara 100%? Visst inte.
Från politiker håll pratas det vitt och brett om att "det räcker oftast med att få in en fot". Ja, visst helt riktigt men se till att uttrycket får ett innehåll i verkligheten. Är ungdomsarbetslösheten samhällets största utmaning i framtiden? Av den högljudda debatten verkar det vara så? Jag blir förskräckt när myndigheter och politiker gör ett litet problem till det största som finns.
Lägg flygplatsfrågan och andra trivialiteter åt sidan och lös problemet på en förmiddag annars ställ er i vrå'n och skäms.
Förslag: Samla företrädare för arbetsplatser i länet under en lördag för att planlägga söndagen. På söndag finns arbetlösa ungdomar på plats för att träffa sina blivande arbetsgivare på respektive hemort. Ett halvår framåt har ungdomen en fot på arbetsmarknaden.
Ansvariga: Hövdingen, Regionråd och högste företrädare för Värmländskt Näringsliv. Detaljer utformas av Karlstads Kommuns Näringslivsdirektör i samarbete med övriga kommuners liknande tjänst. Möjligen skall AMS delta för att kalla de arbetslösa till söndagen.
Hur problemet skall lösas varier en aning men i huvudskap går det ut på att ge arbetförmedlingen mer resurser eller sänka kostnaderna på arbetsgivarnivå. Nu är det stora problemet som oppositionen kritiserar att inget händer förrän efter tre månader efter att ungdomen har anmält sig på arbetsförmedlingen och inte ens då annat än möjligen att ungdomarna uppmanas söka arbete i kö med alla andra sökande.
Ett välkänt faktum är att problem löses bäst där de uppstår. Arbetslöshet uppstår på lokal nivå. I Värmland är ca 3500 ungdomar arbetslösa. Men vad gör lokala företrädare? Sitter lokala företrädare på AMS och väntar på att de skall få direktiv från regeringen? Känner företagsledare i Värmland och chefer för offentlig sektor ett ansvar för problemet?
Värmland är känt för att ha ett av landets bästa samarbete mellan näringsliv och myndigheter. Region Värmland och Universitetet är bland andra en garant för detta samarbete. Världens bästa klusterverksamhet inom näringslivet gör att beslutsvägarna är korta. Rikligt med konferenser och resor arrangeras årligen för att stärka samarbetet och göra regionen till den mest attraktiva i landet.
Engagemanget och ett välutvecklat kontaktnät mellan näringsliv och myndigheter borde borga för att problemet aldrig uppstår. I mer än ett decennium har vi brottats med problemet. Ingen lösning siktas. Var sitter lösningen? Oftast i det enkla. Synliggör ungdomarna det gäller. Och börja med att synliggöra dem redan när de söker praktikplatser i gymnasiet.
Redan då verkar det som om näringsliv och myndigheter viker ned sig. På varje skola finns personal som inte gör något annat än jobbar med att få ut ungdomarna på praktikplatser.
Jag kan inte dra någon annan slutsats av verkligheten annat än att arbetplatserna har en problemfylld attityd mot ungdomar som gör att problemet uppstår. Det är jobbigt och krävande att ta emot en praktikant och vad skall jag sysselsätta vederbörande med är förstås den vanligaste attityden. Ledare och chefer måste ta sitt ansvar och ingripa och inte bara tillämpa låtgåmentaliteten. Det borde vara en självklarhet för varje arbetplats att ställa sig i kö hos skola och arbetsförmedling för att få ta emot ungdomar och visa upp vad företaget åstadkommer i samhället. Måste ambitionen vara 100%? Visst inte.
Från politiker håll pratas det vitt och brett om att "det räcker oftast med att få in en fot". Ja, visst helt riktigt men se till att uttrycket får ett innehåll i verkligheten. Är ungdomsarbetslösheten samhällets största utmaning i framtiden? Av den högljudda debatten verkar det vara så? Jag blir förskräckt när myndigheter och politiker gör ett litet problem till det största som finns.
Lägg flygplatsfrågan och andra trivialiteter åt sidan och lös problemet på en förmiddag annars ställ er i vrå'n och skäms.
Förslag: Samla företrädare för arbetsplatser i länet under en lördag för att planlägga söndagen. På söndag finns arbetlösa ungdomar på plats för att träffa sina blivande arbetsgivare på respektive hemort. Ett halvår framåt har ungdomen en fot på arbetsmarknaden.
Ansvariga: Hövdingen, Regionråd och högste företrädare för Värmländskt Näringsliv. Detaljer utformas av Karlstads Kommuns Näringslivsdirektör i samarbete med övriga kommuners liknande tjänst. Möjligen skall AMS delta för att kalla de arbetslösa till söndagen.
Privat contra politiker styrd landstingsverksamhet
Nyligen presenterades siffror för hur sjuk- och omsorgsvården kommer att utvecklas mot 2030 talet. En ökning med 13 kr/intjänad hundralapp för skattebetalaren. Naturligtvis helt orealistiska siffror. Och jag antar att prognosen är en trend framskrivning av pågående verksamhet.
Under vecka femton hade jag förmånen att under fyra dygn besöka Ortho Center i Göteborg där jag tacksamt tog emot två nya höftleder. Bakgrunden var att jag i början av februari ringt till Ortopedin i Karlstad och fått beskedet att före sommaren kunde jag inte få höfterna opererade detta på grund av en toppbelastning under vintermånaderna. Jag begärde således vårdgaranti som innebär att jag skall behndlas inom tre månader.
Jag ifrågasätter inte läkar- och sjuksköterskornas proffessionalitet inom Värmlands Läns Landsting den är säkert lika god som någonannanstans. Däremot finns det anledning att diskutera den politikerstyrda och även tjänstemanna styrda proffessionaliteten som ligger på en bedrövligt låg nivå såväl på riks som regional nivå. Möjligen med något undantag.
Resultat bevisas bäst genom att granska siffror som organisationer åstadkommer. I det här fallet är det fråga om standardoperationer som är likvärdiga till utförande. Således inte vård och omsorg av patienter som kan kräva utdragna processer och inte tidsmässigt kan förutses.
En ordinär opertionsavdelning med inriktning på höftledsortopedi skall kunna klara av åtta patienter på två operationsdagar som har besvär med en av höfterna. Dvs jag får genom enkel division relationstalet 1,0. Klarar kliniken av 7 operationer blir talet 0,88 osv.
På Ortho Center i Göteborg opererar en läkare 7-8 höftleder på två operationsdagar. Dvs relationstalet är i sämsta fall 0,88.
Hur är det på motsvarande klinik i Karlstad, Arvika och Torsby? Är det möjligen 0,50? Dvs fyra patienter på två dagar. Således halva den verksamhet som motsvarande klinik inom privat sjukvård klarar av. Hur kan det vara så om det är så?
Enda förklaringen är att det saknas incitament att prestera bättre. I Göteborg hyr Ortho Center fyra vårdplatser av Spine Center som är ett dotterbolag till Global Health Partner som är en koncern speciliserad på bland annat ryggkirurgi, fetmaoperationer och viss tandvård. Operationsadagar är Måndag och Torsdag. Dvs organisationen är optimalt utformad för att prestera på toppen.
Hur är det med operationseffektiviteten i Karlstad? Utnyttjas personalen den tid som den befinner sig på arbetsplatsen eller går tiden åt till andra aktiviteter än de rent proffessionella dvs att förbereda, operera och städa undan? Uppenbarligen inte för då skulle Karlstad prestera som Göteborg eller ivarje fall inte hälften så bra, om nu antagandet är riktigt.
Går jag vidare och funderar på hur siffrorna skulle se ut om operationssalarna utnyttjades lika effektivt som pappersmaskinerna på Skoghall kommer jag fram till siffror som det inte är någon ide att presentera här. Men uppemot 1000 höftledsoperationer per fyra månaders period är ingen orealistisk siffra.
Slutsatsen kan inte bli annan än att låta den privata vården öka och omorganisera den skattefinanserade vården om siffrorna stämmer.
Lägg ned Landstingen och låt varje lasarett bli en rationell enhet med klara målsättningar. Koncentrera verksamheten till Central lasarettet i KARLSTAD som skall styras av proffs. Lägg ned övriga sjukhus i Värmland.
Skattebetalarna i Värmland vill inte att vården skall styras av okvalificerade politiker och tjänstemän som också är för många. Utbilda de som nu sitter inom byråkratin till att leda en rationell verksamhet eller byt ut.
Under vecka femton hade jag förmånen att under fyra dygn besöka Ortho Center i Göteborg där jag tacksamt tog emot två nya höftleder. Bakgrunden var att jag i början av februari ringt till Ortopedin i Karlstad och fått beskedet att före sommaren kunde jag inte få höfterna opererade detta på grund av en toppbelastning under vintermånaderna. Jag begärde således vårdgaranti som innebär att jag skall behndlas inom tre månader.
Jag ifrågasätter inte läkar- och sjuksköterskornas proffessionalitet inom Värmlands Läns Landsting den är säkert lika god som någonannanstans. Däremot finns det anledning att diskutera den politikerstyrda och även tjänstemanna styrda proffessionaliteten som ligger på en bedrövligt låg nivå såväl på riks som regional nivå. Möjligen med något undantag.
Resultat bevisas bäst genom att granska siffror som organisationer åstadkommer. I det här fallet är det fråga om standardoperationer som är likvärdiga till utförande. Således inte vård och omsorg av patienter som kan kräva utdragna processer och inte tidsmässigt kan förutses.
En ordinär opertionsavdelning med inriktning på höftledsortopedi skall kunna klara av åtta patienter på två operationsdagar som har besvär med en av höfterna. Dvs jag får genom enkel division relationstalet 1,0. Klarar kliniken av 7 operationer blir talet 0,88 osv.
På Ortho Center i Göteborg opererar en läkare 7-8 höftleder på två operationsdagar. Dvs relationstalet är i sämsta fall 0,88.
Hur är det på motsvarande klinik i Karlstad, Arvika och Torsby? Är det möjligen 0,50? Dvs fyra patienter på två dagar. Således halva den verksamhet som motsvarande klinik inom privat sjukvård klarar av. Hur kan det vara så om det är så?
Enda förklaringen är att det saknas incitament att prestera bättre. I Göteborg hyr Ortho Center fyra vårdplatser av Spine Center som är ett dotterbolag till Global Health Partner som är en koncern speciliserad på bland annat ryggkirurgi, fetmaoperationer och viss tandvård. Operationsadagar är Måndag och Torsdag. Dvs organisationen är optimalt utformad för att prestera på toppen.
Hur är det med operationseffektiviteten i Karlstad? Utnyttjas personalen den tid som den befinner sig på arbetsplatsen eller går tiden åt till andra aktiviteter än de rent proffessionella dvs att förbereda, operera och städa undan? Uppenbarligen inte för då skulle Karlstad prestera som Göteborg eller ivarje fall inte hälften så bra, om nu antagandet är riktigt.
Går jag vidare och funderar på hur siffrorna skulle se ut om operationssalarna utnyttjades lika effektivt som pappersmaskinerna på Skoghall kommer jag fram till siffror som det inte är någon ide att presentera här. Men uppemot 1000 höftledsoperationer per fyra månaders period är ingen orealistisk siffra.
Slutsatsen kan inte bli annan än att låta den privata vården öka och omorganisera den skattefinanserade vården om siffrorna stämmer.
Lägg ned Landstingen och låt varje lasarett bli en rationell enhet med klara målsättningar. Koncentrera verksamheten till Central lasarettet i KARLSTAD som skall styras av proffs. Lägg ned övriga sjukhus i Värmland.
Skattebetalarna i Värmland vill inte att vården skall styras av okvalificerade politiker och tjänstemän som också är för många. Utbilda de som nu sitter inom byråkratin till att leda en rationell verksamhet eller byt ut.
Operationen
I början av februari i år kontaktade jag ortoped avdelningen på Karlstads Lasarett. Jag hade fattat beslutet att operera höfterna dvs att sätta in ledproteser. I början av februari 2009 var jag på undersökning på ortoperden och fick då beskedet att jag var i behov av operation men tog då inte beslutet.
I mitten av februari blev jag uppringd av otopedläkaren efter samtalet med expeditionen veckan före. Beskedet då blev att någon operation före sommaren var inte att tänka på på grund av den ansamling av patienter som förekommit under vintermånaderna. Men Du kan begära vårdgaranti upplystes jag om. Jag slog till och beslutade mig för vårdgaranti vilket betyder att jag kommer att behandlas inom tre månader. En sk operationkoordinator skulle kontakta mig.
Efter en dryg vecka ringer operationskoordinatorn och jag bestämmer mig för att jag vill bli opererad på Ortho Center i Göteborg.
En vecka senare får jag kallelse till Ortho Center och skall infinna mig för properativ bedömining Onsdagen den 17 mars.
Jag träffar läkaren som skall operera mig. Han har röntgen bilderna från Karlstad uppe på sin skärm när jag stegar in på mottagningen. Han kollar rörligheten och förklarar hur operatione i stora drag går till. Vi är överens om att operatione skall omfatta båda höfterna.
Därefter träffar jag en sjuksköterska som EKGar mig och tar de nödvändiga proverna samt instruerar mig i detalj vad jag skall tänka på före operationen.
Besöket avslutas med en kort träff hos narkosläkaren. Jag kommer inte att narkotiseras utan lokalbedövas nedanför midjan och "får sedan sova som jag vill" som hon uttrycker sig.
Givetvis är jag intresserad av när operationen skall äga rum så jag trippar upp till operationskoordinatorn och frågar. Men , nej hon kan inte lämna mig besked just då men jag skall återkomma på fredag.
OK är inte anträffbar på fredag men på måndag mejlar hon mig att jag är välkommen den 12 april till Spine Center för operation.
Jag kontaktar kommunen och kommunens tjänsteman bsöker mig i hemmet och har med sig nödvändiga hjälpmedel för att jag skall kunna klara mig efter operationen.
Söndagen den 11 april vinkar jag av hustrun på Jvgst och tankarna snurrar i huvudet. Kommer jag någonsin tillbaks till Karlstad? Kommer jag att bli den förste som av en oförutsedd händels avlider under en rutinartad operation? Kommer jag att drabbas av en långvarig sårinfektion med kallbrand i båda benen med amputation som följd och resten av livet rullstolsbunden. Dock överväger tankarna om att jag åter skall kunna promenera i skogarna runt hemtrakten och röra mig med mindre besvär än de sista åren. De sista månaderna har besvären ytterligare accentuerats så kanske beslutet ändå var optimalt.
Övernattar hos dotterns familj. Blivande svärsonen skjutsar ut mig till Spine Center halv sju på Måndag morgon.
I foajen träffar jag allt i allo som snabbt tar hand om mitt bagage och lotsar mig till inskrivningssköterskan som ställer frågor om jag bl annat druckit de senaste två timmarna. Jag hade missat den informationen och druckit en kopp te efter duschen. Hon ger mig en känga för att inte ha följt instruktionerna. Jag är redan så spak inför operationen att jag inte reagerar med annat än att "det har kroppen redan sugit upp".
Beordras att byta till "husets" kläder som består av halvlång skjorta och kallsingar. Jag intar ryggläge på sängen och körs in till operationssalen. Kliver av sängen och läggger mig på operationslafen.
Jag blir omhändertagen av ett småpratande gäng som snurrar runt mig och fäster slangar och jag får bedövningssprutan i ryggen. Lår och underben blir snabbt tunga som bly och till slut kan jag inte vicka ens på en tå. Klockan är några minuter över åtta och den vänlige med sömnmedel meddelar att nu skall jag få sova.
När jag nästa gång tittar ser jag att klockan är precis tolv och förstår att jag har vaknat och allt är klart. Vilken lyckokänsla. Det första jag frågar är "var det nödvändigt med operation". Jag får ett absolut jakande svar av läkaren som konstaterade att båda lederna var drabbade av obehaglig infektion mellan kula och led.
Körs in till uppvaket och kan ligga och bläddrta i Aftonbladet och GT. Jag blir upplyst om att målsättningen med dagen är att jag senare på eftermiddagen skall kunna stå upp med hjälp av gåstol.
Jag får ett eget rum med närhet till toa. I kvällningen får jag besök av ungdomarna, barnbarnet och morgonens taxichaufför. Så var det dax att uppfylla målsättningen. Jag får instruktioner hur jag skall ligga på rygg och hasa mig snett mot sängkanten för att kunna komma ned med fötterna på golvet. Jag reser mig och greppar om gåstolens handtag och känner hur svimningskänslorna blir övermäktiga så det är bara att falla tillbaks på rygg och få en kall servett på pannan som snabbt fylls av svett. Jag nådde målet för någon sekund. Skönt att inta ryggläge.
Sjukgymnasten instruerar mig om de övningar jag skall göra med tår och ben under sängvistelsen. Jag får beröm för statusen på benen och tårna som inte uppvisar den minsta svullnad efter operationen. Cirkulationen är på toppen.
Egen radio och TV på rummet gör att det inte är några problem med att få tiden att gå. Lyssnar på radion under tisdag och får uppslag till blogginlägg som jag antecknar på ett medhaft block. Löser ett sudokou och aftonbladets korsord, så när.
Gåstolen blir åter aktuell när sjukgymnasten kommer på besök men det blir en kort runda för svimningskänslorna finns där någonstans i kroppen. Men inte som igår.
Son och dotter med barnbarn besöker mig och eftermiddagstiden rinner i väg.
Onsdag är den första kryckdagen. Först ena kryckan ett kort stycke fram sedan motsatt ben. Ingen passgång. Ut i korridoren men där står en stol. Vilken tur. Förklara för sjukgymnasten att mitt självförtroende inte är på topp. Hon ler och förklarar att det kommer med tiden. Jag tror henne.
Sjuksyrran tar bort kisskateterna och ger mig en flaska för natten att kissa i. Det går bra, lägger flaskan mot låret och pillar in snoppen i flasköppningen och kissar på. Fortfarande är det jobbigt att hasa sig ur sängen och jag behöver hjälp med höjdinställningen på sängen.
Jag visar mina framsteg med gåstol och kryckor för ungdomarna när de kommer på besök. Sonen besöker mig varje lunch under veckan och det gör att tiden går fortare.
Läkaren är på besök kort varje dag och kollar statusen och jag får besked att på Torsdag skrivs jag ut men behöver inte lämna kliniken förrän Fredag lunch. Operationen kostar Landstinget ca 80 000 kr varav 15 000 för proteserna.
På Torsdag är det mer kryckträning och svimnigskänslorna har avtagit och är möjligen helt borta.
Fredag morgon är jag på bettet och är ute i dag rummet ett par ggr. Jag får också trappträning av sjukgymnasten. Sonen hjälper med den nödvändiga kvalitetskontrollen före avresan. Allt är med. Jag tackar för mig och stapplar mot hissen och ned till den väntande taxin. Innan vi börjar resan mot Karlstad skall jag röntgas på Ortho Center. Det går bra att ta sig in och ur taxin. Jag kan ställa in sits och ryggstöd efter behag.
Sonen följer med mig in på röntgen och tur var det för mina tankar är fullt upptagna med hur jag skall förflytta mig. Nödvändigt papper kvar i taxin. Sonen hämtar. Vete tusan om jag hade klarat att återvända till taxin och hämta papperet. Kryckträningen har ju inte varit särskilt omfattande.
Dottern och jag hade kommit överens om att hämta en stol med armstöd på hemma hos henne. Taxin kör ned och hjälper till att få in stolen i bilen. Tar farväl av dottern och barnbarnet. De hade varit så snälla och besökt mig varje dag. Tårarna rann och kom med jämna mellanrum under resan hem.
Kl 1700 på fredag är jag åter på garageinfarten. Efter resan är jag rätt stel i låren och trakterna kring ingreppet. Det gör ont. Hustrun och jag kramar om varandra och jag gråter en skvätt av lycka över att vara hemma.
Hemmamiljön är annorlunda än klinikens och inte anpassad för en relativt nyopererad höftledspatient. Det finns ingen justerbar säng även om jag från kommunen fått klossar att höja min säng. Stolen som vi hämtat är inte så bra. Hustrun finner på råd och hämtar trädgårdsstol som har en djupare sits och rejält armstöd. Smärtan lanar av mot kvällen och det är skönt att vara hemma.
Hur skall problemet att ta sig upp på övervåningen lösas? Skall vi med hjälp av grannar ta ned sängen? Jag pröver med hjälp av hustrun att stega mig upp i trappan och det går över förväntan. Vad god sängen var trots att den är för låg men jag kommer ned snett på kanten som de lärt mig på kliniken och faller på rygg. Skönt.
På Lördag förmiddag kommer hustrun på den lysande iden att pröva med Baden Baden stol. Den är ju konstruerad med ryggstöd som går att fälla i olika lägen och med armstöd. Förmiddagsaktiviterna även om de inte är många trötta ut mig så jag intar ryggläge mellan 1200 och 1400. Kollar på V75 och final matchen mellan HV71 och Djurgården.
Goda vänner kommer och gratulerar till nya höftleder och har med sig god dryck. Dock inget sådant för mig på ett bra tag. Vit månad?går det bra
Söndag börjar mer likna det ordinarie livet men med undantag för några stunder av slummer i Baden Baden.
Nätterna karakteriseras av uppvaknande vid ett par tillfällen och vakenstunder med bokläsning samt att ta mig upp på toa vilket inte bara är att springa upp utan låg säng ställer till det men med hjälp av ett par kuddar och god teknik kissar jag ut det som tränger på.
Nu återstår det att få fart på den lilla magen som måste vara full av skit efter en veckas uppehåll. Idag måndag är konditionen betydligt bättre och det blir förmodligen bara den vanliga eftermiddagsluren.
I mitten av februari blev jag uppringd av otopedläkaren efter samtalet med expeditionen veckan före. Beskedet då blev att någon operation före sommaren var inte att tänka på på grund av den ansamling av patienter som förekommit under vintermånaderna. Men Du kan begära vårdgaranti upplystes jag om. Jag slog till och beslutade mig för vårdgaranti vilket betyder att jag kommer att behandlas inom tre månader. En sk operationkoordinator skulle kontakta mig.
Efter en dryg vecka ringer operationskoordinatorn och jag bestämmer mig för att jag vill bli opererad på Ortho Center i Göteborg.
En vecka senare får jag kallelse till Ortho Center och skall infinna mig för properativ bedömining Onsdagen den 17 mars.
Jag träffar läkaren som skall operera mig. Han har röntgen bilderna från Karlstad uppe på sin skärm när jag stegar in på mottagningen. Han kollar rörligheten och förklarar hur operatione i stora drag går till. Vi är överens om att operatione skall omfatta båda höfterna.
Därefter träffar jag en sjuksköterska som EKGar mig och tar de nödvändiga proverna samt instruerar mig i detalj vad jag skall tänka på före operationen.
Besöket avslutas med en kort träff hos narkosläkaren. Jag kommer inte att narkotiseras utan lokalbedövas nedanför midjan och "får sedan sova som jag vill" som hon uttrycker sig.
Givetvis är jag intresserad av när operationen skall äga rum så jag trippar upp till operationskoordinatorn och frågar. Men , nej hon kan inte lämna mig besked just då men jag skall återkomma på fredag.
OK är inte anträffbar på fredag men på måndag mejlar hon mig att jag är välkommen den 12 april till Spine Center för operation.
Jag kontaktar kommunen och kommunens tjänsteman bsöker mig i hemmet och har med sig nödvändiga hjälpmedel för att jag skall kunna klara mig efter operationen.
Söndagen den 11 april vinkar jag av hustrun på Jvgst och tankarna snurrar i huvudet. Kommer jag någonsin tillbaks till Karlstad? Kommer jag att bli den förste som av en oförutsedd händels avlider under en rutinartad operation? Kommer jag att drabbas av en långvarig sårinfektion med kallbrand i båda benen med amputation som följd och resten av livet rullstolsbunden. Dock överväger tankarna om att jag åter skall kunna promenera i skogarna runt hemtrakten och röra mig med mindre besvär än de sista åren. De sista månaderna har besvären ytterligare accentuerats så kanske beslutet ändå var optimalt.
Övernattar hos dotterns familj. Blivande svärsonen skjutsar ut mig till Spine Center halv sju på Måndag morgon.
I foajen träffar jag allt i allo som snabbt tar hand om mitt bagage och lotsar mig till inskrivningssköterskan som ställer frågor om jag bl annat druckit de senaste två timmarna. Jag hade missat den informationen och druckit en kopp te efter duschen. Hon ger mig en känga för att inte ha följt instruktionerna. Jag är redan så spak inför operationen att jag inte reagerar med annat än att "det har kroppen redan sugit upp".
Beordras att byta till "husets" kläder som består av halvlång skjorta och kallsingar. Jag intar ryggläge på sängen och körs in till operationssalen. Kliver av sängen och läggger mig på operationslafen.
Jag blir omhändertagen av ett småpratande gäng som snurrar runt mig och fäster slangar och jag får bedövningssprutan i ryggen. Lår och underben blir snabbt tunga som bly och till slut kan jag inte vicka ens på en tå. Klockan är några minuter över åtta och den vänlige med sömnmedel meddelar att nu skall jag få sova.
När jag nästa gång tittar ser jag att klockan är precis tolv och förstår att jag har vaknat och allt är klart. Vilken lyckokänsla. Det första jag frågar är "var det nödvändigt med operation". Jag får ett absolut jakande svar av läkaren som konstaterade att båda lederna var drabbade av obehaglig infektion mellan kula och led.
Körs in till uppvaket och kan ligga och bläddrta i Aftonbladet och GT. Jag blir upplyst om att målsättningen med dagen är att jag senare på eftermiddagen skall kunna stå upp med hjälp av gåstol.
Jag får ett eget rum med närhet till toa. I kvällningen får jag besök av ungdomarna, barnbarnet och morgonens taxichaufför. Så var det dax att uppfylla målsättningen. Jag får instruktioner hur jag skall ligga på rygg och hasa mig snett mot sängkanten för att kunna komma ned med fötterna på golvet. Jag reser mig och greppar om gåstolens handtag och känner hur svimningskänslorna blir övermäktiga så det är bara att falla tillbaks på rygg och få en kall servett på pannan som snabbt fylls av svett. Jag nådde målet för någon sekund. Skönt att inta ryggläge.
Sjukgymnasten instruerar mig om de övningar jag skall göra med tår och ben under sängvistelsen. Jag får beröm för statusen på benen och tårna som inte uppvisar den minsta svullnad efter operationen. Cirkulationen är på toppen.
Egen radio och TV på rummet gör att det inte är några problem med att få tiden att gå. Lyssnar på radion under tisdag och får uppslag till blogginlägg som jag antecknar på ett medhaft block. Löser ett sudokou och aftonbladets korsord, så när.
Gåstolen blir åter aktuell när sjukgymnasten kommer på besök men det blir en kort runda för svimningskänslorna finns där någonstans i kroppen. Men inte som igår.
Son och dotter med barnbarn besöker mig och eftermiddagstiden rinner i väg.
Onsdag är den första kryckdagen. Först ena kryckan ett kort stycke fram sedan motsatt ben. Ingen passgång. Ut i korridoren men där står en stol. Vilken tur. Förklara för sjukgymnasten att mitt självförtroende inte är på topp. Hon ler och förklarar att det kommer med tiden. Jag tror henne.
Sjuksyrran tar bort kisskateterna och ger mig en flaska för natten att kissa i. Det går bra, lägger flaskan mot låret och pillar in snoppen i flasköppningen och kissar på. Fortfarande är det jobbigt att hasa sig ur sängen och jag behöver hjälp med höjdinställningen på sängen.
Jag visar mina framsteg med gåstol och kryckor för ungdomarna när de kommer på besök. Sonen besöker mig varje lunch under veckan och det gör att tiden går fortare.
Läkaren är på besök kort varje dag och kollar statusen och jag får besked att på Torsdag skrivs jag ut men behöver inte lämna kliniken förrän Fredag lunch. Operationen kostar Landstinget ca 80 000 kr varav 15 000 för proteserna.
På Torsdag är det mer kryckträning och svimnigskänslorna har avtagit och är möjligen helt borta.
Fredag morgon är jag på bettet och är ute i dag rummet ett par ggr. Jag får också trappträning av sjukgymnasten. Sonen hjälper med den nödvändiga kvalitetskontrollen före avresan. Allt är med. Jag tackar för mig och stapplar mot hissen och ned till den väntande taxin. Innan vi börjar resan mot Karlstad skall jag röntgas på Ortho Center. Det går bra att ta sig in och ur taxin. Jag kan ställa in sits och ryggstöd efter behag.
Sonen följer med mig in på röntgen och tur var det för mina tankar är fullt upptagna med hur jag skall förflytta mig. Nödvändigt papper kvar i taxin. Sonen hämtar. Vete tusan om jag hade klarat att återvända till taxin och hämta papperet. Kryckträningen har ju inte varit särskilt omfattande.
Dottern och jag hade kommit överens om att hämta en stol med armstöd på hemma hos henne. Taxin kör ned och hjälper till att få in stolen i bilen. Tar farväl av dottern och barnbarnet. De hade varit så snälla och besökt mig varje dag. Tårarna rann och kom med jämna mellanrum under resan hem.
Kl 1700 på fredag är jag åter på garageinfarten. Efter resan är jag rätt stel i låren och trakterna kring ingreppet. Det gör ont. Hustrun och jag kramar om varandra och jag gråter en skvätt av lycka över att vara hemma.
Hemmamiljön är annorlunda än klinikens och inte anpassad för en relativt nyopererad höftledspatient. Det finns ingen justerbar säng även om jag från kommunen fått klossar att höja min säng. Stolen som vi hämtat är inte så bra. Hustrun finner på råd och hämtar trädgårdsstol som har en djupare sits och rejält armstöd. Smärtan lanar av mot kvällen och det är skönt att vara hemma.
Hur skall problemet att ta sig upp på övervåningen lösas? Skall vi med hjälp av grannar ta ned sängen? Jag pröver med hjälp av hustrun att stega mig upp i trappan och det går över förväntan. Vad god sängen var trots att den är för låg men jag kommer ned snett på kanten som de lärt mig på kliniken och faller på rygg. Skönt.
På Lördag förmiddag kommer hustrun på den lysande iden att pröva med Baden Baden stol. Den är ju konstruerad med ryggstöd som går att fälla i olika lägen och med armstöd. Förmiddagsaktiviterna även om de inte är många trötta ut mig så jag intar ryggläge mellan 1200 och 1400. Kollar på V75 och final matchen mellan HV71 och Djurgården.
Goda vänner kommer och gratulerar till nya höftleder och har med sig god dryck. Dock inget sådant för mig på ett bra tag. Vit månad?går det bra
Söndag börjar mer likna det ordinarie livet men med undantag för några stunder av slummer i Baden Baden.
Nätterna karakteriseras av uppvaknande vid ett par tillfällen och vakenstunder med bokläsning samt att ta mig upp på toa vilket inte bara är att springa upp utan låg säng ställer till det men med hjälp av ett par kuddar och god teknik kissar jag ut det som tränger på.
Nu återstår det att få fart på den lilla magen som måste vara full av skit efter en veckas uppehåll. Idag måndag är konditionen betydligt bättre och det blir förmodligen bara den vanliga eftermiddagsluren.
Kommunal sektor
Nyligen presenterade en utredning att kostnaderna för kärnverksamheten inom den kommunala sektorn skulle öka med 200 miljarder fram till 2035. I dagarna på går samtal mellan SKL och kommunala facken om höjda löner.
Den kommunala sektorn kan rationaliseras och effektiviseras. Dvs mer tjänster kan erbjudas medborgarna med samma insats och målen kan nås snabbare med smartare arbetsmetoder.
Ett medel är att kommunerna ägnar sig åt kärnverksamheten. Ett annat att är att den byråkratiska överbyggnaden tas bort. Ett ex är de 200 skolledarna som inte tillför den pedagogiska verksamheten någonting.
Fler ex borde de fackliga företrädarna som sitter mitt i smeten kunna ta fram och förhandla med arbetsgivaren om.
Ta bort mellanchefer och låt chefsskapet eller som det nu så populärt kallas coachingen vandra mellan de anställda som utför det operativa arbetet.
Arbetsuppgifterna är ofta uppdelade i alltför detaljerade områden. Föreslå sammanslagningar. Jag kan göra en del av det som kompisen gjorde som pensionerades mot att jag får del av hans lön och kommunen får den andra delen.
Inför resultatlön på många områden. Det är inte chefsskap som skall belönas med bonusar utan det är det operativa arbetet som skall belönas. En duktig lärare kan hantera en klass på 35 elever. Givetvis skall läraren ha högre lön än den som inte har den förmågan.
Det är inte hugget i sten att alla tjänster skall återbesättas vid pensionering. Var kreativ och tänk till och låt inte det mesta gå i gamla tröga och osmorda hjullager. Sätt press på organisatione vid fackliga möten och uppmuntra medlemmarna till förslag och låt inte arbetsplatsträffar och informationsmöten enbart vara en kaffepaus där anställda storögt eller med sömniga ögon avlyssnar vad chefen surrar om.
Det får inte vara så att kommunens anställning anses som trygg utan organisationen skall vara lika utsatt för förändringstryck som den sektor som försörjer landet. Skattertrycket är i dag för högt och borde sänkas med 2-3 kronor i den kommunala sektorn.
Jag föreslår fackliga företrädare att byta ut slagorden nollbud och idealism i årets avtalsrörelse mot nyskapande och kreativitet.
Prioritera och fokusera på kärnverksamheten.
Änglavakt
För den som tror att det finns förklaringar på livets gåtor och även medicinska problem och vill få detta problematiserat skall definitivt se filmen Änglavakt.
En överklassfamilj drabbas plötsligt av att barnet råkar ut för en olycka med svåra konsekvenser.
Dramat karakteriseras av oenighet mellan makarna när det gäller just om tron på något övernaturligt kan rädda deras son.
Jag hade inte väntat mig något speciellt inför filmen. Och jag gick därifrån med en si så där känsla.
Izabella Scorupco och Michael Nyqvist är två fascinerande skådespelare. Men jag tyckte ändå att mannen som spelade det övernaturliga inslaget i filmen gjorde den klart bästa rollprestationen.
Filmen ställer frågan om hopp och tro är realistiska inslag i tillvaron och när det är dax att överge tron på övernaturliga väsen eller hålla fast vid tanken att allt ont kommer att övergå till godhet.
På köpet fick jag en snabb repetion av skolfranskan.
En överklassfamilj drabbas plötsligt av att barnet råkar ut för en olycka med svåra konsekvenser.
Dramat karakteriseras av oenighet mellan makarna när det gäller just om tron på något övernaturligt kan rädda deras son.
Jag hade inte väntat mig något speciellt inför filmen. Och jag gick därifrån med en si så där känsla.
Izabella Scorupco och Michael Nyqvist är två fascinerande skådespelare. Men jag tyckte ändå att mannen som spelade det övernaturliga inslaget i filmen gjorde den klart bästa rollprestationen.
Filmen ställer frågan om hopp och tro är realistiska inslag i tillvaron och när det är dax att överge tron på övernaturliga väsen eller hålla fast vid tanken att allt ont kommer att övergå till godhet.
På köpet fick jag en snabb repetion av skolfranskan.
Kommunala investeringar
Kommunal verksamhet sägs karakteriseras av pragmatism och inte av ideologiska begränsningar. Många sakfrågor inom rikspolitiken däremot begränsas av ideologiska motsättningar och får inte för medborgarna den bästa lösningen grundat på vetenskap och beprövad erfarenhet (ungdomsarbetslöshet, åldringsvård, skolan m fl verksamheter).
Ett undantag bland landets kommuner när det gäller sammarbete över blockgränserna verkar karlstads kommun ha blivit. Som kommuninnevånare och skattebetalare förväntar jag mig att stora investeringar inte löses genom ideologiska motsättningar utan på sakförhållande och noga utredningsarbete inte minst när det gäller ekonomiska kalkyler.
Ett ex är hur badhusfrågan har lösts. Med en rösts övervikt i kommunalfullmäktige klubbas en lösning som är tvivelaktig avseende ekonomi och praktisk lösning och därför väcker stark opposition.
På väg att lösas på samma sätt dvs utan consensus i fullmäktige verkar projekt Sjögången bli.
Två mycket betydelsefulla och kraftfulla investeringar som totalt belöper sig på över en halv miljard kronor.
Jag tror att en majoritet av kommunens invånare inte vill att skattekronor skall hanteras på tvivelaktiga sätt och inte med ideologiska förtecken. Dessutom är det ett fåtal starka politiker som betämmer över sina partikamrater. Finns det för många Ja sägare i Karlstads kommuns styrande partigrupp? Är demokratin stark nog i Karlstads kommun om en röst bestämmer över flertalet?
Det finns en del ekonomiska trix som behöver få förklaring när det gäller projekt Sjögången. Jag förväntar mig att VD och de fyra röd gröna i KBAB ställer upp på en allmän hearing av de ekonomiska kalkylerna kring projektet.
Jag vill få en närmare förklaring och tillfälle till frågor med anledning av VD debatt/informations artikel i VF 2010-03-30 och debatt inlägen i NWT 2010-04-08.
Skall planenlig avskrivning avseende projekt Sjögången betraktas som en besparing för samtliga lägenheter i KBAB beståndet och hur säkerställs redovisningsmässigt att så blir fallet? En del följfrågor finns anledning till som blir för tungt att ta upp här.
Värdet av projekt Sjöängen i ekonomiska termer prognostiseras av VD kommer att bestå eller öka. Är det fria fantasier eller med vilken grad av sannolikhet bedömer VD att så blir fallet? Samhällsutvecklingen tenderar att springa iväg ibland i riktningar som av förståsigpåare varit osannolik. En faktor som på ett negativt sätt kan påverka projektet är närheten till Vänerns vattenstånd.
Är ledamöterna i KBAB införstådda med att såväl bedömda byggkostnader som exempelvis uthyrningsgrad kan komma att visa avvikande siffror från kalkylen? Således har känslighetsanalys analyserat eller rentav inte upprättats?
Var står Hyresföreningens representanter i sakfrågan? De som skall ta tillvara KBABs kunder och inte minst kommunens innevånares intressen. Litar alla på ett fåtal politikers omdömen? Har vi de politiker vi förtjännar?
Ett undantag bland landets kommuner när det gäller sammarbete över blockgränserna verkar karlstads kommun ha blivit. Som kommuninnevånare och skattebetalare förväntar jag mig att stora investeringar inte löses genom ideologiska motsättningar utan på sakförhållande och noga utredningsarbete inte minst när det gäller ekonomiska kalkyler.
Ett ex är hur badhusfrågan har lösts. Med en rösts övervikt i kommunalfullmäktige klubbas en lösning som är tvivelaktig avseende ekonomi och praktisk lösning och därför väcker stark opposition.
På väg att lösas på samma sätt dvs utan consensus i fullmäktige verkar projekt Sjögången bli.
Två mycket betydelsefulla och kraftfulla investeringar som totalt belöper sig på över en halv miljard kronor.
Jag tror att en majoritet av kommunens invånare inte vill att skattekronor skall hanteras på tvivelaktiga sätt och inte med ideologiska förtecken. Dessutom är det ett fåtal starka politiker som betämmer över sina partikamrater. Finns det för många Ja sägare i Karlstads kommuns styrande partigrupp? Är demokratin stark nog i Karlstads kommun om en röst bestämmer över flertalet?
Det finns en del ekonomiska trix som behöver få förklaring när det gäller projekt Sjögången. Jag förväntar mig att VD och de fyra röd gröna i KBAB ställer upp på en allmän hearing av de ekonomiska kalkylerna kring projektet.
Jag vill få en närmare förklaring och tillfälle till frågor med anledning av VD debatt/informations artikel i VF 2010-03-30 och debatt inlägen i NWT 2010-04-08.
Skall planenlig avskrivning avseende projekt Sjögången betraktas som en besparing för samtliga lägenheter i KBAB beståndet och hur säkerställs redovisningsmässigt att så blir fallet? En del följfrågor finns anledning till som blir för tungt att ta upp här.
Värdet av projekt Sjöängen i ekonomiska termer prognostiseras av VD kommer att bestå eller öka. Är det fria fantasier eller med vilken grad av sannolikhet bedömer VD att så blir fallet? Samhällsutvecklingen tenderar att springa iväg ibland i riktningar som av förståsigpåare varit osannolik. En faktor som på ett negativt sätt kan påverka projektet är närheten till Vänerns vattenstånd.
Är ledamöterna i KBAB införstådda med att såväl bedömda byggkostnader som exempelvis uthyrningsgrad kan komma att visa avvikande siffror från kalkylen? Således har känslighetsanalys analyserat eller rentav inte upprättats?
Var står Hyresföreningens representanter i sakfrågan? De som skall ta tillvara KBABs kunder och inte minst kommunens innevånares intressen. Litar alla på ett fåtal politikers omdömen? Har vi de politiker vi förtjännar?
