Upplevelse
I dag var det en riktig sjuk(nya termen för något som är fantastiskt bra eller möjligen riktigt dåligt) dag i skidspåret.
Jag åkte ut från tomtgränsen strax före halv tolv efter att ha läst igenom GPs och DNs ledar och debattsidor samt försökt att hitta någon kursdubblare på börsen.
Jag stakar mig fram över gatan till jag kommer till de första skidspåren och sedan är det att försöka finna rytmen med viktöverlämningar på båda skidorna så antydan till glid infinner sig. Jag kommer fram efter 500 m till riktigt fina scooter spår. Tankarna far i väg och jag frågar tyst för mig själv om detta är paradiset? Vägen som jag sprungit otaliga gånger - visserligen för tio år sedan sist- ligger nu med flera decimeter snötäcke under mig. Två härliga skidspår ett i vardera riktningen pryder sträckan framför mig.
Strax efter en kilometers märket börjar en svag uppförslöpa. Ett utmärkt ställe att försöka få in rytmen med skapligt glid. Jag hör klapprande ljud bakom mig och en spenslig tjej glider om mig och på 400 m distansera hon mig med 200 m. Men jag låter mig inte påverkas utan skidar fram i min egen takt.
Mot mig i en för mig brant backe som slutar med en skarp högersväng kommer två duktiga skidåkare farande nedför och viktar sig elegant och i bra fart genom nittiograderskurvan. Jag kollar och anar att tekniken går ut på att lägga tyngden på innerskidan och parera lätt med ytterskidan. Imponerande!
I svag nedförslöpa stakar jag. I skallen dyker tankar upp från Vasaloppsändningen och jag funderar på hur omåttligt starka skidlöparna måste vara i axlar och armar som stakar sig igenom nio mil. Syreupptagningen måste ocks förstås fungera.
Jag har inte teknik att åka mig svett utan måste lämna stak och bensparket för att vila mig med att bara glida lätt.
Knäböjet vid avstampet fungerar då och då och genast ökar farten men det går bara att hålla en kort sträcka.
Den dåliga balansen har förstås med min undermåliga tekniken att göra. Att glida med vikten enbart på en skida är kan jag förstå lösningen på skidåkandet. Och att verkligen våga stå kvar tills glidet på skidan nästan har avstannat innan det är dax för andra skidans avstamp och att koordinera stavtaget med benen är inte min grej på ett bra tag i varje fall inte en längre sträcka.
Tiden går fort i skidspåret i jämförelse med att sitta på motionscykeln inomhus. Vips har fyrtio minuter försvunnit och jag befinner mig ute på golfbanan. Återvänder hem efter ytterligare dryga fyrtiominuter. Resterna av juldagens kalkon smakar lika sjukt som skidspåret och den omgivande naturen.
Jag åkte ut från tomtgränsen strax före halv tolv efter att ha läst igenom GPs och DNs ledar och debattsidor samt försökt att hitta någon kursdubblare på börsen.
Jag stakar mig fram över gatan till jag kommer till de första skidspåren och sedan är det att försöka finna rytmen med viktöverlämningar på båda skidorna så antydan till glid infinner sig. Jag kommer fram efter 500 m till riktigt fina scooter spår. Tankarna far i väg och jag frågar tyst för mig själv om detta är paradiset? Vägen som jag sprungit otaliga gånger - visserligen för tio år sedan sist- ligger nu med flera decimeter snötäcke under mig. Två härliga skidspår ett i vardera riktningen pryder sträckan framför mig.
Strax efter en kilometers märket börjar en svag uppförslöpa. Ett utmärkt ställe att försöka få in rytmen med skapligt glid. Jag hör klapprande ljud bakom mig och en spenslig tjej glider om mig och på 400 m distansera hon mig med 200 m. Men jag låter mig inte påverkas utan skidar fram i min egen takt.
Mot mig i en för mig brant backe som slutar med en skarp högersväng kommer två duktiga skidåkare farande nedför och viktar sig elegant och i bra fart genom nittiograderskurvan. Jag kollar och anar att tekniken går ut på att lägga tyngden på innerskidan och parera lätt med ytterskidan. Imponerande!
I svag nedförslöpa stakar jag. I skallen dyker tankar upp från Vasaloppsändningen och jag funderar på hur omåttligt starka skidlöparna måste vara i axlar och armar som stakar sig igenom nio mil. Syreupptagningen måste ocks förstås fungera.
Jag har inte teknik att åka mig svett utan måste lämna stak och bensparket för att vila mig med att bara glida lätt.
Knäböjet vid avstampet fungerar då och då och genast ökar farten men det går bara att hålla en kort sträcka.
Den dåliga balansen har förstås med min undermåliga tekniken att göra. Att glida med vikten enbart på en skida är kan jag förstå lösningen på skidåkandet. Och att verkligen våga stå kvar tills glidet på skidan nästan har avstannat innan det är dax för andra skidans avstamp och att koordinera stavtaget med benen är inte min grej på ett bra tag i varje fall inte en längre sträcka.
Tiden går fort i skidspåret i jämförelse med att sitta på motionscykeln inomhus. Vips har fyrtio minuter försvunnit och jag befinner mig ute på golfbanan. Återvänder hem efter ytterligare dryga fyrtiominuter. Resterna av juldagens kalkon smakar lika sjukt som skidspåret och den omgivande naturen.
Kommentarer
Trackback
