Brister i välfärdsbygget
Socialdemokraterna har innehaft regeringstaburetterna sedan 1932 med avbrott för perioder under mitten och slutet av sjuttiotalet och början av nittiotalet. Partiet har byggt ett omfattande socialt skyddsnät för befolkningen och många servicetjänster.
Retoriken i dag inför höstens val går ut på att nuvarande regering håller på att rasera välfärdsbygget tegelsten för tegelsten. Vanja Lundby använde sig av tegelstensliknelsen i går i Lördagsintervjuven i P1.
Veronika Palm vice ordförande i socialförsäkringsutskottet har använt sig av stupstocksliknelsen när hon beskriver reformen som har gjort så att sjuka inte längre förtidspensioneras efter en lång tids sjukskrivning utan blir synliggjorda efter vissa tidsperioder och ifrågasatta beträffande arbetsförmågan.
Stupstocken innebar för i tiden en avrättningsplats. Dvs en urgröpning i en stock där den dömde fick lägga halsen och bödeln med bilan skilde huvudet från kroppen.
Liknelsen innebär att domaren är försäkringskassan och bödeln är arbetsförmedlingen som skall hjälpa den arbetföre eller eventuellt fortfarande sjuke att antingen komma tillbaks till arbetsmarknaden eller förbli sjuk. Palm är den blivande socialministern i en kommande rödgrön regering. Döm själv om liknelsen är relevant?
I dag läser jag på DN debatt om paret som levt ihop i 68 år och på grund av socialförsäkringslagens utformning tvingas separera när mannen inte längre klarar att vårdas i deras gemensamma lägenhet av sin hustru.
Undrar vad retorikerna inom de rödgröna kan likna en sådan behandling vid av de som under ett långt arbetsliv bidragit till samhällsbygget?
Tyvärr ger sådana brister ypperliga tillfällen för ytterlighetspartier att gå till angrepp mot värfärdsstaten med all rätt. Argumentet att inte ställa svaga grupper mot varandra tas fram och sedan händer inte mycket.
