johanssoninjo

Voltaire yttrade ungefär: Jag är beredd att dö för människans rätt att framföra sina åsikter. Genom historien och  idag finns det organisationer och enskilda människor som har den rakt motsatta åsikten. 

Senaste exemplet i går i Norge. 

Människan är unik att kunna tänka och fantisera om de mest avskyvärd handlingar och processer. Några går ett steg ytterligare och har förmågan att skriva ner det de tänker och göra film av avskyvärda handlingar. I konsten tillåts det att uttrycka det mesta i ett öppet samhälle.

Ytterst få av oss går från tanken över att i detalj börja planera ett aktivt utförande av tankeprocessen. Och ett ännu mindre antal blir så engagerade att de genom fysiskt handlande  verkligheten försöker att ta död på andras åsikter.

Jag funderar på när i processen spärren slår till för de som inte utför tankarna. Är det rädslan för att ödelägga sitt eget liv och många andras som får vissa att hejda sig eller är det tankeprocessen som tar en annan vändning och förstår det meningslösa i handlingern?

Uppenbarligen har mannen i Norge varit så influerad och djupt övertygad om sin handling genom ett eget långvarigt sätt att indoktrinera sig själv att spärrarna inte till slut fungerat.

Men det nästan lika osannolika är att i ett litet land kunna leva så länge med sina åsikter och ha förmåga att dölja dem för omgivningen och till råga på det inte ta intryck utav motargument som han borde ha blivit utsatt för.

Och när blir människor som så uppenbart uppträder avvikande föremål för en närmare granskning av de myndigheter som värnar yttrandefrihet och demokrati? Kanske värnas integriteten alltför starkt.

Vad tänker mannens närmaste omgivning och deras möjliga delansvar genom uppfostran och påverkansmöjligheter?