johanssoninjo

Att läsa böcker hör till kulturaktivitet, måhända eller skall jag betrakta boklsnadet som något alldagligt som inte behöver etiketeras. Om jag skall rätta mig efter SVT s programinslag vissa mornar så hör bokrecensioner till kultur likaså film do. I de högre divisionerna av kultur spelar teater och i synnerhet musical.

Böcker kan vara svåra att ta sig igenom och jag har försökt med nobelpristagare och augustutsedda men gått bet i en del fall.

Senast gick jag bet i kulturdjungeln på Karlstads Teater och Wermlandsoperan.

I god tid månad i förväg står det i almannackan att en speciell kväll i slutet av september är vigd för generalrepitionen av traditionella musicalen på den vita Teatern vid älven. Jag vill inte göra hustrun besviken och avstå från nöjet. Men i ärlighetens namn ser jag inte fram emot kvällen med några större förhoppningar. Så även i år.

Men varför kan jag aldrig förbättra mig? Jag borde läsa på och engagera mig i handlingen för jag vet att det är där jag har de största bristerna. Och när jag sitter där i salongen bland ivrigt applåderande och skarattande människor känner jag mig utanför och inte bekväm som det heter nu förtiden.

När föreställningen är slut ställer sig publiken upp och applåderar och skriker av förtjusning. Jag skulle vilja ropa ut i salongen-vad var det som var så bra- men det går inte för sig. Och samtidigt förklara att jag hängde inte med i handlingens alla detaljer. Jag förlorar mig i sceneriet och förstår inte varför vissa händelser spelas upp. Till råga på allt hör jag inte alla monologer och replikskiften på grund av att musiken samtidigt klämmer i för fulla trumpeter.

Jag saknar referenser för att kunna bedömma vad som är så "galet bra". Citat från recenssionen i dagens NWT.
Jag kan uppskatta och förstå stepparens bravur och dans nummer där han tar hela scengolvet i anspråk och säkert sätter ner fötterna där de skall vara.

När jag läser recenssionen i dagens tidning förståt jag bättre hela storyn.