johanssoninjo

Jobben pratas det om dagligen i politiken. Samtliga partier lägger fram förslag om hur full sysselsättning skall kunna bli verklighet i samhället.

Historiskt har jobben stått i centrum för politiken utom en kort period på femtio och sextiotalet då närmast full sysselsättning rådde i landet.

Omkring 200 000 personer står dagligen i centrum för den politiska debatten. Det är personer som står allra längst från arbetsmarknaden på grund av dålig utbildning och som i övrigt är relativt resurssvaga av olika anledningar. Jag undrar om dessa personer i dagliga livet känner att de omhuldas av samhället i lika hög grad som de är föremål för politikernas dagliga omsorg? Knappast, de är generellt undanskuffade i diverse konstruerade stödformer och meningslösa aktiviteter.
Inte bara arbetsförmedlingen får sin utkomst på grund av gruppens tillkortakommanden på arbetsmarknaden utan också en hord av privata aktörer (coacher) och större företag som har som affärside att tjäna pengar på arbetslösa.

När kommunismen avskaffades i gamla sovjetunionen uppstod först små kiosker på torg och gator. Efterhand utvecklades kioskverksamheten till mindre företag som effektivt tillhandahöll varor som allmänheten efterfrågade.
Arbetsförmedlingen är nuvarande samhällets sista relik av ett föråldrat monopolistiskt system som inte levrerar vad kunderna efterfrågar.

Vid sidan av monopol systemet finns redan i dag en fungerande marknad i form av dagliga annonser i massmedia. Låt det systemet utvecklas med hjälp av en del av de gigantiska resurser som slukas av inuvarande ineffektiva system. Det finns gott om plats för fler bemaningsföretag i olika branscher. Nuvarande coachsystem kan med fördel övergå till privatverksamhet och utvecklas likt kioskrörelsen i det gamla kommunistiska systemet.