johanssoninjo

Kommuninnevånarna betalar häftiga summor i skatt till landsting och kommun. För en låginkomsttagare ex pensionär ca 60 000 per år. Förvaltningen av skattemedel överlåts vart fjärde år till valda representanter. Huvuddelen av kommunpolitikerna yttrar sig sällan i nämnderna. Några få i regel män bestämmer hur organisationen skall se ut. Hierarkin ser ut som den alltid har gjort. Innebär det att rationaliseringstrycket är vad det borde vara?

 

Vem är det som skall svara för att förvaltningen och utvecklingen blir så rationell som möjligt? Nej, knappast de som sitter mitt i organisationerna. De gör ett bra jobb, men räcker det? När det inte finns alternativ att jämföra med finns heller inget tryck att vara så bra som det någonsin går. Slentrianen lurar i väggarna. Jasägarna är för många. Tystnads kulturen är bedövande. Företagare vittnar om att i många kommuner sitter fel människor på fel platser. Reglerna skall tillämpas in absurdum. Jag drar till nästa kommun där jag träffar på en medelsam tjänsteman.

 

När hörde vi senast om en kommun förutom Stockholms stad som sänkte skatten? Vem i SKL svarar för att jämförelser görs mellan sveriges 290 kommuner? Visst finns det goda exempel på att verksamheter drivs på ett kostnadseffektivt sätt och vad det beror på. Information om goda exempel finns men genomförs det åtgärder som följer de goda exemplen? Nej, hos oss saknas förutsättningarna, blir svaret. Det går inte.

 

NWT redovisade för ett år sedan ett reportage där Karlstads kommun jämfördes med Växjö kommun. Översiktligt kom reportern fram till att Växjö var en kommun som drevs mer kostnadseffektivt jämfört med Karlstad. Lägre skatt men samma antal anställda.

 

Kommunerna gömmer sig bakom välfärdssektorn. Det går inte att rationalisera sektorn som ett vanligt industriföretag. Välfärdssektorn kräver ständigt påfyllning av skattemedel. Åldringarna blir fler. Barngrupperna blir större. Hemtjänsten måste springa fortare. Skolans arbetsuppgifter i form av fler handlingsplaner och utvecklingsplaner och dito uppföljning för varje elev kräver mer av lärarna till förfång för undervisningen. När skolor föreslås läggas ned protesterar föräldrar. Svårigheterna att undvika skattehöjningar eller förslå nya metoder att arbeta drunknar i vardagsproblemen.

 

Men var finns de goda exemplen och vem är det som gör jämförelser mellan all den information i form av nyckeltal som finns tillgänglig i informationsystemen och vilka åtgärder föreslås med anledning av analyserna?

Varför behålla all denna personal när ändå inte förvaltningen tar hänsyn till vad som kommer fram?

 

Är de mängder av ekonomer och redovisningspersonal som finns anställda totalt chanslösa när det gäller att få fram analysen och åtgärder som behövs?

Är det farligt med sänkta löner? Inte om alternativet är konkurs och nedläggning men med ursklijning förstås. Konkurrensen från Japan och Korea m fl länder blev på tok för stark för den stolta svenska varvsindustrin på 70 talet. Likaså stålindustrin. Kraftigt omstrukturerad finns nisch företag kvar som SSAB. SAS kan också finnas kvar men inte med en kostnadsstruktur som är tre ggr konkurrenternas.

Konkurs och nedläggning har varit ett inslag i den solidariska lönepolitiken. Den solidariska lönepolitiken höll på att fullständigt sänka skutan Sverige på 70 talet. Som tur var hade vi en flytande valuta som vi kunde trixa med gentemot konkurrenterna. Den möjligheten försvann i början av 90 talet. Sedan början av nittiotalet har det inneburit att exportföretagen rationaliserat och höjt produktiviteten för att kunna hänga med världskonkurrensen.

Inga tveksamma arbetsuppgifter får finnas kvar i företagen. Hur ser den organisation ut som skall vara villig att på eget bevåg och utan statliga subventioner ta emot potentiella medarbetare? Motivationen bland tjänstemän och arbetare att ta emot och introducera ungdomar är inte hög på de flesta arbetsplatser. Det är en fråga om attityd på svensk arbetsmarknad som måste ändras. För det fordras också att ingångslönerna anpassas till nybörjarnas produktivitet.

Nu skall LO och arbetsgivarna anställa ungdomar som dels skall utbildas och dels skall göra något produktivt. En liten del av de 25% kommer att anställas av företagen. Det är gräddan, men resten då?

Givetvis gäller det att arbetsmarknaden inte får ha för höga minimilöner då anställs inte kreti och pleti. Inom den offentliga sektorn har lönerna drivits upp till höjder som i längden inte går att matcha med skattebasen. På sikt kommer vi likt SAS att få se lönesänkningar inom staten och kommunerna.

Kollar på text TV och blir upplyst om att jordens medeltemperatur med stor sannolikhet kommer att öka med inte bara 2% utan 4% redan till år 2100 och att effekterna av ökningen troligen kommer att ha katastrofala följder för mänskligheten redan 2060. Dvs de individer som föddes tiden 1980 - 2000 kommer att vara äldre pensionärer för att inte tala om de barn som föds idag och kommer vara om inte mitt i livet så i alla fall fullt yrkesverksamma.
Har SAS gått i konkurs då eller tvingats tillsammans med en rad andra flygbolag att lägga ned verksamheten? Åker vi fortfarande i en strid ström till köpcentra för att handla? När kommer utvecklingen att vända? Troligtvis inte förrän oerhört drastiska beslut måste fattas från år till annat.

Det är förståligt att oppositiones retorik lyder: "när kommer jobben"? Alliansen gick till val på jobblinjen. Lätt att tolka som att fler jobb skulle skapas. Innebörden var att öka utbudet av arbetssökande i stället för att gömma människor i långtidsjukskrivningar och förtidspensionering.  Så har resultatet blivit. Utbudet av arbetskraft har ökat. Jobben har blivit fler men procenttalet arbetslösa har ökat. Oppositionens kritk hänger upp sig på misslyckad fas3 för de som står längst från marknaden och arbetsförmedlingens oförmåga att matcha de arbetssökande som står närmast arbetsmarknaden med de jobb som finns.

Kritik riktas mot att utbildningen av arbetslösa är otillräcklig.

Ingen politiker kan skapa jobb men väl genom penningpolitik och finanspolitik påverka ekonomiska förutsättningar i samhället och därmed möjliggöra för företag att lättare utveckla verksamheten.

För hög ränta i förhållande till omvärlden och en för tillfället stark industri har medfört att kronan stärkts som i sin tur kommer att medföra sänkt konkurrenskraft och tillsammans med de problem större delen av europa brottas har detta inneburit varsel på arbetsmarknaden. Således sänk räntan med det snaraste och ta i och fjutta inte med kvarts procent.

Finanspolitiken kan användas för att stimulera den inhemska efterfrågan. Och då stimulera de grupper som använder pengarna till att konsumera inom handel och hushållstjänster.

Utbildning anses lösa problem. Flaskhalsarna på arbetsmarknaden finns framförallt i de sektorer som kräver högutbildad arbetskraft dvs teknik i form av olika företagstjänster, it och telekom. Sällan sägs från poltiskt håll vilket innehåll arbetsmarknadsutbildningen skall ha. Vilken utbildning skall erbjudas de grupper som nu befinner sig i fas3 och grupper som varit arbetslösa en tid men ännu inte kvalificerat sig för fas3? Att prata om att dessa grupper skall få riktiga jobb genom ännu en omgång kreativa subventioner är inte trovärdigt.

Sjuksköterskor och undersköterskor är en grupp som efterfrågas men kräver fyra års högskolestudier. Är det dax att politikerna börjar informera väljarna om var problemen ligger och inte ducka för verkligheten?

Är det dax att stimulera fram ett näringsliv där företag skapas som kan sysselsätta människor med arbeten som är anpassade till var och ens förutsättningar? Jag tror att det krävs att nuvarande politiska låsningar läggs åt sidan och politiker och arbetsmarknadens parter prioriterar inte bara insiders utan också börjar tänka på de som långvarigt står utanför arbetsmarknaden.

Subventioner och administrativa arbetsmarknadspolitiska åtgärder skapar inga jobb utan befäster utanförskap. Låt höra nya kreativa lösningar och framförallt från lokalpolitiker och näringsliv som står närmast problemen. Med alla de lokala resurser som finns inom kommun, arbetsförmedling och olika subventionerade organisationer borde mer kunna åstadkommas. Eller om inga resultat nås, avveckla! Låt Er inte begränsas av central makten.

I går på rapport intervjuades en flicka i grundskoleåldern om vad hon ansåg om grabbarnas sjunkande betyg relativt flickornas. Flickan betonade att skolan måste få pojkarna att tidigare inse allvaret med skolarbetet.  Därefter debatterade miljöpartiets och folkpartiets företrädare. En ingående analys om olika orsaker till pojkarnas försenade skolresultat följde. Ökade resurser var miljöpartiets medicin. Jag litar mer på flickans analys som hade tillbringat nio år tillsammans med grabbarna.