johanssoninjo

Det förs en intensiv debatt om de elever som misslyckas i gymnasieskolan. Sossarna vill att de trots misslyckanden, troligen inte bara i gymnasiet utan även under hela skoltiden, skall utsättas för mer utbildning. Alliansens senaste förslag är mindre utbildning dvs ettårigt gymnasium. Om detta skrivs det spaltkilometer om i dagstidningarnas ledare och krönikor. Jag undrar hur många procent av den utsatta gruppen som tar del av debatten och som kanske har egna åsikter om vad de vill?
Det mest troliga är att de inte vill sitta på skolbänken utan göra något annat.

 

Även enkla service jobb kräver ett mått av snabbhet, tålamod och noggrannhet för att accepteras av allmänheten. Just dessa egenskaper har inte en del av oss och då har de individerna svårt att bli godkända av arbetsgivare vars kriterier för arbetets resultat inte är olika bedömningen i skolan.
Jag ser ingen annan lösning än att värderingarna och acceptansen från allmänhet och arbetsgivare måste ta hänsyn till att alla är inte lika utan den grupp som inte är lika bra utrustade fysiskt och mentalt också måste få en plats i lönearbetet och att deras prestationer godtas.

 

Anställda utsätts för bedömningar och lön sätts. Problemet är att lönesättningen inte är fri från inflytande från fackföreningar. Fick arbetsgivarna fritt sätta lön efter prestation skulle arbetslösheten bland de mindre presterande vara lägre. Ett sådant system tillåter inte politikerna och arbetsmarknaden utan tar hellre kostnaden och lidandet för de individer med mindre mentala och fysiska resurser. Och de intellektuella krönikörerna och ledarskribenterna på dags och aftontidningarna samt politikerna har ett ämne att livnära sig på. Samtidigt sitter stora delar av under presterande ungdomar enligt samhällets normer i meningslösa arbetsmarknadsutbildningar och blir mer missmodiga inför fortsättningen.

Fortsättning följer från sossarna och alliansen om diskussioner om vilka åtgärder som skall ersätta fas3 och andra misslyckanden i arbetsmarknadsåtgärder. Diskussionerna har pågått i drygt tjugo år och olika ineffektiva lösningar från båda sidor har avlöst varandra medan gruppen som inte accepteras av arbetsmarknaden bara tycks bli större.

 

Inte nog med att värderingarna i samhället borde bli mer i takt med vad mänskliga resurser har att erbjuda utan för att lösa problemet med ungdomsarbetslösheten i synnerhet är de bättre att vidta drastiska åtgärder som att lagstifta om att ungdomar efter gymnasial utbildning och fram till tjugofemårsåldern har rätt till anställning med en lagstiftad minimilön.För de som är motiverade kan en kompletterande gymnasieutbildning erbjudas. Ett sådant system kräver prestationer av arbetsförmedlingen. Alla skall placeras hos någon arbetsgivare.