johanssoninjo

För att förstå vad som händer i dag och kunna förutsäga kommande politiska utveckling måste jag inte bara vara professor i statskunskap, jag måste också ha fördjupat mig i förvaltningsrätt.

 

Jag har blivit itutad under senaste åren att för att kunna hålla i statens utgifter var budgetreformen i början av nittiotalet genial. Dvs att budgeten röstades i genom i sin helhet vid ett enda tillfälle. Nu läser jag att det inte alls är nödvändigt utan utskotten skall sitta och fila på utgifter och som jag tolkar det kunna gå till RD och få sitt förslag godkänt vid en omröstning. Således ingen sammanhållen budget utan departementens budgetar tas vid olika tillfällen. 

 

Jag är positiv till Margot Wallströms inriktning av sveriges säkerhetspolitik såtillvida att den skall få en feministisk profil. Vad är mer angeläget att den manliga vapenfixeringen begränsas ur ett globalt perspektiv? Så klart fnittras det åt kvinnors försök att begränsa konflikter med hjälp av andra metoder än att ta till vapen. Vapenindustrin i världen omsätter ofantliga summor. Skulle en bråkdel av summan läggas på humanitär hjälp skulle svält och inte minst utbildning kunna lyfta milliontals barn ur slavhandel och misär.

Rolf Ekeus och Hans Blixt välkomnar en annan inriktning på medlingsförsök i krigshärdar från kvinnor medan andra fnittrar åt initiativen.

Själv skulle jag vilja att vi gick före och lade ned våra dyraste för att inte ssäga de flesta vapensystem och koncentrerade försvaret till ett gerillaförsvar med hjälp av Hemvärnet. Intresset ökar för Hemvärnsinsatser. Med hjälp av pansarvapen borde vi kunna försvara oss mot en eventuell fiende som tar sig över landgränsen. Ingen stormakt har kunnat betvinga den afghanska gerillan. Vi borde med vår starka organisationskultur kunna sätta upp Hemvärns bataljoner utanför viktiga storstadsområden och som vid ett intrång av fienden inte borde ges någon ro att besätta viktiga objekt utan betydande förluster.

Således en återgång till ett miniinvasionsförsvar med Hemvärnsmän rekryterade ur lokalsamhället och som har stor lokalkännedom och därmed kan strida på ett effektivt sätt mot en kan tyckas överlägsen motståndare. 

När jag ser det eländiga liv som tiggare lever undrar jag om det inte vore bättre att arbetsmarknaden vore helt oreglerad. Visst skulle fackföreningar finnas och skulle  i den situationen ha ett större behov av att agera mot hänsynslösa arbetsgivare. Men i övrigt skulle anställningsvillkor kontraktras mellan individer och arbetsgivare. Säkert skulle det finnas kollektiv som slöt sig sammam och agerade för att förbättra villkoren och också med hjälp av föreningar.

Största hindret i dag mot en mer flexibel arbetsmarknad och med möjlighet för arbetslösa att få ett arbete är utan tvivel de höga ingångslönerna som har tillkommit på grund av de central avtalen. Arbetsgivarna går med på årliga löneökningar till stor del beroende på att produktiviteten ökar främst bland stor företagen. Men och det är ett välkänt faktum att jobben skapas i de mindre företagen som är känsligast för löneökningar.

Annie Lööf är en av de politiker som har kritiserat lönebildningen i svensk ekonomi och jag hoppas att hon kan nå fram med budskapet för att de som står utanför skall få större chans att pröva på arbetsmarknaden.

Att tro att alla i en årlig population skall kunna utföra ett arbete som kräver ett ordnat liv är bara politiska floskler. Givetvis ökar förutsättningarna för de som dragit nitlotten i form av fysiska och mentala handicap att få bra ekonomiska förutsättningar ju fler som kommer i arbete av de som nu står utanför. 

Bostadsmarknaden är ett annat område som bildar köer av förväntansfulla medborgare på grund av en reglerad marknad.

 

 

Vad är skillnaden mellan ideologier? Den ena vill mer åt utsatta grupper och framställer sig som mer mänsklig och rättvis än den andra. Fördelningspolitiska reformer framställs som mer attraktiva och framgångsrika för att föra landet framåt. Klyftorna skall minska och det gör att samhällstonen blir mer generös och hjälpande för de grupper som trots fördelningspolitiken fortfarande har det besvärligt. För trots alla befogade omfördelningsåtgärder som genomförs rapporteras det fortfarande om grupper som lider i onödan.

 

Den andra sidan hävdar att skattebördan hämmar tillväxten som är en förutsättning för att alla skall få det bättre. Fattigdom fördras bäst om alla har det lika jävligt var det någon som hävdade för länge sedan. Nu är verkligheten den att skillnaden mellan ett rättvist och ojämlikt samhälle är försumbar. Det är bara i den politiska retoriken som de avgrundsdjupa orättvisorna existerar.

 

Inte alls säger yttersta vänstern. Se bara på alla låga pensionsbelopp som delas ut till de grupper som inte har lyckats att dra vinstlotten i samhällstombolan. Och vad är lösningen hävdar samma grupper? Jo en femtiolapp mer i månaden i minskad beskattning. För mer tål inte samhällsekonomin förstår även de som gapar högst om rättvisa.

 

Rejäla omfördelningar från lyckade grupper till de mindre vore att föredra men blir det då ännu jävligare för de med  de minsta resurserna för då sjunker samhällsekonomin ner i det verkliga moraset med noll tillväxt och allmän apati för de grupper som trots allt är de största och bär upp hela apparaten.

 

 

 

Politiker från båda lägren kunde vara mer ödmjuka och inse att deras betydelse för landets framtid inte är så stor som de tror.
Löfven avslutar DN debatt i dag med: ”Nu är det är upp till alla som bor och lever i Sverige att avgöra vilket land vi ska ha framöver.” Liknande ödesmättade tongångar hörs från andra lägret. Striden tycks gälla om svenska folket skall beskattas med 20 miljarder mer eller mindre. Naturligtvis har detta med om vi beskattas med 2% av statsbudgeten mer eller mindre inte några som helst avgörande betydelse för landets framtid.
Tokerierna med att inte kunna lägga en sak åt sidan för egen del och acceptera en annan sak till den andres fördel gör att förtroendet för politiker minskar.
Jag undrar om argumentet att förminska vår egen politiker betydelse har använts?