johanssoninjo

Hustrun skjutsar mig till Opaltorget för att jag skall kunna ta sjuan 1641 för att hinna till avspark 1730. Jag skall gå av vid Centralstationen för att promenera fem minuter till Gamla Ullevi. För några dagar sedan tog jag kontakt med min gode vän och Helsingborg hyperfantasten för att höra om han ämnade resa till Gbg för att se matchen. Tyvärr han är med familjen på semester. Jag tvekade i det längsta på Söndagen om jag skulle gå på matchen. Beslutsångesten var kompakt. Jag hade kollat på Ticnet och sett ut plats som var bra för mig med tanke på att jag inte ville gå för mycket i trapporna på grund av trilskande knä. Jag cyklade till frölunda torg och efter stort letande hittade jag försäljningsstället. Köpte en biljett på tredje raden på sektion M inte alltför långt in på raden. Samtidigt som jag går på vagnen ser jag en äldre man av klädseln att döma IFK supporter också kliva på sjuan. Sjuan är fortfarande brunfärgad precis som den var på femtiotalet. Under resan flyger tankarna tillbaks till min allra första besök på dåvarande Gamla Ullevi. Jag drar mig till minnes att jag stod vid trästaketet längst ned nästan i linje med straffsparkspunkten och såg hur Karl-Alfred nickade in bollen i mål för GAIS senare minns jag hur Fölet Berndtsson dribblade med bollen på kanten. Kan vara fel minnesbild. Fölet spelade han höger eller vänster ytter? Spelade han vänster är min minnesbild riktig. Kollar på några ungdomar förmodligen andra generationens invandrare eller nyss hitkomna. Tankarna far hit och dit om hur samhället har utvecklats och hur framtiden kommer att gestalta sig för de som är födda i slutet av nittiotalet och början av tvåtusentalet. Kollar på mannen med IFK kepsen, han sitter kvar, men går av vid Valand. Jag tänker aha han är rutinerad och väljer att gå till Gamla Ullevi över Heden. Jag beslutar mig för att ta rygg. Under promenaden över Heden ser jag konturerna av Nya Ullevi mellan kvarteren. Väl utanför arenan frågar jag efter sektion M och M ligger på andra sidan dvs mot polishuset. Jag kollar upp mot häktes fönstren och funderar på om de häktade kan se matchen, Troligen inte. Jag kommer till min plats och sätter mig och en rysning går genom kroppen när jag ser den gröna gräsmattan och miljön runt omkring och samtidigt drar IFKs kampsång i gång och ögonen tåras. Jag tänker, finns det något läckrare än denna miljö när det gäller sport. Samtidigt förstår jag att min ovana på senare år att vistas på sportarenor är orsaken till känslostormen. Jag jämför med intrycken från Scandinavium i vintras när jag såg FBK förlora mot Frölunda. Den gröna gräsmattan och bollen framkallar betydligt starkare känsloyttringar. Matchen utvecklar sig från 0-1 förorsakat av en försvarstabbe till hela 6-2 i hemmalagets favör. Jag har turen att sitta bra till för att se unge Sam Larsson läckra bollbehandling och inlägg vid två tillfällen resultera i mål för blåvitt. Solen ligger på och kepsen som jag i sista stund kom på att ta med är en gudagåva. Svetten rinner inte bara i pannan utan över kroppen i övrigt. I halvtid ringer jag till hustrun och ber henne ta med en flaska vatten och en ny skjorta. Jag tar av mig skjortan och sitter i bar överkropp i andra halvlek. Efter slutsignalen stannar jag kvar och ser hur IFK truppen i sakta mak förflyttar sig runt på den gröna mattan och tackar sektionerna för stödet. Jag har hejat på IFK hela livet men blivit tveksam på senare tid men nu känner jag hur tveksamheten helt suddas ut och jag kommer att resten av livet vara en trogen blåvitt suporter. Telefonen ringer och jag hör hustruns röst svagt på grund av allt ståhej efter hemmasegern och ber att få återkomma. Väl utanför arenan ser jag mängder av poliser och piketbussar som helt plötsligt sätter på blåljusen och ut ur bussarna väller poliserna. Helt orutinerad i miljön förstår varken hustrun som jag fått kontakt med eller jag vad som händer när poliser springer i grupper mot folkmassan och sliter tag i en person och trycker in i bussen. Jag analyserar situationen och kommer fram till att poliserna försöker skydda bussarna mot grupper av människor som försöker attackera. När det hela lugnat ner sig frågar jag en polis om det var HIF supportrar som försökte dänga till IFKare, varpå han svarar att det var säkert ömsesidigt. Vi promenerar i sakta mak över centralstationsplattan och bestämmer oss för att gå till casinot för en räksmörgås. Vi blir efter fotografering och legitimering insläppta och casinomiljön är förstås något extra. Större delen av ytan upptas av enarmade banditer. Längst in finns pokerborden och däremellan 21 och casino borden. Vi går ut och sätter oss på gaveln och jag får den nedåtgående solen i facet men den försvinner strax bakom Ramberget. Aftonen närmar sig slutet och vi promenerar sakta till Brunnsparken och tar sjuan till Opaltorget och promenerar nedför backen till Blågatan.