Skoldebatten

När jag gick i skolan var det jag själv som var skulden till att jag inte kunde svara på lärarens frågor. Jag själv fick stå där med känslan av dålighet när sida efter sida i uppsatsboken var fullklottrad med lärarens röd penna på grund av min dåliga hantering av svenska språket. Syftningsfel och meningsbyggndasfel staplades på varandra för att inte tala om att stava rätt.
Under en period när motivationen fick sig en lidners knäpp övade jag så in i bänken mycket att jag i ämnet fick det högsta betyget som gick att få. Och till på köpet vid rätt tillfälle. Jag lyckades att toppa mig inför skolperiodens kanske viktigaste tillfälle nämligen realexamensprovet i matte.
Jag inbillar mig att jag inte är unik utan ganska normal vad beträffar att det är individen det beror på om hen skall lyckas oavsett disciplin. Visst kan utifrån kommande faktorer bidra till framgång. I mitt fall var det en lärare som jag såg upp till och som kunde höja mitt intresse för ämnet. Men till syvende och sist måste jag själv ta tag i mig och avsätta tid till att öva.
Varför skriver jag detta? Jag har nyss läst en debatt artikel i GP som belyser nuvarande problem i skolan och varför de har uppstått. 
Politikerna valde att i slutet av sextio talet flytta ansvars fokuset från individen och familjen till kollektivet. Av någon konstig anledning trodde dåtidens politiker att grupper av individer skulle axla kunskapsnivån. Hur en sådan fiktion fick fäste är svår att förstå. Skulle en gloria innehållande kunskap sväva över gruppen? Resultatet blev förstås att de välartade klarade sig och de mindre begåvade sjönk obevekligt till botten. Om detta har skrivits spaltmil i olika artiklar men fortfarande betonas vikten av att det är skolan som har ansvaret för om eleven skall lyckas. Varför åtminstone inte erkänna att ansvaret måste delas mellan individen, familjen och skolan?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0