johanssoninjo

Begreppet rehabilitering är för mig ett både konkret och suddigt begrepp. Konkret blir det när personen har genomgått en operation och en muskel har blivit avskuren eller på annat sätt försvagats tillföljd av ett nödvändigt ingrepp. Likaså vid andra muskelskador behöver rehabilitering sättas in för att åter komma till normalläge.

 

För att få ned höga sjukskrivningstal som i dag åter är ett problem skall rehabiliterings åtgärder bli mer individuella än vad dom hittills varit. Vad rehabilitering består av för en sjukskriven person åter skall komma i arbete talas det sällan om.

 

Den stora gruppen sjukskrivna och som skall åter i arbete tycks vara personer med instabila mentala tillstånd. Och då inbillar jag mig att rehabilitering består av samtal med psykologer och psykiatriker. Och då rör det sig om långa rehab perioder och do sjukskrivningar. Och då undrar jag om personen i fråga någonsin kommer tillbaka till ett fullvärdigt arbetsliv. 

 

Inte bara muskler krånglar i kroppen utan många andra sjukdomstillstånd kräver sjukskrivningar och efterföljande rehabilitering antingen i form av vila eller fysisk rehab. Men när väl den fysiska rehaben sätter in bör personen samtidigt börja jobb utom de som har kroppsarbete av betingande sort.

 

Min slutsats blir att rehabilitering för att få personer i arbete är ett suddigt begrepp som regeringar inte förstår mycket av utan miljarder går upp i rök på grund av avsaknaden av oprecisa åtgärder och att individen inte tror på behandlingen.

 

Troligen är det så att personer med lindrigare psykiska ålommor mår bästa av att vistas ute och utöva begränsade fysiska aktiviter under relativt lång tid så sömnen blir bra samtidigt som vikten går ned.

 

 

 

 

Återigen och nu med ännu mer förödande dominans av de norska skiddamerna i Davos. Tvärtemot vad SVTs expert förutspådde. Med anledning av att nu gick tävlingen på hög höjd så skulle fler continentala länders atleter blanda sig in bland topplaceringarna.

 

Björgen och Steira tävlar inte i år, de ersätts av kommande norska toppåkare. Hur går det till frågar jag mig? Undviker svenska skidförbundet frågan och stoppar huvudet i snödrivan för att slippa se och höra? Självklart påverkas norska dominansen av förutsättningarna med terräng i stora delar av landet som passar sig för skidåkning.

 

Varför inte resonera som så att när vi i landet inte har perfekta förutsättningar i form av passande terräng i våra folkrikaste delar av landet, då måste vi hantera det på ett sådant sätt att vi kompenserar med åtgärder som gör att även talangerna för skidåkning som säkert finns i Skåne, Blekinge m fl sydliga landskap också ges chans att bli bra skidåkare. Finns möjligheten?

 

Givetvis! Skidåkning går att bedriva även på sommaren med hjälp av rullskidor och glaciärer finns på sommaren. Det går inte att sitta på kansliet och vänta på att talanger skall stå på kö och anmäla sig med föräldrar i hasorna. Då blir inte urvalet det rätta och inte heller många att välja på.

 

Avsätt resurser till att finnas på högstadier och gymnasier i sydliga landskap och propagera för att pröva på rullskidåkning och locka med läger på kontinenten efter något års träning.

 

Göteborg har fått sin skidtunnel. Jag anar utan att veta att svenska skidförbundet inte har varit inblandad i projektet. Varför har inte Stockholm en skidtunnel? Sover ledningen för Vasaloppet under sommarmånaderna?

Med vinstmarginaler som är högre än Hennes/Mauritz undrar jag varför inte skidtunnlar sedan fem års tid finns i våra tio största städer? Kostar det mer att anlägga skidtunnlar än inomhushallar för skridskoåkning? Troligen inte!

Slappheten är total i organisationen. Finns det ingen som tar initiativ till kreativa möten med målsättning att kväva den norska dominansen?

 

 

Johaug bevisar hur tunn skidsporten är och speciellt på damsidan. Givetvis skall inte ettan i en internationell sport vinna med 1,30 min över dryga 40 min åkning. I löpning skulle det innebära att över mindre än 2 mil skulle segraren vara knappt två varv före segraren. Så går det inte till i stora internationella sporter där konkurrensen är stenhård. Segermarginalen i Göteborgsvarvet 2015 var 35 sek och då över ca 1 timmes löpning. Därefter kommer löparna in på ett pärlband med små tidsavstånd mellan atleterna. Och i löpning finns inget tillfälle för vila däremot i skidåkning borde margnalerna bli mindre eftersom det finns tillfälle för återhämtning. Möjligen ett något haltande argument.

 

I Lidingöloppet för damer över 10 km är segermarginalen 22 sek över ungefär samma tidsrymd. Således, varför kan inte europas övriga länder ta fram atleter som är någorlunda jämbördiga med den norska topptjejen? Polen m fl länder som har tillgång till terräng liknande den nordiska har en utövare av internationell toppklass.

 

Martin Jonserud Sundby tränar 1100 timmar per år och påpekar att skidsporten är en pytteliten sport. Om en simmare skulle träna så lite påpekar Martin så skulle inte det fungera på internationell nivå. Hur mycket tränar Sara Sjöström? Hur mycket tränar en fotbollspelare och ishockey spelare? I lagsporterna finns otroliga möjligheter till förbättringar för lag som för en tynande tillvaro på internationell nivå. Hur skulle ett lag som ex Malmö FF kunna förbättra sig internationellt om en tränare skulle dyka upp och börja träna laget som simmare?

 

Och när får vi se ett djuplodande reportage om hur den uppmärksammade SHL ligans toppar tränar i förhållande till individuella idrottare?

Jag hade tillfälle att träffa en sjuksyrra på en av Vårdcentralerna i kommunen. Dialog uppstod om sjukvårdens funktion varvid jag provokativt påstod att sjukvården fungerar alldeles utmärkt utom på Vårdcentralerna. Systern blev inte alls provocerad utan sa' " om vi bara slapp alla dessa individer som ringer till oss varje dag" så skulle vi fungera mycket bättre. Varpå jag replikerade: men det kan väl inte vara så många. Jo tydligen eftersom systern vidhöll att problemet var stort.

 

Eftersom jag fick förtroende för systern så uppfattar jag det som ett problem. Försöker respektive Vårdcentral lösa problemet? Kanske, kanske inte. Troligen består gruppen mäniskor som söker sjukvård, möjligen i onödan, av oroliga och sköra människor. Ofta ensamboende med få sociala kontakter.

 

Några enkla lösningar finns inte. Men Vårdcentralen har arbetsplatsträffar varje vecka. Och säkert finns det inom gruppen anställda många kreativa tankar för att göra centralen mer tillgänglig för de som mest behöver komma under behandling. Eller diskuteras inte problemet? 

 

Är gruppen oroliga människor inte mottagliga för information i grupp? Kanske de inte ens kommer vid en inbjudan.

Är de så fixerade vid läkarens kompetens att kunna lösa deras triviala vardagliga problem att de alltid måste träffa en läkare?

 

 

 

I ett inslag i Värmlandsnytt i går intervjuades Färjestads tränare Tommy Samuelsson och spelaren Gulasch. Båda betonade att aggressiviteten måste bli bättre och att det kommer att visas redan i kvällens match mot Malmö. Tyvärr följde inte reportern upp påståendet hur aggressiviteten skall bli bättre. Det hade varit intressant att höra.

 

I senaste matcherna mot Skellefteå, Brynäs och HV har målfabrikationen inte varit på topp. Förklaringen är enkel. För att producera mål krävs spelövertag och att laget tillbringar en stor del av matchtiden i anfallszon. För att så skall ske måste varje spelare vara starka skridskoåkare. Även en relativt oinitierad betrakatare av ishockey ser att Färjestad övergläns i skridskoåkning av topplagen i SHL. 

 

Lag som Frölunda, Brynäs och Växjö har insett att något måste förändras i träningskonceptet för att kunna ge Skellefteå en match om SM titeln. 

 

Jag är förvånad över att en så rutinerad tränare som Samuelsson inte verkar kunna ta tag i laget och driva träningen i en riktning som gör att laget kan konkurrera med de bästa. Så verkar inte ha skett de senaste månaderna medan topplagen har ångat i från med träningen.

 

Serien börjar nu utkrisallisera sig och tyvärr tyder senaste utvecklingen på att Färjestad allt mer tappar mot andra lag. Tipset blir att Karlstadspubliken troppar av när placeringen i tabellen halkar ner mot de nedre regionerna.

 

Ett av de mest aningslösa och ensidiga reportage råkade jag bevittna i dagens Värmlandsnytt. Reportaget handlade om att älgjägare har rätt att till Länstyrelsen inkomma med ansökan om skyddsväst till älgjägarens hund.

 

Och reportaget innehöll ett exempel på en stackars hund som blivit utsatt för ett vargangrepp och som är fullt naturligt att högre stående rovdjursarter angriper lägre stående varelser. Skall alla ekorrar osv ha rätt att till länstyrelsen inkomma med bidrag för någon form av skydd mot högre stående rovdjur?

 

Ger man sig in i leken får man leken tåla brukar vara en gångbar slogan. Och älgjakten betraktar jag som en lek med naturens krafter. Aningslösa älgjägare verkar vara ute efter att sätta naturens krafter ur spel. För att på naturens bekostnad skaffa sig fördelar. Låt vargen sköta en del av balansen i naturen genom att decimera älgstammen och räcker inte det bör kommunala älgjägare sköta övrig avskjutning.

 

Hundar är ett trevligt sällskapsdjur som skall användas till promenader och lekar med husse och en del andra tjänster i samhället inte att hjälpa till att jaga försvarslösa vargar som skjjuts av människan.