Normalt
Jag undrar hur normalt absurda händelser och beteenden får bli och hur långt användning av telefoner, facebook och knallskott och bengaliska eldar bland tätt stående åskådare på en fotbollsmatch får gå? Antagligen hur långt som helst, för tillfället verkar det så.
Jag erfar att det första råd eller rent av en order som en psykolog ger en anställd som söker för arbetsrelaterad stress är att lägga undan telefonen och sluta att hänga på sociala medier. Således vad jag läser på vänster sajten Dagens Arena om att problemet i huvusak är arbetsrelaterat kan ha virr relevans men är långt från hela sanningen.
Självklart är det i t ex byggbranschen och i vårdsektorn andra problem som har som konsekvens arbetsrelaterade skador. Men statistiken visar och media pratar om så tycks det vara en övervikt för psykosociala åkommer och att dessa på ett dramatskt sätt ha ökat under de senaste åren. Givetvis hänger det ihop med att vissa känner sig underlägsna alla hurtiga och glada människor som redovisar vardagen på medierna. Det är inte alla som kan känna sig nöjda med det liv de har utan skall nå upp till något diffust som de tror skall vara normalt.
Beteendet hos "klackerna" på fotbollsmatcher är så klart helt absurt. Bara att se miljön vid ingången till en match får mig att skynda på stegen så jag kommer in på arenan och till sittplatsen. Där träffar jag en granne som är närmast hysterisk och förklarar för mig stående och viftande med båda armarna att de här jävla idioterna är ta mig fan inte ritkigt kloka. Flatheten är enorm inom det svenska samhället. Förra gången lämnade jag matchen före slutsignalen. Mycket riktigt när knallskottet gick av tågade mannen med långa och kraftfulla steg ut från sektionen och jag följde efter. Skönt att individen är indentifierad och polisanmäld. Kanske kan det ändra på det normala, jag
tvekar.
Hat och intolerans
Demokrati förutsätter allas rätt till att hävda vilken åsikt som helst. SD utnyttjar rätten att hävda åsikter som sätts upp på offentliga platser och som irriterar motståndare så till den grad att åsikten förstörs. Då är demokrati begreppet i fara. Förstörarna är dels rädda för att åsikterna skall anammas av fler väljare och öka SDs inflytande på politiken dels påverkas de av budskapet rent känslomässigt och vill inte se sån skit på offentliga platser.
Hat och intolerans är begrepp som ingår i den mänskliga floran och kan inte utrotas. Förvisso borde det gå att genom information minska benägenheten att vara rädda för varandra och öka toleransen mot männikor som hamnat i svåra situationer.
Allsvenskan
Allsvenskan karakteriseras av att allt fler söker sig till arenorna. Men spelet är undermåligt. Dåligt passningsspel. Undermåliga bollmottagningar. Chanspassningar som mottagaren inte har en möjlighet att förvalta på ett kreativ sätt. Och ständiga inlägg som inte resulterar mer än i en procent av fallen. Kollisioner som blir till ligg med oerhörda smärtor som snabbt går över. Frisparkar som tar minuter att organisera. Och meningslösa byten när det återstår två minuter av matcherna. Vad gör tränarna längs sidlinjen? Bättre att sitta på läktaren och anteckna.
Trots eländet sitter jag och tittar på matcherna. Intresset är grundmurat sedan tidig barndom när jag bodde på Garverigatan och gick de första fyra åren på Odinskolan som låg mittemot Gamla Ullevi där Karl-Alfred och Fölet Berntsson spelade på Söndagarna.
Pappa gick på matcherna och Mamma och jag promenerade till arenan för att möta upp när matchen var slut.
Om det var en gång eller flera minns jag inte men jag var med och blev placerad längs ned mot staketet. Bäst kommer jag ihåg pauserna då jag facinerades av spårvägens musikår och hur de marscherade i olika formationer.
En gång när vi hade kommit fram till Ullevi kom det en man emot oss. Han pekade upp mot ståplatsläktaren och Ullevis kortsida och utbrast "där ser Ni dårarnas paradis". Troligen hade han tagit intryck av Ivar Lo.
Mobbning
När börjar barn med nedsättande handlingar och ord till andra barn i deras omedelbara närhet som i skolan. På dagis har jag känslan av att personalen tar hand om mobbningen på ett snabbt och bra sätt om det ens förekommer. Tvärtom är dagis ett ställe där det präntas in att barn får vara olika och relativt små barn har inga problem med olikheter. När börjar det? I första, andra eller tredje klass för senare är det i full omfattning?
Jag tycker det är konstigt att den långa perioden på dagis inte har befäst ett beteende som tar hänsyn till olikheter och att personalen många gånger har påpekat att olikheter inte spelar någon roll och ändå är mobbningen tydligen ett stort poblem i mellan och högstadie. Hur kan det bli så?
Kan det vara så att barn snappar upp vad föräldrar pratar om och tar intryck av samtalen om arbetskamrater och grannar och om att människor på TV har ett utseende som inte gillas av vuxna? Märkligt nog är det ofta förekommande att utseende betyder mer än ord.
Våldsbejakande extremism
Undenfallenheten från svenska myndigheter mot radikala våldsbejakande muslimer är inte bara oroväckande utan gränsar till ren dumhet. Kristna grupper flyr från Syrien på grund av att de är förföljda och trakasserade av extrema muslimer för att mötas på svenska flyktingboende av samma människor.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.3036815-ismail-sarskilda-boenden-nodvand
Hur länge skall vi acceptera att detta får ske inom landets gränser? Är beteendet straffbart? Skall vi acceptera att det inte längre råder religionsfrihet i landet och skilja grupperna åt ? Varför utvisas inte de som trakaserar eller lagförs?
I DN debatt http://www.dn.se/debatt/utanforskapsomraden-grogrund-for-extremism/ efterlyser två forskare kraftag mot radikal muslimsk extremism. Vad kommer att hända? Ranstorp och Hyllengren frågar sig när skygglapparna kastas och åtgärder vidtas mot våldsbejakande grupper.
Jag är uppriktigt förvånad över hur beteendet kan fortgå. Mona Sahlin har verkat i snart två år med projektet att få bukt med radikala våldsbejakande extremism i kommunerna. Resultatet hittills verkar snarare förvärras.
Kommunal ekonomi
Kommuner och Landsting gick förra året med överskott 13 miljarder. Nu gör Regeringen och Vänsterpartiet i Vårbudgeten ett stort nummer av att sektorn tillförs 10 miljarder. Märkligt! Kommunalt självstyre innebär att pengarna kan gå till något helt annat ex kommunala projekt som flygplatser och andra underfinansierade kommunala företag.
Det finns ca 130 000 undersköterskor i landet som i grundlön har ca 21 000 kr. Kommunal som är det enda återstående område i årets avtalsrörelse kräver 400 kr utöver vad ordinarie avtalsrörelse skall ge för undersköterskorna. 130 000 ggr 400 kr ggr 12 ger 624 millar på årsbasis. Ytterligar dryga 30% tillkommer för arbetsgivaravgifter men det kan vi bortse ifrån för dryga 30% återgår till statskassan i skatter. Således kunde kommunerna reda förra året enats om att ge undersyrrorna en höjning.
Varför inte yrkesgruppen får ett ordentligt påslag hänger förmodligen i hop med att många står i kö för att bli undersköterskor å andra sidan lägger sjukvården ut millioner på när bristen uppstår på sommaren och långhelger för att det fattas folk. Var klämmer skon?
Validering och undersökning av vad nyanlända kan skall Arbetsförmedlingen och olika andra offentliga myndigheter ta reda på. Borde det vara mer effektivt om företagen själva genom annonsering och uppsökande verksamhet sörjde för behoven av arbetskraft? Internutbildning är det mest effektiva sättet att åstadkomma rätt kompetens.
Konstlade åtgärder kostar skattepengar och bidrar till ineffektivitet i samhällskroppen. När kompetensen hos arbetssökande och företagens behov möts på en fri marknad går ekonomin fort framåt.
Vi är ett pyttelitet land i den globala omvärlden. Vi behöver högteknologiska företag i Sverige. Inte Spoify och Klarna på Manhattan.
Sjukvården
Majoriteten av befolkningen i vilken mellanstor stad som helst i landet vill självklart ha ett sjukhus med betydande resurser för behandling av t o m ganska komplicerade åkommor som relativt sett är ovanliga i regionen. Det självklara faktum att relativt sett ovanliga åkommor ex kirurgiska ingrepp kräver en viss mått av kontinuitet för att doktorn skall kunna upprätthålla kompetensen och inte darra på handen på grund av oträning när åkomman står för dörren tycks inte majoriteten ta någon hänsyn till.
Senast har detta enkla fakum kommit i dagern i Härnösand där majoriteten ihärdigt har uttryckt sitt missnöje över landstingets förslag att minska på sjukvården i sta'n och koncentrera resurserna till större befolkningscentra just för att upprätthålla kompetensen vid komplicerade sjukdomsförlopp. Experterna pekar på att ett antal personer upptill 1000 stycken kan få liven förkortade just på grund av att rätt behandling inte kan erbjudas om sjukvården sprids ut så att majoriteten av befolkningen kan se sitt sjukhus som en symbol för en falsk trygghet.
I Värmland slösas sjukvårdsresurserna bort på mindre sjukhus i Arvika, Torsby, Kristinehamn och Säffle. Lilla Tromsö har fler helikoptrar än den sammanlagda sjukvården i hela Sverige. Hur många helikopetrar skulle vi kunna ha som trygghetssymboler i Värmland om småsjukhusen lades ner och med vilken kapacitet skulle sjukhuset i Karlstad kunna utökas med?
Löfvens godhets strävan
Löfvens godhet hade inga gränser när han i höstas sa' att vi kan ta emot de som vill komma hit. Gränsen tvingades han införa några månader senare när trycket blev för stort och alla som ville och förmåddeockså kom.
Visst kan vi vara generösa och ta emot alla som vill komma utan begränsningar men det bedömmer regeringspartierna är omöjligt dels med hänsyn till samhällsekonomin dels befarar de att SD kommer att bli det största partiet i riksdagen. Det finns med andra ord inte den viljan hos en majoritet av befolkningen att se hur invandrarskarorna riskerar att underminera viktiga samhällsfunktioner som skola och sjukvård.
Delar av civilsamhället svarar nu för Löfvens krackelerade godhet och tar sig an delar av invandrarna och svarar med olika aktiviteter för omsorgen som inte generella välfärden förmår.
Det råder knappast någon tvekan om bland forskare och seriösa debatörer att en normal invandring bidrar till att samhället växer och förutsättningarna att få ett rikare liv för majoritetsbefolkningen ökar. Samhällsekonomiskt är invandringen lönsam men det finns ett men. Och menet är självklart att det förs en politik som inte hindrar invandrarskarorna från att försörja sig och bidra till samhällsekonomin genom att arbeta och betala skatt.
Och den politiken vägrar nuvarande regering att föra snarare motverkas att nyanlända skall bidra till utvecklingen. Och då skapar nuvarande regering en ohållbar situation i riksdagen genom att den förda politiken bidrar till för höga röstsiffror till SD. Fullt riktigt ser lågutbildade och arbetslösa "svenskar" att de får konkurrens på arbetsmarknaden och allt svårare att få jobb och inte bara den kategorin utan andra drar också den slutsatsen och förstår enkla samband. Självklart syns konsekvenserna inom skola, sjukvård, rättsväsende m fl samhällssektorer hur den ökade invandringen kostar. Människor påverkas och många lägger sin röst på SD.
Jag förstår inte hur Löfven kan stå som han gjorde i förra veckan i riksdagen frågetimma och ihärdigt förneka att vi kommer aldrig att tillåta låga löner i förhållande till de nuvarande kollektiv avtalen. Hur länge dröjer det innan han måste ändra sig i likhet med sin godhetssträvan?
Kaliber
Jag fäste mig vid ett inslag i programmet där en röst förklarade att på nittiotalet var pensionerna och arbetslöshetsersättningen 80 - 85 % av lönen. Nu har en normal pensionär som uttalade sig i programmet dryga 12 000 kr i disponibel inkomst. Vilket är betydligt lägre procenttal än på nittiotalet.
Andra OECD länder ligger kvar på Sveriges 90 tals nivå upplyste rösten om. Det hade vore värdefullt om rösten hade upplyst om vilken statsskuld länderna nu har som valt att inte reformera bidragsnivåerna och pensionerna.
Och en annan röst förklarade att utanförskapskänslan ökar i de områden som inte har lika stark utveckling av disponibel inkomst som storstadsområdena. Tveksamt att det går att tilldela en region en kollektiv känsla. Kan en region ha en känsla? Jo så klart att känslorna hos de som sitter fast i arbetslöshet och inte har möjlighet att utnyttja de fördelar det är att bo i en glesbygd kan tilldelas utanförskapskänslor. Å andra sidan hör jag arbetslösa ungdomar som väljer att bo kvar i glesbygden för att de trivs där och inte känner några utanförskapskänslor.
Jag tror att media måste vara försiktiga med att odla myter om utanförskap och att tilldela kollektiva utanförskapskänslor. Det luktar att ta politisk ställning i en viss riktning utan att förklara den verklighet som pockar på och vad som händer om inte viktiga reformer genomförs.
Finns det program i SR som förklarar hur det skulle se ut i landet om arbetslöshetskollektivet som nu finns skulle ha löner på samma nivå som den pensionär som förekom i Kaliber dvs 12 000 i disponibel inkomst. Skulle en familj där båda arbetar och med en sammanlagd disponibel inkomst på 24 000 kr klara sig? Hur skulle familjens budget se ut och vilken hyresnivå skulle de klara av? Ta gärna med barnbidrag och eventuella skattereformer för låginkomsttagare som skulle kunna genomföras på grund av att fler kommer i arbete och olika bidrag inte behöver betalas ut. Det skulle vara värdefullt om allmänheten fick inblick i hur en känslighetsanalys av statsbudgeten skulle kunna se ut vid låt oss säga en arbetslöshet på 4 -5% och med arbetsmarknads och hyresmarknadsreformer genomförda.
Med tanke på den tabu som förmedlas av Hyresgästföreningen och LO mot en fri hyresmarknad och lägre löner undrar jag om inte reformer inom dessa områden vore att föredra och skulle verkligen bidra till minskade klyftor?Och inte bara det utan att de som nu inte mår bra utan bär på eventuella utanförskapskänslor skulle känna sig delaktiga i samhället och satsa på ännu bättre utveckling.
Vilka besparingar inom integrationen skulle kunna göras om nyanlända kom i arbete fortare i ett reformerat Sverige?
Jag ser framemot en programserie som förklarar min utveckling i kontrast mot kaliber.
