johanssoninjo

Mot bakgrund av -att 1,2 millioner människor ( 550 000 förtidspensionerade, 250 000 sjukskrivna 325 000 arbetslösa och i arbetsmarknadsåtgärder) i dag i Sverige står utanför arbetsmarknaden. -att det trots dessa siffror råder brist på arbetskraft. -att miljöpartiet har krävt medborgarlön. Finns det anledning att göra några reflexioner. Av Sveriges arbetskraft på ca 5 millioner så är ca 20 % inte anpassade till arbetsmarknaden, detta i en strålande högkonjunktur. Hur stor del av denna dryga millionen är det realistiskt att tro att samhället genom rehab åtgärder skall anpassa till arbetsmarknaden? Till detta kommer alla de som går undersysselsatta i landstingen,kommunala och statliga befattningar och som inget hellre vill än att gå hem. Politiker och tjänstemän (arbetsförmedlingen, försäkringskassan med flera statliga organisationer) ägnar en stor del av tiden åt att fundera på vad denna massa skall få för ersättning och aktiviteter. Låt massan fundera själva och strunta i vad folk ägnar sig åt. Vore det inte klokt att ge alla som står utanför arbetsmarknaden en medborgarlön om 15 000 kronor. Det kostar samhället futtiga 21 miljarder inklusive 40% arbetsgivaravgifter åt 1 million. I samma andetag får kommunerna tillbaks 4,5 miljarder i skatteintäkter. Vad kostar denna million i dagens läge? Skillnaden blir negligerbar. Men vad skall alla utredare, forskare och otaliga tjänstemän som i dagens läge sitter på sina kammare och funderar på denna million då sysselsätta sig med? Förresten det pratas om rehab som allena saliggörande. Vad innebär rehab, träning av kroppen på ett eller annat vis? Tillåt mig att tvivla på att det hjälper en som av en eller annan anledning blivit sjukskriven. Den stora massan av förtidspensioneringar beror på dålig organisation/relationer på speciellt kommunala och statliga arbetsplatser.