Sociala problem

Jag hade tillfälle att träffa en sjuksyrra på en av Vårdcentralerna i kommunen. Dialog uppstod om sjukvårdens funktion varvid jag provokativt påstod att sjukvården fungerar alldeles utmärkt utom på Vårdcentralerna. Systern blev inte alls provocerad utan sa' " om vi bara slapp alla dessa individer som ringer till oss varje dag" så skulle vi fungera mycket bättre. Varpå jag replikerade: men det kan väl inte vara så många. Jo tydligen eftersom systern vidhöll att problemet var stort.
 
Eftersom jag fick förtroende för systern så uppfattar jag det som ett problem. Försöker respektive Vårdcentral lösa problemet? Kanske, kanske inte. Troligen består gruppen mäniskor som söker sjukvård, möjligen i onödan, av oroliga och sköra människor. Ofta ensamboende med få sociala kontakter.
 
Några enkla lösningar finns inte. Men Vårdcentralen har arbetsplatsträffar varje vecka. Och säkert finns det inom gruppen anställda många kreativa tankar för att göra centralen mer tillgänglig för de som mest behöver komma under behandling. Eller diskuteras inte problemet? 
 
Är gruppen oroliga människor inte mottagliga för information i grupp? Kanske de inte ens kommer vid en inbjudan.
Är de så fixerade vid läkarens kompetens att kunna lösa deras triviala vardagliga problem att de alltid måste träffa en läkare?
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0