johanssoninjo

Jag lyssnar (tittar) sällan eller nästan aldrig på uppsnack och efterkommentarer till matcher. Pratet rör sig om spelsystem som jag aldrig ser samstämmer med vad lagledare eller kommentatorer försöker beskriva. Jo jag ser hur lagen ställer upp för avspark dvs 4-4-2 och en målvakt. Och hur de rör sig enligt samma mönster när spelet går sakta och vid frisparkar. Men därimellan är den enskilde spelarens spring och bollbehandling det helt avgörande för respektive lags resultat. Men kan ett lag vara ett lag och nå resultat med medelmåttliga spelare?

 

Degerfors skiljer sig från allsvenska och superettan lag. Deras spelmönster är helt tydligt. Där kan fyra spelare vara inblandade på relativt liten yta i ett småpassande som motståndaren har svårt för att bryta. Deras spelide förstår jag. Ideen går helt tydligt ut på att hålla bollen inom egna laget så länge som möjligt. Och det leder inte så sällan till att motståndaren glömmer bort en Degerfors spelare som då förblir omarkerad och vips finns bollen hos honom och en farlighet uppstår. Med ett annat synsätt eller spelide. Det gäller att skapa stora fria ytor och snabbt få bollen dit genom att samla ihop många spelare på en liten yta.

 

Ser en svensk kommentator ett sådant spel kallas det i en föraktlig ton för ett evigt bolltrillande i backlinjen. Nu senast när Danmark besegrade Serbien.

 

Att tjonga till bollen på måfå till två isolerade anfallsspelare långt upp på motståndarens planhalva är mer eller mindre förbjudet hos lag som tillämpar ideen att så länge som möjligt hålla bollen inom laget. Men tyvärr tillämpas den spelideen inte sällan inom de flesta allsvenska och superettan lag och även i större sammanhang som när damlandslaget senast visade upp sitt spelsystem i VM turneringen. 

 

Och slutligen dessa eviga inlägg från kanterna som sällan resulterar. Men varför inte ,resonerar några lagledare. Något inlägg kan resultera. Men bollinnehavet? Hur går det med det och hur stor sannolikhet är det att det blir förlust?