johanssoninjo

Vilka härliga idrottstjejer satt jag och tänkte efter att ha skådat fem minuter av VM matchen mellan Nigeria och Sverige. Alltså jag fastnade för de mörkhyades snabbhet och koordinationselegans. Ofta vann nigerianskorna närkamperna de första minuterna. Det här kommer inte att bli lätt för mina landsmanninor, tänkte jag. Men så kom svenskornas slumpmål på hörnor. Dock frapperades jag åter av snabbheten hos motståndarna och hur enkelt de vann några närkamper mot di gul blå. 

Men så kommer dom fördomsfulla tankarna att vi är bättre organiserade och afrikanskorna springer mest utan att springa på de bästa ytorna och har de verkligen någon balansspelare i laget ? Domaren blåser av för halvtid och jag stänger av och går till sängs och tänker: ja det blir väl 4 - 0 till oss.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen har jag hört. Och jag blev glad när jag med förväntan slog på text TV och såg att matchen slutat oavgjord.

I de mest naturliga av alla idrotter att springa fort och långt är de så kallade utvecklingsländerna europeerna överlägsna. I går såg jag stundtals hur fotbollstalanger från Nigeria var nordtöserna överlägsna i många av fotbollens grunder som att springa fort och hårdhet i närkamper.

Ingenting talar för att våra damer skulle hålla högre internationell klass jämfört med herrlandslaget. Att förvänta sig toppplaceringar av svensk damfotboll i kommande mästerskap är att leva i dåtid som DNs sportkrönikör Esk skriver. I går spelade herrlandslaget 0-0 mot grannen Norge. Svensk fotboll befinner sig långt från internationella toppplaceringar. Något i förberedelserna saknas när muskulaturen reagerar negativt efter en halvleks spel. Vi nordbor verkar klenare skapt än ex många afrikanska nationers invånare och då måste vi kompensera med hållbara förberedelser som räcker för att konkurrera med framtidens lag. En del av lagsporternas problem med förberedelser är att det saknas individuellt ansvar för att komm rätt förberedd till matcher.