johanssoninjo

När jag gick i skolan var det jag själv som var skulden till att jag inte kunde svara på lärarens frågor. Jag själv fick stå där med känslan av dålighet när sida efter sida i uppsatsboken var fullklottrad med lärarens röd penna på grund av min dåliga hantering av svenska språket. Syftningsfel och meningsbyggndasfel staplades på varandra för att inte tala om att stava rätt.

Under en period när motivationen fick sig en lidners knäpp övade jag så in i bänken mycket att jag i ämnet fick det högsta betyget som gick att få. Och till på köpet vid rätt tillfälle. Jag lyckades att toppa mig inför skolperiodens kanske viktigaste tillfälle nämligen realexamensprovet i matte.

Jag inbillar mig att jag inte är unik utan ganska normal vad beträffar att det är individen det beror på om hen skall lyckas oavsett disciplin. Visst kan utifrån kommande faktorer bidra till framgång. I mitt fall var det en lärare som jag såg upp till och som kunde höja mitt intresse för ämnet. Men till syvende och sist måste jag själv ta tag i mig och avsätta tid till att öva.

Varför skriver jag detta? Jag har nyss läst en debatt artikel i GP som belyser nuvarande problem i skolan och varför de har uppstått. 

Politikerna valde att i slutet av sextio talet flytta ansvars fokuset från individen och familjen till kollektivet. Av någon konstig anledning trodde dåtidens politiker att grupper av individer skulle axla kunskapsnivån. Hur en sådan fiktion fick fäste är svår att förstå. Skulle en gloria innehållande kunskap sväva över gruppen? Resultatet blev förstås att de välartade klarade sig och de mindre begåvade sjönk obevekligt till botten. Om detta har skrivits spaltmil i olika artiklar men fortfarande betonas vikten av att det är skolan som har ansvaret för om eleven skall lyckas. Varför åtminstone inte erkänna att ansvaret måste delas mellan individen, familjen och skolan?

Sommarens nyhetsflöde domineras av konflikten mellan Israel och Palestina. Jag hör många inlägg om konflikten. I dag skriver Advokatsamfundts ordförande Agneta Ramberg en debatt artikel i DN samtidigt läser jag en debatt artikel av konfliktforskaren Magnus Norell i GP. 

Ramberg anser att Israel gör sig skyldigt till brott mot internationell rätt. Hamas raketbeskjutning är en följd av den långvariga diskriminering som staten Israel har utsatt det Palestinska samhället för. För att få ett slut på Hamas terroriserande borde andra metoder tillämpas än bombardemang av civila bostadsområden.

Norell har träffat Hamas politiska ledning och fått klart för sig att Hamas politiska lednig har en långsiktig strategi och en omkullrunkelig ståndpunkt att aldrig acceptera en tvåstadslösning utan staten Israel skall utplånas. Strategin skall genomföras genom att långsiktigt utlösa temporära krig som dagens konflikt och däremellan bygga upp resurser för nästa konflikt.

Debatt artiklarna ger mig anledning till funderingar. Proportionalitets problemet dyker upp som en första tanke. Hamas raketbeskjutning verkar inte ha någon effekt däremot dödar Israeliska vapen hundra tals civila och lämnar långsiktiga effekter i form av ett hat som är svårt att någonsin utplåna och som förstås ger förklaringen till varför Hamas nuvarande ledning uppträder på ett oförsonligt sätt. Troligen var Hamas nuvarande ledare barn när konflikten inleddes efter andra världskriget.

Skulle det mot förmodan dyka upp en palestinsk ledare av Mandelas kapacitet på den ena eller andra sidan borde freden mellan folken kunna få en uppstart. Troligen skulle personen inom kort mördas av extremister.

Vad som skulle få ett slut på konflikten är i dag helt omöjlig att förutspå. Det är bara att hoppas på att något unikt inträffar som ingen nutida mänsklig varels kunnat förutspå.

 

Hustrun skjutsar mig till Opaltorget för att jag skall kunna ta sjuan 1641 för att hinna till avspark 1730. Jag skall gå av vid Centralstationen för att promenera fem minuter till Gamla Ullevi. För några dagar sedan tog jag kontakt med min gode vän och Helsingborg hyperfantasten för att höra om han ämnade resa till Gbg för att se matchen. Tyvärr han är med familjen på semester. Jag tvekade i det längsta på Söndagen om jag skulle gå på matchen. Beslutsångesten var kompakt. Jag hade kollat på Ticnet och sett ut plats som var bra för mig med tanke på att jag inte ville gå för mycket i trapporna på grund av trilskande knä. Jag cyklade till frölunda torg och efter stort letande hittade jag försäljningsstället. Köpte en biljett på tredje raden på sektion M inte alltför långt in på raden. Samtidigt som jag går på vagnen ser jag en äldre man av klädseln att döma IFK supporter också kliva på sjuan. Sjuan är fortfarande brunfärgad precis som den var på femtiotalet. Under resan flyger tankarna tillbaks till min allra första besök på dåvarande Gamla Ullevi. Jag drar mig till minnes att jag stod vid trästaketet längst ned nästan i linje med straffsparkspunkten och såg hur Karl-Alfred nickade in bollen i mål för GAIS senare minns jag hur Fölet Berndtsson dribblade med bollen på kanten. Kan vara fel minnesbild. Fölet spelade han höger eller vänster ytter? Spelade han vänster är min minnesbild riktig. Kollar på några ungdomar förmodligen andra generationens invandrare eller nyss hitkomna. Tankarna far hit och dit om hur samhället har utvecklats och hur framtiden kommer att gestalta sig för de som är födda i slutet av nittiotalet och början av tvåtusentalet. Kollar på mannen med IFK kepsen, han sitter kvar, men går av vid Valand. Jag tänker aha han är rutinerad och väljer att gå till Gamla Ullevi över Heden. Jag beslutar mig för att ta rygg. Under promenaden över Heden ser jag konturerna av Nya Ullevi mellan kvarteren. Väl utanför arenan frågar jag efter sektion M och M ligger på andra sidan dvs mot polishuset. Jag kollar upp mot häktes fönstren och funderar på om de häktade kan se matchen, Troligen inte. Jag kommer till min plats och sätter mig och en rysning går genom kroppen när jag ser den gröna gräsmattan och miljön runt omkring och samtidigt drar IFKs kampsång i gång och ögonen tåras. Jag tänker, finns det något läckrare än denna miljö när det gäller sport. Samtidigt förstår jag att min ovana på senare år att vistas på sportarenor är orsaken till känslostormen. Jag jämför med intrycken från Scandinavium i vintras när jag såg FBK förlora mot Frölunda. Den gröna gräsmattan och bollen framkallar betydligt starkare känsloyttringar. Matchen utvecklar sig från 0-1 förorsakat av en försvarstabbe till hela 6-2 i hemmalagets favör. Jag har turen att sitta bra till för att se unge Sam Larsson läckra bollbehandling och inlägg vid två tillfällen resultera i mål för blåvitt. Solen ligger på och kepsen som jag i sista stund kom på att ta med är en gudagåva. Svetten rinner inte bara i pannan utan över kroppen i övrigt. I halvtid ringer jag till hustrun och ber henne ta med en flaska vatten och en ny skjorta. Jag tar av mig skjortan och sitter i bar överkropp i andra halvlek. Efter slutsignalen stannar jag kvar och ser hur IFK truppen i sakta mak förflyttar sig runt på den gröna mattan och tackar sektionerna för stödet. Jag har hejat på IFK hela livet men blivit tveksam på senare tid men nu känner jag hur tveksamheten helt suddas ut och jag kommer att resten av livet vara en trogen blåvitt suporter. Telefonen ringer och jag hör hustruns röst svagt på grund av allt ståhej efter hemmasegern och ber att få återkomma. Väl utanför arenan ser jag mängder av poliser och piketbussar som helt plötsligt sätter på blåljusen och ut ur bussarna väller poliserna. Helt orutinerad i miljön förstår varken hustrun som jag fått kontakt med eller jag vad som händer när poliser springer i grupper mot folkmassan och sliter tag i en person och trycker in i bussen. Jag analyserar situationen och kommer fram till att poliserna försöker skydda bussarna mot grupper av människor som försöker attackera. När det hela lugnat ner sig frågar jag en polis om det var HIF supportrar som försökte dänga till IFKare, varpå han svarar att det var säkert ömsesidigt. Vi promenerar i sakta mak över centralstationsplattan och bestämmer oss för att gå till casinot för en räksmörgås. Vi blir efter fotografering och legitimering insläppta och casinomiljön är förstås något extra. Större delen av ytan upptas av enarmade banditer. Längst in finns pokerborden och däremellan 21 och casino borden. Vi går ut och sätter oss på gaveln och jag får den nedåtgående solen i facet men den försvinner strax bakom Ramberget. Aftonen närmar sig slutet och vi promenerar sakta till Brunnsparken och tar sjuan till Opaltorget och promenerar nedför backen till Blågatan.