Utbyggnad av Bergvik?
Karlstadsborna borde debattera utbyggnad av Bergvik contra att satsa på centrum handeln och även Välsviken kan vara med på ett hörn. Och inte minst hur skall landskapet bli en turist metropol av stor dignitet?
Tur att vi fick en majoritet med inslag av miljöpartiet som motsätter sig en utbyggnad av Bergvik. Det finns många exempel på där politiker följer trender till vägs ende. Bubblor skapas och spricker med otrevliga följder för invånare och privata aktörer.
Balans i samhällsbygget är att föredra. Bergviks köpcentra har nått sin peak. Vad som behövs i närliggande område är möjligen andra former av byggnation än handel. Hotell eller annan upplevelse aktivitet borde kunna drivas lönsamt med Vänern som magnet.
Region Värmland borde undersöka med Norska Oljefonden om det finns intresse att investera i någon form av projekt längs Vänerns norra stränder.
Att Bergvik skulle behöva byggas ut för att Karlstad skall kunna konkurrera med Örebro är bara ett påhitt av regionens byråkrater och har inget med verkligheten att göra. Bättre då att vända sig mot de stenrika norska bröder och systrar som vältrar sig i oljepengar och daligen letar världen över efter investeringsprojekt.
Landskapet Värmland har det mesta att erbjuda i form av naturupplevelser. Vackra och tillgängliga stränder en icke föraktlig skärgård. Djupa och trolska skogar med intressanta rovdjur. Insjöar inte bara stora Fryken utan en mängd idylliska insjöar med möjlighet till kanot upplevelser och fiske samt vinteraktiviteter.
Småskaliga projekt som Bomstabaden, Lillängshamnens fiske, Segerstads Camping är värda allt beröm men nog borde politiker och den kommunala byråkratin med näringslivs direktörer och planeringsstrateger i spetsen och toppad med Region Värmlands rikliga resurser kunna åstadkomma mer för invånarna och speciellt för alla arbetslösa med den höga ungdomsarbetslösheten i fokus.
För att få Göteborgs politikerna intresserade av en sammanslagning med Götalands Regionen krävs att företrädare för landskapet visar på iderikedom och kreativitet. Är det någon som räknat på vad det skulle innebära att bygga ut både landsväg och järnväg till Göteborg respektive Oslo med lånade pengar från ex den norska oljefonden? Är det möjligt att finansiera sträckorna med avgifter från brukarna?
Fråga Olav Thon om han är intresserad av att bli hedersdoktor vid Universitetet. Det kan vara en symbol handling att börja med. Kamprad lär också ha anknytning till landskapet.
Tur att vi fick en majoritet med inslag av miljöpartiet som motsätter sig en utbyggnad av Bergvik. Det finns många exempel på där politiker följer trender till vägs ende. Bubblor skapas och spricker med otrevliga följder för invånare och privata aktörer.
Balans i samhällsbygget är att föredra. Bergviks köpcentra har nått sin peak. Vad som behövs i närliggande område är möjligen andra former av byggnation än handel. Hotell eller annan upplevelse aktivitet borde kunna drivas lönsamt med Vänern som magnet.
Region Värmland borde undersöka med Norska Oljefonden om det finns intresse att investera i någon form av projekt längs Vänerns norra stränder.
Att Bergvik skulle behöva byggas ut för att Karlstad skall kunna konkurrera med Örebro är bara ett påhitt av regionens byråkrater och har inget med verkligheten att göra. Bättre då att vända sig mot de stenrika norska bröder och systrar som vältrar sig i oljepengar och daligen letar världen över efter investeringsprojekt.
Landskapet Värmland har det mesta att erbjuda i form av naturupplevelser. Vackra och tillgängliga stränder en icke föraktlig skärgård. Djupa och trolska skogar med intressanta rovdjur. Insjöar inte bara stora Fryken utan en mängd idylliska insjöar med möjlighet till kanot upplevelser och fiske samt vinteraktiviteter.
Småskaliga projekt som Bomstabaden, Lillängshamnens fiske, Segerstads Camping är värda allt beröm men nog borde politiker och den kommunala byråkratin med näringslivs direktörer och planeringsstrateger i spetsen och toppad med Region Värmlands rikliga resurser kunna åstadkomma mer för invånarna och speciellt för alla arbetslösa med den höga ungdomsarbetslösheten i fokus.
För att få Göteborgs politikerna intresserade av en sammanslagning med Götalands Regionen krävs att företrädare för landskapet visar på iderikedom och kreativitet. Är det någon som räknat på vad det skulle innebära att bygga ut både landsväg och järnväg till Göteborg respektive Oslo med lånade pengar från ex den norska oljefonden? Är det möjligt att finansiera sträckorna med avgifter från brukarna?
Fråga Olav Thon om han är intresserad av att bli hedersdoktor vid Universitetet. Det kan vara en symbol handling att börja med. Kamprad lär också ha anknytning till landskapet.
Vision
Nå't måste bli gjort. Varför inte planera och föda ideer och sedan sätta i verket och tro på ideen hur många negativa tankar som på vägen uppstår. Men när all vedertagen erfarenhet motsäger vad jag hittar på går det då verkligen att gå sin egen väg? Stöna och stånka och gå i väggen. Brottas och ständigt vara den som förfäktar åsikter som går emot de flesta och bli betraktad som en avvikare?
Skall jag leda och vara föregångs människa för en grupp gäller det att lyssna och sammanfoga alla motstridiga tankar och åsikter. Eller är det så att det finns inget att sammanfoga utan många grupper har förtvivalat lite med åsikter utan låter sig ledas av den utsedde ledaren. Ledarens tyngd och karisma lägger en tung våt filt över ev entuella tankar. Tankarna stannar och förmultnar i de anställdas komposthög.
Är det därför att människor är tysta som organisationer och företag har så många dåliga ledare? För det är väl inte så att de anställda snubblar över kompetenta ledare?
I regel utses ledaren för sin kompetens inom sitt område. Men väl i ledarposition ägnar sig ledaren då åt att leda genom att vandra runt bland de anställda och implementera sin kunskap? Sällan nästan aldrig. Ledaren blir sittande att administrera organisationens byråkratiska problem som organisationsproblem, anställdas förmåner och sociala problem, extern konkurrens inte minst. Vertikala och horsontella uppdykande frågor som poppar upp på otaliga möten som initieras av inte minst de sk stödjande enheterna.
Lena Sommerstad skriver på DN debatt: ”Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det kan också ge kunskap och glädje, gemenskap och självkänsla.”
Varför är det bara någon enstaka visslare som har blåst i pipan under gångna decennier och utdelat straffsparkar till organisationen? Varför har inte den förträffliga fackföreningsrörlsen blåst av verksamheten och satt stopp för ojustheterna gentemot exempelvis gamla och dementa?
Varför har socialdemokratin missat de mest grundläggande värderingar i ett människovärdigt samhälle? Till på köpet har rörelsen missat att tillämpa MBL. Människor måste stärkas i sin självkänsla och våga stå upp och kritisera missförhållanden på arbetsplatserna och komma med konstruktiva förslag till förbättringar.
Socialdemokratin behöver inte söka länge efter en ny dimension i politiken. Börja med att tillämpa de verktyg som rörelsen lagstiftade om på 80 talet. Ge människor självförtroende att stå upp mot dåliga chefer och tung byråkrati.
Ropa inte ständigt på mer resurser utan gör något åt de tysta arbetsplatserna och ge de som utför det operativa arbetet makt att förändra. Det är skandal att fackföreningarna allierar sig med arbetsgivarna i organisationen av arbetet.
Kan socialdemokratin forma en politik som avsätter byråkratin då kan partiet åter nå upp till 40%. Och Lena Sommerstads vision kan bli verklighet.
Skall jag leda och vara föregångs människa för en grupp gäller det att lyssna och sammanfoga alla motstridiga tankar och åsikter. Eller är det så att det finns inget att sammanfoga utan många grupper har förtvivalat lite med åsikter utan låter sig ledas av den utsedde ledaren. Ledarens tyngd och karisma lägger en tung våt filt över ev entuella tankar. Tankarna stannar och förmultnar i de anställdas komposthög.
Är det därför att människor är tysta som organisationer och företag har så många dåliga ledare? För det är väl inte så att de anställda snubblar över kompetenta ledare?
I regel utses ledaren för sin kompetens inom sitt område. Men väl i ledarposition ägnar sig ledaren då åt att leda genom att vandra runt bland de anställda och implementera sin kunskap? Sällan nästan aldrig. Ledaren blir sittande att administrera organisationens byråkratiska problem som organisationsproblem, anställdas förmåner och sociala problem, extern konkurrens inte minst. Vertikala och horsontella uppdykande frågor som poppar upp på otaliga möten som initieras av inte minst de sk stödjande enheterna.
Lena Sommerstad skriver på DN debatt: ”Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det kan också ge kunskap och glädje, gemenskap och självkänsla.”
Varför är det bara någon enstaka visslare som har blåst i pipan under gångna decennier och utdelat straffsparkar till organisationen? Varför har inte den förträffliga fackföreningsrörlsen blåst av verksamheten och satt stopp för ojustheterna gentemot exempelvis gamla och dementa?
Varför har socialdemokratin missat de mest grundläggande värderingar i ett människovärdigt samhälle? Till på köpet har rörelsen missat att tillämpa MBL. Människor måste stärkas i sin självkänsla och våga stå upp och kritisera missförhållanden på arbetsplatserna och komma med konstruktiva förslag till förbättringar.
Socialdemokratin behöver inte söka länge efter en ny dimension i politiken. Börja med att tillämpa de verktyg som rörelsen lagstiftade om på 80 talet. Ge människor självförtroende att stå upp mot dåliga chefer och tung byråkrati.
Ropa inte ständigt på mer resurser utan gör något åt de tysta arbetsplatserna och ge de som utför det operativa arbetet makt att förändra. Det är skandal att fackföreningarna allierar sig med arbetsgivarna i organisationen av arbetet.
Kan socialdemokratin forma en politik som avsätter byråkratin då kan partiet åter nå upp till 40%. Och Lena Sommerstads vision kan bli verklighet.
Sotdöden
Skenhelige Östros och falsk solidaritet är utmärkta epitet för att karakterisera socialdemokratin. Det finns fler som den rytande och högljudda Ylva Johansson. Och hur skall partiet bland de många ordmaskinerna likt Jute Guteland hitta en värdig efterträdare till Sahlin?
Ett tips kan vara att söka bland idrottsstjärnor som gått i "pension". Juha Mieto blev politiker efter skidkarriären.
En sådan kandidat till partiledarposten kan vara ett utmärkt schackdrag för att väcka liv i en sömnig partiapparat.
Helt plötsligt kan folk börja lyssna om de får retoriken i en annan tappning och från en hyllad mun.
Finns det en karismatisk ledare med vinnarskalle bland de politiska broilerna uppfostrade i Unga Örnar och SSU? Svaret är givet. Alla är uppfostrade till att med många ord beskriva hur samhället skall bli rättvist och inga klyftor skall finnas mer än de som skapas av den solidariska fackföreningsrörelsen och borgerlig politik.
Och huvuddelen av väljarna är ointresserade av flumiga politiska retoriska floskler utan väljarna förstår enkel politik som att hålla ekonomin i schack och själva bli belönade för att större delen av året stiga upp 0600 och komma hem 1700.
Att för den insatsen berövas mer än hälften av insatsen tycker de flesta inte är OK.
Och när tjatet om jobb och rättvisa inte uppfylls väljer större delen av de trogna tidigare socialdemokratiska väljarna att rösta på ett annat alternativ.
Socialdemokratiska partiet håller på att tyna bort.
Ett tips kan vara att söka bland idrottsstjärnor som gått i "pension". Juha Mieto blev politiker efter skidkarriären.
En sådan kandidat till partiledarposten kan vara ett utmärkt schackdrag för att väcka liv i en sömnig partiapparat.
Helt plötsligt kan folk börja lyssna om de får retoriken i en annan tappning och från en hyllad mun.
Finns det en karismatisk ledare med vinnarskalle bland de politiska broilerna uppfostrade i Unga Örnar och SSU? Svaret är givet. Alla är uppfostrade till att med många ord beskriva hur samhället skall bli rättvist och inga klyftor skall finnas mer än de som skapas av den solidariska fackföreningsrörelsen och borgerlig politik.
Och huvuddelen av väljarna är ointresserade av flumiga politiska retoriska floskler utan väljarna förstår enkel politik som att hålla ekonomin i schack och själva bli belönade för att större delen av året stiga upp 0600 och komma hem 1700.
Att för den insatsen berövas mer än hälften av insatsen tycker de flesta inte är OK.
Och när tjatet om jobb och rättvisa inte uppfylls väljer större delen av de trogna tidigare socialdemokratiska väljarna att rösta på ett annat alternativ.
Socialdemokratiska partiet håller på att tyna bort.
Krisbehandling
Fet förvirring i det socialdemokratiska partiet. Kommentarer och åsikter spöregnar i media. Jute Gutelands metaforer haglar i morgonsoffan. Upprepade solarplexusslag mot partiets politik tröttar partiledningen och till slut tar verkställande utskottet räkning till tio och går med på att ställa platserna till förfogande.
Likt många lag i fotboll och andra lagsporter är det ny ledning som skall lösa alla gåtor som teamet kan ställas inför.
Det är få lag som lyckas med ett nytt spelsystem bara för att ledningen byts ut. Spelarna är kvar och det är deras skicklighet som är avgörande.
Socialdemokraternas spelare karakteriseras av att var och en spretar med sin teknik och tekniken är inte lysande och då blir det svårt att vinna mot andra spelare som har en mer överlgsen teknik.
För att vinna politisk framgång i ett land som till 80% är beroende av den den globaliserande utvecklingen gäller det att stå på tårna och levrera åtgärder som snabbt ger resultat och som vinner medborgarnas gillande.
Att prata om suddiga ideologiska mögliga ideer som att energi skall produceras av vindkraft i framtiden de närmaste tjugo åren när vindkraften i dag står för 1,5% av energiproduktionen håller inte inte ens hos sina egna fackföreningsmänniskor.
Arbete skapas inte av politiker möjligen genom att politiker mindre lägger sig i samhällsmaskineriet och då gäller det för partier att tydligt klargöra det för väljarna. Där är socialdemokraterna sämst och moderaterna minst dåliga.
Strategin för ett framgångsrikt politiskt parti mot 2020 skall vara att snabbt parera den globala utvecklingen. För det fordras ledare med vinnarskallar och en karismatisk framtoning. Ledarna skall dessutom förstå att omge sig med rådgivare som inser vart utvecklingen är på väg och helst ligga ett steg före i utvecklingen. För att nå målen fordras känselspröt ut mot näringslivet och att bejaka en näringslivspolitik främst mot de små och medelstora företagen.
Det duger inte att prata i luddiga termer om solidaritet och rättvisa åt utsatta grupper utan att levrera åtgärder som märks tydligt ute i samhället. Lokal företrädare speciellt när det gäller ungdomsarbetslösheten kan inte förlita sig på partiledningen för att lösa ortens arbetslöshet.
Likt många lag i fotboll och andra lagsporter är det ny ledning som skall lösa alla gåtor som teamet kan ställas inför.
Det är få lag som lyckas med ett nytt spelsystem bara för att ledningen byts ut. Spelarna är kvar och det är deras skicklighet som är avgörande.
Socialdemokraternas spelare karakteriseras av att var och en spretar med sin teknik och tekniken är inte lysande och då blir det svårt att vinna mot andra spelare som har en mer överlgsen teknik.
För att vinna politisk framgång i ett land som till 80% är beroende av den den globaliserande utvecklingen gäller det att stå på tårna och levrera åtgärder som snabbt ger resultat och som vinner medborgarnas gillande.
Att prata om suddiga ideologiska mögliga ideer som att energi skall produceras av vindkraft i framtiden de närmaste tjugo åren när vindkraften i dag står för 1,5% av energiproduktionen håller inte inte ens hos sina egna fackföreningsmänniskor.
Arbete skapas inte av politiker möjligen genom att politiker mindre lägger sig i samhällsmaskineriet och då gäller det för partier att tydligt klargöra det för väljarna. Där är socialdemokraterna sämst och moderaterna minst dåliga.
Strategin för ett framgångsrikt politiskt parti mot 2020 skall vara att snabbt parera den globala utvecklingen. För det fordras ledare med vinnarskallar och en karismatisk framtoning. Ledarna skall dessutom förstå att omge sig med rådgivare som inser vart utvecklingen är på väg och helst ligga ett steg före i utvecklingen. För att nå målen fordras känselspröt ut mot näringslivet och att bejaka en näringslivspolitik främst mot de små och medelstora företagen.
Det duger inte att prata i luddiga termer om solidaritet och rättvisa åt utsatta grupper utan att levrera åtgärder som märks tydligt ute i samhället. Lokal företrädare speciellt när det gäller ungdomsarbetslösheten kan inte förlita sig på partiledningen för att lösa ortens arbetslöshet.
Tidig specialisering
Det är inte ofta jag knäpper på TVn kl 0630 men i dag hände det. Jag kände mig inte alls förvirrad när jag vaknade beroende på att jag snabbt somnat om efter den obligatoriska vakenheten mitt i natten.
Desto mer förvirrade blev mina tankar om tidig specialisering av idrottsungdomar när jag lyssnade till en debatt mellan en representant för SOK (Sveriges olympiska kommitte) och RFs representant. Pernilla Wiberg var med på telefon.
Glenn Östh representant för SOK hävdar att tidig specialisering är en nödvändighet för att den svenska nationalsången skall ljuda inte bara på en arena under OS. Teknik säger Glenn övas effektivast in före puberteten.
RFs representant påstår med forskning som underlag att små knattingar skall syssla med inte enbart att stå och nöta forehand och backhand om det nu gäller att stå på översta trappsteget när medaljerna delas ut vid OS i aktuell gren.
Pernilla ville bli världens bästa i vilken gren framgick inte men att bli bäst i världen upptog hennes tankar redan som åttaåring. Då sysslade hon mest med friidrott och möjligen ville hon bli stavhoppsvärldsmästarere.
Själv sysslade jag mest med boll före tioårsåldern och var smal och tanig med få muskler på lekamen. Efter tioårsåldern blev det mer boll och tanigheten gjorde att jag också kunde springa länge och klasskamraterna blev efter utom en kompis som var före mig.
Jag hade en kompis när jag var i tioårsåldern. Han var suverän i allting från schack och coronaspel till att vara överlägsen i all löpning för att inte tala om att behandla bollar av alla de slag.
Det var förvånande och förvirrande att höra debatten i morse. Glenn Öst har säkert rätt när han säger att det är bäst att lära sig grundläggande tekniska färdigheter i en speciell sport så tidigt som möjligt men det gäller avancerade tekniska sporter.
För en fotbollsspelare som skall knuffas inom straffområdet med motspelare gäller det att vara inte enbart teknisk utan jag föreställer mig att en rad andra kvaliteter kommer att spela in om han/hon skall bli aktuell för VM spel.
Den mest grundläggande disciplinen att ägna sig åt som mest i tidig ungdom är gymnastiken. I kombination med bra gener och att tidigt lära sig att bana in gymnastikens grunder, ja då finns förutsättningar för att gå vidare i alla tänkbara grenar.
Att börja spela bowling eller curling i åttaårsåldern är inte nödvändigt för i en del grenar är konkurrensen så begränsad att Du kan börja när andan faller på.
Självklart skall det vara så att bra ledare inser vikten av allsidig träning i tidig ålder. Svårigheten ligger i att tennisspelaren skall ut och springa eller åka till badhuset och simma eller delta i gymnastikföreningens pass.
Violinisten blir ingen världsvirtos om inte tekniken utvecklas i tidig ålder samma förhållande gäller säkert för bordtennisspelaren men inte för hockeyspelaren och fotbollspelaren där kommer andra kvaliteter in som behöver utvecklas före, under och efter puberteten.
Extrema uthållighetssporter går det att börja med i se'na tonåren och nå världseliten. Jag efterlyser en mer nyanserad debatt då kan jag bli förvirrad möjligen på en lägre/högre nivå.
Oj vad klockan stack i väg. Snart nio, dax för fika.
Desto mer förvirrade blev mina tankar om tidig specialisering av idrottsungdomar när jag lyssnade till en debatt mellan en representant för SOK (Sveriges olympiska kommitte) och RFs representant. Pernilla Wiberg var med på telefon.
Glenn Östh representant för SOK hävdar att tidig specialisering är en nödvändighet för att den svenska nationalsången skall ljuda inte bara på en arena under OS. Teknik säger Glenn övas effektivast in före puberteten.
RFs representant påstår med forskning som underlag att små knattingar skall syssla med inte enbart att stå och nöta forehand och backhand om det nu gäller att stå på översta trappsteget när medaljerna delas ut vid OS i aktuell gren.
Pernilla ville bli världens bästa i vilken gren framgick inte men att bli bäst i världen upptog hennes tankar redan som åttaåring. Då sysslade hon mest med friidrott och möjligen ville hon bli stavhoppsvärldsmästarere.
Själv sysslade jag mest med boll före tioårsåldern och var smal och tanig med få muskler på lekamen. Efter tioårsåldern blev det mer boll och tanigheten gjorde att jag också kunde springa länge och klasskamraterna blev efter utom en kompis som var före mig.
Jag hade en kompis när jag var i tioårsåldern. Han var suverän i allting från schack och coronaspel till att vara överlägsen i all löpning för att inte tala om att behandla bollar av alla de slag.
Det var förvånande och förvirrande att höra debatten i morse. Glenn Öst har säkert rätt när han säger att det är bäst att lära sig grundläggande tekniska färdigheter i en speciell sport så tidigt som möjligt men det gäller avancerade tekniska sporter.
För en fotbollsspelare som skall knuffas inom straffområdet med motspelare gäller det att vara inte enbart teknisk utan jag föreställer mig att en rad andra kvaliteter kommer att spela in om han/hon skall bli aktuell för VM spel.
Den mest grundläggande disciplinen att ägna sig åt som mest i tidig ungdom är gymnastiken. I kombination med bra gener och att tidigt lära sig att bana in gymnastikens grunder, ja då finns förutsättningar för att gå vidare i alla tänkbara grenar.
Att börja spela bowling eller curling i åttaårsåldern är inte nödvändigt för i en del grenar är konkurrensen så begränsad att Du kan börja när andan faller på.
Självklart skall det vara så att bra ledare inser vikten av allsidig träning i tidig ålder. Svårigheten ligger i att tennisspelaren skall ut och springa eller åka till badhuset och simma eller delta i gymnastikföreningens pass.
Violinisten blir ingen världsvirtos om inte tekniken utvecklas i tidig ålder samma förhållande gäller säkert för bordtennisspelaren men inte för hockeyspelaren och fotbollspelaren där kommer andra kvaliteter in som behöver utvecklas före, under och efter puberteten.
Extrema uthållighetssporter går det att börja med i se'na tonåren och nå världseliten. Jag efterlyser en mer nyanserad debatt då kan jag bli förvirrad möjligen på en lägre/högre nivå.
Oj vad klockan stack i väg. Snart nio, dax för fika.
Skolan
När jag gick i skolan satt var och en av eleverna i varsin bänk och räckte lydigt upp handen när vederbörande ville säga något (inte så ofta) men svara på frökens frågor var vanligare efter handuppräckning. Pratade någon obetänksamt rakt ut i klassrummet tystades eleven genast av frökens tillsägelse. Blev det för många sådana tillsägelser för en och samma elev fick gossen/flickan som straff att sitta av en lektion i parallellklassen. Vilken skam att komma in i en okänd församling och vad tyst den individen blev i alla fall så länge sittningen varade i det främmande klassrummet. För någon blev även parallellklassen i stort sett lika hemma som den riktiga hemma klassen.
Grupp arbete var inte uppfunnet i början på femtiotalet utan all undervisning var individualiserad. Det mest påfrestande var att lära sig salmverser utantill. Bakläxorna gjordes vanligen under gråt och förtvivlan och skräcken att misslyckas med uppläsningen av utantill versen inför hela klassen satte naturligtvis spår långt in i vuxenlivet i form av socialt handikappade individer som inte vågade prata inför lyssnare.
Jag tänker, när jag ser kortet, vad finns det för likheter mellan den skolan jag gick i då och dagens?
Jag hade förmånen att gå de fyra första klasserna på Odinskolan i Göteborg. Pripps bryggerier och Ullevi var de mest kända grannarna. Det var boll och uppdelning i lag som gällde på rasterna. Det pratades om att Henry Andersson hade gjort den snyggaste räddningen på Ullevi och förstås Karl Alfreds nickar.
En gång kom jag försent till skolan och det var i första klassen. Pappa hade krockat lindrigt med spårvagnen vid Svingeln. Jag var otroligt blyg när jag var så liten. Mycket beroende på att jag var uppväxt på landet och inte hade träffade det vimmel av människor som förekom på väg till skolan i Göteborgs innerstad. Att komma försent och in i klassrummet när alla var samlade var ingen trevlig upplevelse och tillpåköpet bli tillfrågad om vad som orsakat förseningen.
I dag när båda ungdomarna bor i Göteborg blir jag sprängfylld av nostalgi när jag rör mig i centrala delarna av Göteborg. Gatan där jag bodde ser identisk ut som för 60 år sedan och de stora tegelhusen är sig precis som då jag var där som nio åring.
Jag vet att min mamma inte trivdes så bra i den mörka enrummaren och det kan jag förstå. Hon var uppväxt med skogen och naturen inpå husknuten. Och att som hemmafru tvingas vistas större delen av dagen förutom när hon skulle ut och handla kan inte ha varit den bästa miljön. Visst jobbade hon från och till. Speciellt kommer jag ihåg när hon arbetade på Stens chockladfabrik. Då lade jag grunden till den dåliga tandhälsan med stora hål som följd.
Hålen lagades i en tegelbyggnad vid grönsskastorget som jag än i dag kan titta på med blandade känslor. Byggnaden inrymmer i dag Göteborgs Universitets pedagogiska institution under benämningen Pedagogen.
Grupp arbete var inte uppfunnet i början på femtiotalet utan all undervisning var individualiserad. Det mest påfrestande var att lära sig salmverser utantill. Bakläxorna gjordes vanligen under gråt och förtvivlan och skräcken att misslyckas med uppläsningen av utantill versen inför hela klassen satte naturligtvis spår långt in i vuxenlivet i form av socialt handikappade individer som inte vågade prata inför lyssnare.
Jag tänker, när jag ser kortet, vad finns det för likheter mellan den skolan jag gick i då och dagens?
Jag hade förmånen att gå de fyra första klasserna på Odinskolan i Göteborg. Pripps bryggerier och Ullevi var de mest kända grannarna. Det var boll och uppdelning i lag som gällde på rasterna. Det pratades om att Henry Andersson hade gjort den snyggaste räddningen på Ullevi och förstås Karl Alfreds nickar.
En gång kom jag försent till skolan och det var i första klassen. Pappa hade krockat lindrigt med spårvagnen vid Svingeln. Jag var otroligt blyg när jag var så liten. Mycket beroende på att jag var uppväxt på landet och inte hade träffade det vimmel av människor som förekom på väg till skolan i Göteborgs innerstad. Att komma försent och in i klassrummet när alla var samlade var ingen trevlig upplevelse och tillpåköpet bli tillfrågad om vad som orsakat förseningen.
I dag när båda ungdomarna bor i Göteborg blir jag sprängfylld av nostalgi när jag rör mig i centrala delarna av Göteborg. Gatan där jag bodde ser identisk ut som för 60 år sedan och de stora tegelhusen är sig precis som då jag var där som nio åring.
Jag vet att min mamma inte trivdes så bra i den mörka enrummaren och det kan jag förstå. Hon var uppväxt med skogen och naturen inpå husknuten. Och att som hemmafru tvingas vistas större delen av dagen förutom när hon skulle ut och handla kan inte ha varit den bästa miljön. Visst jobbade hon från och till. Speciellt kommer jag ihåg när hon arbetade på Stens chockladfabrik. Då lade jag grunden till den dåliga tandhälsan med stora hål som följd.
Hålen lagades i en tegelbyggnad vid grönsskastorget som jag än i dag kan titta på med blandade känslor. Byggnaden inrymmer i dag Göteborgs Universitets pedagogiska institution under benämningen Pedagogen.
