johanssoninjo

När jag gick i skolan satt var och en av eleverna i varsin bänk och räckte lydigt upp handen när vederbörande ville säga något (inte så ofta) men svara på frökens frågor var vanligare efter handuppräckning. Pratade någon obetänksamt rakt ut i klassrummet tystades eleven genast av frökens tillsägelse. Blev det för många sådana tillsägelser för en och samma elev fick gossen/flickan som straff att sitta av en lektion i parallellklassen. Vilken skam att komma in i en okänd församling och vad tyst den individen blev i alla fall så länge sittningen varade i det främmande klassrummet.  För någon blev även parallellklassen i stort sett lika hemma som den riktiga hemma klassen.

Grupp arbete var inte uppfunnet i början på femtiotalet utan all undervisning var individualiserad. Det mest påfrestande var att lära sig salmverser utantill. Bakläxorna gjordes vanligen under gråt och förtvivlan och skräcken att misslyckas med uppläsningen av utantill versen inför hela klassen satte naturligtvis spår långt in i vuxenlivet i form av socialt handikappade individer som inte vågade prata inför lyssnare.

Jag tänker, när jag ser kortet, vad finns det för likheter mellan den skolan jag gick i då och dagens?

Jag hade förmånen att gå de fyra första klasserna på Odinskolan i Göteborg. Pripps bryggerier och Ullevi var de mest kända grannarna. Det var boll och uppdelning i lag som gällde på rasterna. Det pratades om att Henry Andersson hade gjort den snyggaste räddningen på Ullevi och förstås Karl Alfreds nickar.

En gång kom jag försent till skolan och det var i första klassen. Pappa hade krockat lindrigt med spårvagnen vid Svingeln. Jag var otroligt blyg när jag var så liten. Mycket beroende på att jag var uppväxt på landet och inte hade träffade det vimmel av människor som förekom på väg till skolan i Göteborgs innerstad. Att komma försent och in i klassrummet när alla var samlade var ingen trevlig upplevelse och tillpåköpet bli tillfrågad om vad som orsakat förseningen.

I dag när båda ungdomarna bor i Göteborg blir jag sprängfylld av nostalgi när jag rör mig i centrala delarna av Göteborg. Gatan där jag bodde ser identisk ut som för 60 år sedan och de stora tegelhusen är sig precis som då jag var där som nio åring.

Jag vet att min mamma inte trivdes så bra i den mörka enrummaren och det kan jag förstå. Hon var uppväxt med skogen och naturen inpå husknuten. Och att som hemmafru tvingas vistas större delen av dagen förutom när hon skulle ut och handla kan inte ha varit den bästa miljön. Visst jobbade hon från och till. Speciellt kommer jag ihåg när hon arbetade på Stens chockladfabrik. Då lade jag grunden till den dåliga tandhälsan med stora hål som följd.
Hålen lagades i en tegelbyggnad vid grönsskastorget som jag än i dag kan titta på med blandade känslor. Byggnaden inrymmer i dag Göteborgs Universitets pedagogiska institution under benämningen Pedagogen.