Ingemar Johansson

Minnen väcker känslor. I går morse när jag startade datorn och webbade upp DN såg jag inte med en gång hela rubriken som tydde på att Ingemar Johansson var död men jag förstod med ens att så var fallet. Själv såg jag aldrig Ingemar boxas. Däremot kommer jag mycket väl i håg att min pappa gick på de inledande proffsmatcherna i dåtidens mässhall i Göteborg. Jag var åtta år då och fick nöja mig med att ligga på hallgolvet i ettan på Garverigatan ett stenkast i från Svingeln där Ingemar hade sin träning och grina när pappa försvann till de spännande tillställningarna.
I går morse blev ögonen glansiga och tårarna började rinna. 
När Ingemar blev världsmästare hade vi flyttat till Karlstad. Jag kommer ihåg den natten när jag låg på dyschan och hörde på radioreferatet från Yankee Stadium. 
I går hade TV4 ett referat om Sixten Jernberg också en idol som väcker känslor.
Mitt förta idrottsminne är när jag lyssnade till fotbollsreferatet  mellan Ungern - Sverige från olympiaden i Helsingfors 1952. Sverige förlorade med 0-6. Då diskades Ingemar i finalen mot Eddy Sanders för feg boxning.
Läste på GP idag att förslag om Ingemar som staty någonstans i centrala Göteborg skall tas upp i morgon av nytillträda kommunalrådet Anneli Hulten. Hoppas att förslaget blir verklighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0