Operationen
I början av februari i år kontaktade jag ortoped avdelningen på Karlstads Lasarett. Jag hade fattat beslutet att operera höfterna dvs att sätta in ledproteser. I början av februari 2009 var jag på undersökning på ortoperden och fick då beskedet att jag var i behov av operation men tog då inte beslutet.
I mitten av februari blev jag uppringd av otopedläkaren efter samtalet med expeditionen veckan före. Beskedet då blev att någon operation före sommaren var inte att tänka på på grund av den ansamling av patienter som förekommit under vintermånaderna. Men Du kan begära vårdgaranti upplystes jag om. Jag slog till och beslutade mig för vårdgaranti vilket betyder att jag kommer att behandlas inom tre månader. En sk operationkoordinator skulle kontakta mig.
Efter en dryg vecka ringer operationskoordinatorn och jag bestämmer mig för att jag vill bli opererad på Ortho Center i Göteborg.
En vecka senare får jag kallelse till Ortho Center och skall infinna mig för properativ bedömining Onsdagen den 17 mars.
Jag träffar läkaren som skall operera mig. Han har röntgen bilderna från Karlstad uppe på sin skärm när jag stegar in på mottagningen. Han kollar rörligheten och förklarar hur operatione i stora drag går till. Vi är överens om att operatione skall omfatta båda höfterna.
Därefter träffar jag en sjuksköterska som EKGar mig och tar de nödvändiga proverna samt instruerar mig i detalj vad jag skall tänka på före operationen.
Besöket avslutas med en kort träff hos narkosläkaren. Jag kommer inte att narkotiseras utan lokalbedövas nedanför midjan och "får sedan sova som jag vill" som hon uttrycker sig.
Givetvis är jag intresserad av när operationen skall äga rum så jag trippar upp till operationskoordinatorn och frågar. Men , nej hon kan inte lämna mig besked just då men jag skall återkomma på fredag.
OK är inte anträffbar på fredag men på måndag mejlar hon mig att jag är välkommen den 12 april till Spine Center för operation.
Jag kontaktar kommunen och kommunens tjänsteman bsöker mig i hemmet och har med sig nödvändiga hjälpmedel för att jag skall kunna klara mig efter operationen.
Söndagen den 11 april vinkar jag av hustrun på Jvgst och tankarna snurrar i huvudet. Kommer jag någonsin tillbaks till Karlstad? Kommer jag att bli den förste som av en oförutsedd händels avlider under en rutinartad operation? Kommer jag att drabbas av en långvarig sårinfektion med kallbrand i båda benen med amputation som följd och resten av livet rullstolsbunden. Dock överväger tankarna om att jag åter skall kunna promenera i skogarna runt hemtrakten och röra mig med mindre besvär än de sista åren. De sista månaderna har besvären ytterligare accentuerats så kanske beslutet ändå var optimalt.
Övernattar hos dotterns familj. Blivande svärsonen skjutsar ut mig till Spine Center halv sju på Måndag morgon.
I foajen träffar jag allt i allo som snabbt tar hand om mitt bagage och lotsar mig till inskrivningssköterskan som ställer frågor om jag bl annat druckit de senaste två timmarna. Jag hade missat den informationen och druckit en kopp te efter duschen. Hon ger mig en känga för att inte ha följt instruktionerna. Jag är redan så spak inför operationen att jag inte reagerar med annat än att "det har kroppen redan sugit upp".
Beordras att byta till "husets" kläder som består av halvlång skjorta och kallsingar. Jag intar ryggläge på sängen och körs in till operationssalen. Kliver av sängen och läggger mig på operationslafen.
Jag blir omhändertagen av ett småpratande gäng som snurrar runt mig och fäster slangar och jag får bedövningssprutan i ryggen. Lår och underben blir snabbt tunga som bly och till slut kan jag inte vicka ens på en tå. Klockan är några minuter över åtta och den vänlige med sömnmedel meddelar att nu skall jag få sova.
När jag nästa gång tittar ser jag att klockan är precis tolv och förstår att jag har vaknat och allt är klart. Vilken lyckokänsla. Det första jag frågar är "var det nödvändigt med operation". Jag får ett absolut jakande svar av läkaren som konstaterade att båda lederna var drabbade av obehaglig infektion mellan kula och led.
Körs in till uppvaket och kan ligga och bläddrta i Aftonbladet och GT. Jag blir upplyst om att målsättningen med dagen är att jag senare på eftermiddagen skall kunna stå upp med hjälp av gåstol.
Jag får ett eget rum med närhet till toa. I kvällningen får jag besök av ungdomarna, barnbarnet och morgonens taxichaufför. Så var det dax att uppfylla målsättningen. Jag får instruktioner hur jag skall ligga på rygg och hasa mig snett mot sängkanten för att kunna komma ned med fötterna på golvet. Jag reser mig och greppar om gåstolens handtag och känner hur svimningskänslorna blir övermäktiga så det är bara att falla tillbaks på rygg och få en kall servett på pannan som snabbt fylls av svett. Jag nådde målet för någon sekund. Skönt att inta ryggläge.
Sjukgymnasten instruerar mig om de övningar jag skall göra med tår och ben under sängvistelsen. Jag får beröm för statusen på benen och tårna som inte uppvisar den minsta svullnad efter operationen. Cirkulationen är på toppen.
Egen radio och TV på rummet gör att det inte är några problem med att få tiden att gå. Lyssnar på radion under tisdag och får uppslag till blogginlägg som jag antecknar på ett medhaft block. Löser ett sudokou och aftonbladets korsord, så när.
Gåstolen blir åter aktuell när sjukgymnasten kommer på besök men det blir en kort runda för svimningskänslorna finns där någonstans i kroppen. Men inte som igår.
Son och dotter med barnbarn besöker mig och eftermiddagstiden rinner i väg.
Onsdag är den första kryckdagen. Först ena kryckan ett kort stycke fram sedan motsatt ben. Ingen passgång. Ut i korridoren men där står en stol. Vilken tur. Förklara för sjukgymnasten att mitt självförtroende inte är på topp. Hon ler och förklarar att det kommer med tiden. Jag tror henne.
Sjuksyrran tar bort kisskateterna och ger mig en flaska för natten att kissa i. Det går bra, lägger flaskan mot låret och pillar in snoppen i flasköppningen och kissar på. Fortfarande är det jobbigt att hasa sig ur sängen och jag behöver hjälp med höjdinställningen på sängen.
Jag visar mina framsteg med gåstol och kryckor för ungdomarna när de kommer på besök. Sonen besöker mig varje lunch under veckan och det gör att tiden går fortare.
Läkaren är på besök kort varje dag och kollar statusen och jag får besked att på Torsdag skrivs jag ut men behöver inte lämna kliniken förrän Fredag lunch. Operationen kostar Landstinget ca 80 000 kr varav 15 000 för proteserna.
På Torsdag är det mer kryckträning och svimnigskänslorna har avtagit och är möjligen helt borta.
Fredag morgon är jag på bettet och är ute i dag rummet ett par ggr. Jag får också trappträning av sjukgymnasten. Sonen hjälper med den nödvändiga kvalitetskontrollen före avresan. Allt är med. Jag tackar för mig och stapplar mot hissen och ned till den väntande taxin. Innan vi börjar resan mot Karlstad skall jag röntgas på Ortho Center. Det går bra att ta sig in och ur taxin. Jag kan ställa in sits och ryggstöd efter behag.
Sonen följer med mig in på röntgen och tur var det för mina tankar är fullt upptagna med hur jag skall förflytta mig. Nödvändigt papper kvar i taxin. Sonen hämtar. Vete tusan om jag hade klarat att återvända till taxin och hämta papperet. Kryckträningen har ju inte varit särskilt omfattande.
Dottern och jag hade kommit överens om att hämta en stol med armstöd på hemma hos henne. Taxin kör ned och hjälper till att få in stolen i bilen. Tar farväl av dottern och barnbarnet. De hade varit så snälla och besökt mig varje dag. Tårarna rann och kom med jämna mellanrum under resan hem.
Kl 1700 på fredag är jag åter på garageinfarten. Efter resan är jag rätt stel i låren och trakterna kring ingreppet. Det gör ont. Hustrun och jag kramar om varandra och jag gråter en skvätt av lycka över att vara hemma.
Hemmamiljön är annorlunda än klinikens och inte anpassad för en relativt nyopererad höftledspatient. Det finns ingen justerbar säng även om jag från kommunen fått klossar att höja min säng. Stolen som vi hämtat är inte så bra. Hustrun finner på råd och hämtar trädgårdsstol som har en djupare sits och rejält armstöd. Smärtan lanar av mot kvällen och det är skönt att vara hemma.
Hur skall problemet att ta sig upp på övervåningen lösas? Skall vi med hjälp av grannar ta ned sängen? Jag pröver med hjälp av hustrun att stega mig upp i trappan och det går över förväntan. Vad god sängen var trots att den är för låg men jag kommer ned snett på kanten som de lärt mig på kliniken och faller på rygg. Skönt.
På Lördag förmiddag kommer hustrun på den lysande iden att pröva med Baden Baden stol. Den är ju konstruerad med ryggstöd som går att fälla i olika lägen och med armstöd. Förmiddagsaktiviterna även om de inte är många trötta ut mig så jag intar ryggläge mellan 1200 och 1400. Kollar på V75 och final matchen mellan HV71 och Djurgården.
Goda vänner kommer och gratulerar till nya höftleder och har med sig god dryck. Dock inget sådant för mig på ett bra tag. Vit månad?går det bra
Söndag börjar mer likna det ordinarie livet men med undantag för några stunder av slummer i Baden Baden.
Nätterna karakteriseras av uppvaknande vid ett par tillfällen och vakenstunder med bokläsning samt att ta mig upp på toa vilket inte bara är att springa upp utan låg säng ställer till det men med hjälp av ett par kuddar och god teknik kissar jag ut det som tränger på.
Nu återstår det att få fart på den lilla magen som måste vara full av skit efter en veckas uppehåll. Idag måndag är konditionen betydligt bättre och det blir förmodligen bara den vanliga eftermiddagsluren.
I mitten av februari blev jag uppringd av otopedläkaren efter samtalet med expeditionen veckan före. Beskedet då blev att någon operation före sommaren var inte att tänka på på grund av den ansamling av patienter som förekommit under vintermånaderna. Men Du kan begära vårdgaranti upplystes jag om. Jag slog till och beslutade mig för vårdgaranti vilket betyder att jag kommer att behandlas inom tre månader. En sk operationkoordinator skulle kontakta mig.
Efter en dryg vecka ringer operationskoordinatorn och jag bestämmer mig för att jag vill bli opererad på Ortho Center i Göteborg.
En vecka senare får jag kallelse till Ortho Center och skall infinna mig för properativ bedömining Onsdagen den 17 mars.
Jag träffar läkaren som skall operera mig. Han har röntgen bilderna från Karlstad uppe på sin skärm när jag stegar in på mottagningen. Han kollar rörligheten och förklarar hur operatione i stora drag går till. Vi är överens om att operatione skall omfatta båda höfterna.
Därefter träffar jag en sjuksköterska som EKGar mig och tar de nödvändiga proverna samt instruerar mig i detalj vad jag skall tänka på före operationen.
Besöket avslutas med en kort träff hos narkosläkaren. Jag kommer inte att narkotiseras utan lokalbedövas nedanför midjan och "får sedan sova som jag vill" som hon uttrycker sig.
Givetvis är jag intresserad av när operationen skall äga rum så jag trippar upp till operationskoordinatorn och frågar. Men , nej hon kan inte lämna mig besked just då men jag skall återkomma på fredag.
OK är inte anträffbar på fredag men på måndag mejlar hon mig att jag är välkommen den 12 april till Spine Center för operation.
Jag kontaktar kommunen och kommunens tjänsteman bsöker mig i hemmet och har med sig nödvändiga hjälpmedel för att jag skall kunna klara mig efter operationen.
Söndagen den 11 april vinkar jag av hustrun på Jvgst och tankarna snurrar i huvudet. Kommer jag någonsin tillbaks till Karlstad? Kommer jag att bli den förste som av en oförutsedd händels avlider under en rutinartad operation? Kommer jag att drabbas av en långvarig sårinfektion med kallbrand i båda benen med amputation som följd och resten av livet rullstolsbunden. Dock överväger tankarna om att jag åter skall kunna promenera i skogarna runt hemtrakten och röra mig med mindre besvär än de sista åren. De sista månaderna har besvären ytterligare accentuerats så kanske beslutet ändå var optimalt.
Övernattar hos dotterns familj. Blivande svärsonen skjutsar ut mig till Spine Center halv sju på Måndag morgon.
I foajen träffar jag allt i allo som snabbt tar hand om mitt bagage och lotsar mig till inskrivningssköterskan som ställer frågor om jag bl annat druckit de senaste två timmarna. Jag hade missat den informationen och druckit en kopp te efter duschen. Hon ger mig en känga för att inte ha följt instruktionerna. Jag är redan så spak inför operationen att jag inte reagerar med annat än att "det har kroppen redan sugit upp".
Beordras att byta till "husets" kläder som består av halvlång skjorta och kallsingar. Jag intar ryggläge på sängen och körs in till operationssalen. Kliver av sängen och läggger mig på operationslafen.
Jag blir omhändertagen av ett småpratande gäng som snurrar runt mig och fäster slangar och jag får bedövningssprutan i ryggen. Lår och underben blir snabbt tunga som bly och till slut kan jag inte vicka ens på en tå. Klockan är några minuter över åtta och den vänlige med sömnmedel meddelar att nu skall jag få sova.
När jag nästa gång tittar ser jag att klockan är precis tolv och förstår att jag har vaknat och allt är klart. Vilken lyckokänsla. Det första jag frågar är "var det nödvändigt med operation". Jag får ett absolut jakande svar av läkaren som konstaterade att båda lederna var drabbade av obehaglig infektion mellan kula och led.
Körs in till uppvaket och kan ligga och bläddrta i Aftonbladet och GT. Jag blir upplyst om att målsättningen med dagen är att jag senare på eftermiddagen skall kunna stå upp med hjälp av gåstol.
Jag får ett eget rum med närhet till toa. I kvällningen får jag besök av ungdomarna, barnbarnet och morgonens taxichaufför. Så var det dax att uppfylla målsättningen. Jag får instruktioner hur jag skall ligga på rygg och hasa mig snett mot sängkanten för att kunna komma ned med fötterna på golvet. Jag reser mig och greppar om gåstolens handtag och känner hur svimningskänslorna blir övermäktiga så det är bara att falla tillbaks på rygg och få en kall servett på pannan som snabbt fylls av svett. Jag nådde målet för någon sekund. Skönt att inta ryggläge.
Sjukgymnasten instruerar mig om de övningar jag skall göra med tår och ben under sängvistelsen. Jag får beröm för statusen på benen och tårna som inte uppvisar den minsta svullnad efter operationen. Cirkulationen är på toppen.
Egen radio och TV på rummet gör att det inte är några problem med att få tiden att gå. Lyssnar på radion under tisdag och får uppslag till blogginlägg som jag antecknar på ett medhaft block. Löser ett sudokou och aftonbladets korsord, så när.
Gåstolen blir åter aktuell när sjukgymnasten kommer på besök men det blir en kort runda för svimningskänslorna finns där någonstans i kroppen. Men inte som igår.
Son och dotter med barnbarn besöker mig och eftermiddagstiden rinner i väg.
Onsdag är den första kryckdagen. Först ena kryckan ett kort stycke fram sedan motsatt ben. Ingen passgång. Ut i korridoren men där står en stol. Vilken tur. Förklara för sjukgymnasten att mitt självförtroende inte är på topp. Hon ler och förklarar att det kommer med tiden. Jag tror henne.
Sjuksyrran tar bort kisskateterna och ger mig en flaska för natten att kissa i. Det går bra, lägger flaskan mot låret och pillar in snoppen i flasköppningen och kissar på. Fortfarande är det jobbigt att hasa sig ur sängen och jag behöver hjälp med höjdinställningen på sängen.
Jag visar mina framsteg med gåstol och kryckor för ungdomarna när de kommer på besök. Sonen besöker mig varje lunch under veckan och det gör att tiden går fortare.
Läkaren är på besök kort varje dag och kollar statusen och jag får besked att på Torsdag skrivs jag ut men behöver inte lämna kliniken förrän Fredag lunch. Operationen kostar Landstinget ca 80 000 kr varav 15 000 för proteserna.
På Torsdag är det mer kryckträning och svimnigskänslorna har avtagit och är möjligen helt borta.
Fredag morgon är jag på bettet och är ute i dag rummet ett par ggr. Jag får också trappträning av sjukgymnasten. Sonen hjälper med den nödvändiga kvalitetskontrollen före avresan. Allt är med. Jag tackar för mig och stapplar mot hissen och ned till den väntande taxin. Innan vi börjar resan mot Karlstad skall jag röntgas på Ortho Center. Det går bra att ta sig in och ur taxin. Jag kan ställa in sits och ryggstöd efter behag.
Sonen följer med mig in på röntgen och tur var det för mina tankar är fullt upptagna med hur jag skall förflytta mig. Nödvändigt papper kvar i taxin. Sonen hämtar. Vete tusan om jag hade klarat att återvända till taxin och hämta papperet. Kryckträningen har ju inte varit särskilt omfattande.
Dottern och jag hade kommit överens om att hämta en stol med armstöd på hemma hos henne. Taxin kör ned och hjälper till att få in stolen i bilen. Tar farväl av dottern och barnbarnet. De hade varit så snälla och besökt mig varje dag. Tårarna rann och kom med jämna mellanrum under resan hem.
Kl 1700 på fredag är jag åter på garageinfarten. Efter resan är jag rätt stel i låren och trakterna kring ingreppet. Det gör ont. Hustrun och jag kramar om varandra och jag gråter en skvätt av lycka över att vara hemma.
Hemmamiljön är annorlunda än klinikens och inte anpassad för en relativt nyopererad höftledspatient. Det finns ingen justerbar säng även om jag från kommunen fått klossar att höja min säng. Stolen som vi hämtat är inte så bra. Hustrun finner på råd och hämtar trädgårdsstol som har en djupare sits och rejält armstöd. Smärtan lanar av mot kvällen och det är skönt att vara hemma.
Hur skall problemet att ta sig upp på övervåningen lösas? Skall vi med hjälp av grannar ta ned sängen? Jag pröver med hjälp av hustrun att stega mig upp i trappan och det går över förväntan. Vad god sängen var trots att den är för låg men jag kommer ned snett på kanten som de lärt mig på kliniken och faller på rygg. Skönt.
På Lördag förmiddag kommer hustrun på den lysande iden att pröva med Baden Baden stol. Den är ju konstruerad med ryggstöd som går att fälla i olika lägen och med armstöd. Förmiddagsaktiviterna även om de inte är många trötta ut mig så jag intar ryggläge mellan 1200 och 1400. Kollar på V75 och final matchen mellan HV71 och Djurgården.
Goda vänner kommer och gratulerar till nya höftleder och har med sig god dryck. Dock inget sådant för mig på ett bra tag. Vit månad?går det bra
Söndag börjar mer likna det ordinarie livet men med undantag för några stunder av slummer i Baden Baden.
Nätterna karakteriseras av uppvaknande vid ett par tillfällen och vakenstunder med bokläsning samt att ta mig upp på toa vilket inte bara är att springa upp utan låg säng ställer till det men med hjälp av ett par kuddar och god teknik kissar jag ut det som tränger på.
Nu återstår det att få fart på den lilla magen som måste vara full av skit efter en veckas uppehåll. Idag måndag är konditionen betydligt bättre och det blir förmodligen bara den vanliga eftermiddagsluren.
Kommentarer
Trackback
