Göteborgsvarvet
I Lördags var jag på plats och kollade jag på Göteborgsvarvet. Jag hade två personer att hitta i myllret av löpare.
Dels sonens särbo och dels en kompis.
Från Järntorget kryckade jag upp till Slottsskogen. Där var jag i god tid för att med hustruns hjälp i sista stund få en skymt av den tunnhårige i gul dräkt klädde kompisen. Strax innan två kilometers skylten och i backen upp mot säldammen stod vi och spejade i ytterkurva in mot femdubbla led av löpare som hade god fart i början som alla löpare har som skall springa en bra stund. Och i sista momangen fick jag en skymt av kompisen som låg i innerkurva och därför var extra svår att upptäcka. Hann ropa heja men inte mer.
Det var exakt tjugo år sedan jag själv sprang Göteborgsvarvet. När jag spanar på medaljen som hänger i förrådet ser jag att det står den 12 maj 1990. Jag går in i resultatstatistiken för varvet och ser att jag hade tiden 1.31.21 och hamnade på 1764 plats.
Kryckade bort från Slottsskogen och ned mot Linnegatan där bestämde vi oss för att äta lunch.
Då vr det dax att krycka upp mot Övre Husargatan för att få en koll på löparna när de har exakt två kilometer kvar. Värmen var stark och hade kommit överraskande. Det märktes på många att de inte riktigt hade koll på kroppen och den mentala biten men en hel del var försatås pigga och sprang på rätt bra de sista kilometrarna.
Där kom den kala hjässan guppande ca 100 m bort nu med ett slitet ansiktsuttryck. Krafterna var på upphällningen och en stark vilja höll steget om än något kort vid liv. Medr var det inte och jag undrade bär det hela vägen in till Slottsskogsvallen.
Själv var jag något sliten och mentalt trött av kryckandet så det var att inrikta sig på att ta sig ner mot Järntorget och vila en halvtimma innan det var dax att bege sig upp mot Universitetet för att få en skymt av sonens särbo.
Där träffade jag också övriga närstående med sonen just anländ från Grand Fondo tävlingen på cykel. Utbrytningsförsöket hade så när gått hem men en punka på en av de tre utbrytarna hade ställt till det och klungan hann i kapp två mil före målet. I alla fall en delad 16:e plats.
Vi spejade in särbon som var vid god vigör när hon passerade och hejade glatt. Överhuvdtaget verkar flickorna fräschare än grabbarna varav många tog sig fram med glasartad blick de sista kilometrarna. Hon fick passe av sonen de sista tre kilometrarna som cyklade ner mot Slottskogsvallen. Hustrun gnetade också på neråt vallen och kunde berätta vid hemkomsten att hon sett diverse kändisar. Själv låg jag vid det laget bekvämt tillbakalutad i soffan med en kall öl på bordet bredvid.
Dels sonens särbo och dels en kompis.
Från Järntorget kryckade jag upp till Slottsskogen. Där var jag i god tid för att med hustruns hjälp i sista stund få en skymt av den tunnhårige i gul dräkt klädde kompisen. Strax innan två kilometers skylten och i backen upp mot säldammen stod vi och spejade i ytterkurva in mot femdubbla led av löpare som hade god fart i början som alla löpare har som skall springa en bra stund. Och i sista momangen fick jag en skymt av kompisen som låg i innerkurva och därför var extra svår att upptäcka. Hann ropa heja men inte mer.
Det var exakt tjugo år sedan jag själv sprang Göteborgsvarvet. När jag spanar på medaljen som hänger i förrådet ser jag att det står den 12 maj 1990. Jag går in i resultatstatistiken för varvet och ser att jag hade tiden 1.31.21 och hamnade på 1764 plats.
Kryckade bort från Slottsskogen och ned mot Linnegatan där bestämde vi oss för att äta lunch.
Då vr det dax att krycka upp mot Övre Husargatan för att få en koll på löparna när de har exakt två kilometer kvar. Värmen var stark och hade kommit överraskande. Det märktes på många att de inte riktigt hade koll på kroppen och den mentala biten men en hel del var försatås pigga och sprang på rätt bra de sista kilometrarna.
Där kom den kala hjässan guppande ca 100 m bort nu med ett slitet ansiktsuttryck. Krafterna var på upphällningen och en stark vilja höll steget om än något kort vid liv. Medr var det inte och jag undrade bär det hela vägen in till Slottsskogsvallen.
Själv var jag något sliten och mentalt trött av kryckandet så det var att inrikta sig på att ta sig ner mot Järntorget och vila en halvtimma innan det var dax att bege sig upp mot Universitetet för att få en skymt av sonens särbo.
Där träffade jag också övriga närstående med sonen just anländ från Grand Fondo tävlingen på cykel. Utbrytningsförsöket hade så när gått hem men en punka på en av de tre utbrytarna hade ställt till det och klungan hann i kapp två mil före målet. I alla fall en delad 16:e plats.
Vi spejade in särbon som var vid god vigör när hon passerade och hejade glatt. Överhuvdtaget verkar flickorna fräschare än grabbarna varav många tog sig fram med glasartad blick de sista kilometrarna. Hon fick passe av sonen de sista tre kilometrarna som cyklade ner mot Slottskogsvallen. Hustrun gnetade också på neråt vallen och kunde berätta vid hemkomsten att hon sett diverse kändisar. Själv låg jag vid det laget bekvämt tillbakalutad i soffan med en kall öl på bordet bredvid.
Kommentarer
Trackback
