Långtidsarbetslösheten
Långtidsarbetslöheten upptar politikers och många tjänsters funderingar i statliga och kommunala organ. Jag undrar om kostnaden för funderingarna är lika stora som kostnaderna för arbetslösheten?
Problemet är att kostnaderna för insatserna inte går att lägga ned och överföra till förmån för de arbetslösa. Om omfördelningen skulle genomföras betyder det att samhället skulle ge upp ett mänskligt lidande i varje fall så som det definieras av politikerna. Samtidigt som analyschefer på AMS och många handläggare skulle bli arbetslösa. Konsekvensen för den arbetslösheten borde inte bli att hamna i kategorin långtidsarbetslöshet.
Frågan är vems lidande som skulle bli störst?
Stimulansen för de långtidsarbetslösa att fortsätta att kämpa för att få ett jobb försvinner på grund av att de medel som överförs till gruppen kommer att räcka till att försörja gruppen gott och väl.
Jag lyssnar till arbetsmarknadsutskottets hearing avseende långtidsarbetslösheten och analysen av företrädare för de organisationer som har till uppgift att hantera begreppet långtidsarbetslöshet på den svenska arbetsmarknaden.
Många självklarheter analyseras som t ex att dåliga betyg eller ej fullgjord gymnasieskola ger inträde till kategorin.
Nyanlända till svenska samhället med bristfälliga språkkunskaper ratas av arbetsgivarna. Funktionshinder kommer långt ned i kön när arbetsgivare väljer bland sökande.
Inte överraskande redovisas i en enkät som de långtidsarbetslösa haft att besvara att sökaktiviteten är låg likaså kontakten med handledare. Kanske mer överraskande är att de flesta i kategorin är nöjda med insatserna från samhället och då inställer sig frågan vad de långtidsarbetslösa är nöjda med.
Problemet är att kostnaderna för insatserna inte går att lägga ned och överföra till förmån för de arbetslösa. Om omfördelningen skulle genomföras betyder det att samhället skulle ge upp ett mänskligt lidande i varje fall så som det definieras av politikerna. Samtidigt som analyschefer på AMS och många handläggare skulle bli arbetslösa. Konsekvensen för den arbetslösheten borde inte bli att hamna i kategorin långtidsarbetslöshet.
Frågan är vems lidande som skulle bli störst?
Stimulansen för de långtidsarbetslösa att fortsätta att kämpa för att få ett jobb försvinner på grund av att de medel som överförs till gruppen kommer att räcka till att försörja gruppen gott och väl.
Jag lyssnar till arbetsmarknadsutskottets hearing avseende långtidsarbetslösheten och analysen av företrädare för de organisationer som har till uppgift att hantera begreppet långtidsarbetslöshet på den svenska arbetsmarknaden.
Många självklarheter analyseras som t ex att dåliga betyg eller ej fullgjord gymnasieskola ger inträde till kategorin.
Nyanlända till svenska samhället med bristfälliga språkkunskaper ratas av arbetsgivarna. Funktionshinder kommer långt ned i kön när arbetsgivare väljer bland sökande.
Inte överraskande redovisas i en enkät som de långtidsarbetslösa haft att besvara att sökaktiviteten är låg likaså kontakten med handledare. Kanske mer överraskande är att de flesta i kategorin är nöjda med insatserna från samhället och då inställer sig frågan vad de långtidsarbetslösa är nöjda med.
Jag funderar på hur det går till att samtidigt uppfylla två motstridiga målsättningar. Nämligen att individen skall anställas i subventionerade jobb som ger en meningsfull och attraktiv anställning och samtidigt inte undantränga ordinarie jobb som annars inte skulle behövas.
Några underligheter redovisas bl annat av kommunal. Hur kan ett företag tillåtas att ha 48 praktikanter anställda i sk Fas 3 ? Så klart är det någon smart individ som satt sig in i samhällets alla bidragsregler och tjänar på att utnyttja desamma. Någon sysselsättning förekommer inte i organisationen. Jag frågar hur kan AMS eller försäkringskassans tjänstemän undgå att upptäcka eländet?Kommentarer
Trackback
