Nu är det gjort del 8
Troligen infann sig John Blund någon gång efter pulsmätningen. Jag vaknar vid sex tiden av att det smattrar på takfönstret. Jag hade hört prognoserna om regn men vill inte tro på det. Prognoser om regn uppfylls alltid speciellt om jag skall på uteaktivitet. Jag ligger och lyssnar på regnet och tycker att smattret avtar emellanåt men det är bara mitt hopp och fantasin som tolkar det så.
Före frukosten går vi en runda på kajen efter kanalen och beskådar sevärdheterna som nu är historia men som för 100 år sedan bidrog till landet utveckling och ekonomiska framgång.
Jag skojar vid frukosten med en aning allvar med ett gäng danska mc förare som är på väg till MC festival i Sunne. Jag frågar om de röstar på Pia Kjersgard och om de är emot att släppa människor med annan hudfärg över gränsen. Jag får några kommentarer som jag inte förstår men tar farväl av männen med uppmaningen att stanna i Karlstad på landets bästa campingplats.
Frukost servitrisen visar oss en genväg mot Tösse och det är vi tacksamma för.
Då var det dags att ge sig ut i det strilande regnet. Axel i klädd ett rejält oljeställ. Sacke regnjacka och tröja. Jag nöjer mig med vad jag cyklat i de senaste två dagarna. Jag antar att det i alla fall är 13-14 grader så ingen risk för frostskador men lite kyligt är det allt. Regnjackan får vara kvar på pakethållaren. Vad skulle den med för?
Lägsta växel uppför i en kilometer och sedan in på en grusväg, alltså genvägen mot Tösse. Regnet tilltar och jag är blöt men inte kall efter uppförtrampet.
Jag frågar upprepade gånger kompisarna om jag har punktering. Nej, blir svaret. Jag förstår att mina smala däck inte mår bra i lervällingen. Det är ingen vanlig grusväg utan någon slags blandning av möjligen kalk, lera och grus. Kan det stämma med Dalslands geologi och bergart? Vi åker igenom flera sten eller kalk brott och det är brant uppför och lika brant nedför. Nedförs löporna vållar mig besvär för jag vågar inte släppa på för jag känner hur hjulen försvinner ner i leran och att jag slirar och inte har koll.
Just när jag växlat ned till lägsta före en brant stigning hoppar kjedjan av. Sacke rullar ned för branten och hjälper mig att få ordning på kjedjan. Jag kommer alltid att tänka med stor tacksamhet på den händelsen när jag träffar Sacke i framtiden.
Frukostservitrisen hade sagt något om en bom som skulle vara öppen men den är stängd. Nu regnar det rejält och jag vet inte vad jag tänker möjligen att jag skall ge upp och ställa mig under ett stort träd. Förstås bara en tanke som hoppar förbi och inte tar fäste. Vi lyfter cyklarna över bommen och hoppas att vi är på rätt väg.
Före frukosten går vi en runda på kajen efter kanalen och beskådar sevärdheterna som nu är historia men som för 100 år sedan bidrog till landet utveckling och ekonomiska framgång.
Jag skojar vid frukosten med en aning allvar med ett gäng danska mc förare som är på väg till MC festival i Sunne. Jag frågar om de röstar på Pia Kjersgard och om de är emot att släppa människor med annan hudfärg över gränsen. Jag får några kommentarer som jag inte förstår men tar farväl av männen med uppmaningen att stanna i Karlstad på landets bästa campingplats.
Frukost servitrisen visar oss en genväg mot Tösse och det är vi tacksamma för.
Då var det dags att ge sig ut i det strilande regnet. Axel i klädd ett rejält oljeställ. Sacke regnjacka och tröja. Jag nöjer mig med vad jag cyklat i de senaste två dagarna. Jag antar att det i alla fall är 13-14 grader så ingen risk för frostskador men lite kyligt är det allt. Regnjackan får vara kvar på pakethållaren. Vad skulle den med för?
Lägsta växel uppför i en kilometer och sedan in på en grusväg, alltså genvägen mot Tösse. Regnet tilltar och jag är blöt men inte kall efter uppförtrampet.
Jag frågar upprepade gånger kompisarna om jag har punktering. Nej, blir svaret. Jag förstår att mina smala däck inte mår bra i lervällingen. Det är ingen vanlig grusväg utan någon slags blandning av möjligen kalk, lera och grus. Kan det stämma med Dalslands geologi och bergart? Vi åker igenom flera sten eller kalk brott och det är brant uppför och lika brant nedför. Nedförs löporna vållar mig besvär för jag vågar inte släppa på för jag känner hur hjulen försvinner ner i leran och att jag slirar och inte har koll.
Just när jag växlat ned till lägsta före en brant stigning hoppar kjedjan av. Sacke rullar ned för branten och hjälper mig att få ordning på kjedjan. Jag kommer alltid att tänka med stor tacksamhet på den händelsen när jag träffar Sacke i framtiden.
Frukostservitrisen hade sagt något om en bom som skulle vara öppen men den är stängd. Nu regnar det rejält och jag vet inte vad jag tänker möjligen att jag skall ge upp och ställa mig under ett stort träd. Förstås bara en tanke som hoppar förbi och inte tar fäste. Vi lyfter cyklarna över bommen och hoppas att vi är på rätt väg.
Kommentarer
Trackback
