Utsatta grupper
Att förändra attityder kan få de mest ingrodda föreställningar att komma på skam. Attityder tar å andra sidan lång tid att förändra och det krävs ihärdighet i argumentation och att öppet visa att vederbörande är villig att gå i spetsen för förändringar. Det faller på politiker och företagsledare och andra opinionsbildare att öppet våga visa att något är på gång för att förändra tidigare vanor.
Jag lyssnade häromdagen på en interpellationsdebatt i riksdagen angående arbetsmarknadspolitiken. Debatten handlade om hur de mest utsatta grupperna i samhället skall kunna komma i arbete. Ämnet har behandlats många gånger i politiken. Och lösningen är att kalla subventionerade jobb för än det ena än det andra. Plus jobb, Fas3 jobb och välfärdsjobb samt beredskapsjobb.
Borg sa' i ett tal för inte så länge sedan att den största och mest gigantiska utmaningen arbetsgivarna står inför är att våga och lära sig anställa de mest utsatta grupperna. Jag undrar om inte bl annat olika opinionsbildare bör verka för att ändra attityden till avsedd grupp och inta den attityd som Borg förespråkar. Våra största företag borde gå i bräschen för att förändra inställningen till svaga grupper. Glada Hudik har varit föregångare men få arbetsgivare tycks våga följa teaterns recept.
Politikers visioner och ideer om att sätta utsatta grupper i arbete skall handhas av en statlig myndighet som konkurrerar i toppen som en av de mest ineffektiva organisationer i samhället.
I Australien har den statliga myndigheten för uppgiften mot arbetslöshet konkurrerats ut av privata företag med gott resultat.
Pladder i riksdagen och att från tid till annan kalla samma sak för olika namn leder inte till att utsatta grupper kommer i arbete.
Att ständigt ropa på mer utbildning för grupper som misslyckats med den reguljära utbildningen är en tveksam argumentation. Till råga på allt är det utbildning som är kvalificerad och kräver grundkunskaper med höga betyg från gymnasiet. De bristyrken som redovisas av Ams är av den karaktären att de utesluter att arbetsmarknadsutbildning skall klara uppgiften.
Jag lyssnade häromdagen på en interpellationsdebatt i riksdagen angående arbetsmarknadspolitiken. Debatten handlade om hur de mest utsatta grupperna i samhället skall kunna komma i arbete. Ämnet har behandlats många gånger i politiken. Och lösningen är att kalla subventionerade jobb för än det ena än det andra. Plus jobb, Fas3 jobb och välfärdsjobb samt beredskapsjobb.
Borg sa' i ett tal för inte så länge sedan att den största och mest gigantiska utmaningen arbetsgivarna står inför är att våga och lära sig anställa de mest utsatta grupperna. Jag undrar om inte bl annat olika opinionsbildare bör verka för att ändra attityden till avsedd grupp och inta den attityd som Borg förespråkar. Våra största företag borde gå i bräschen för att förändra inställningen till svaga grupper. Glada Hudik har varit föregångare men få arbetsgivare tycks våga följa teaterns recept.
Politikers visioner och ideer om att sätta utsatta grupper i arbete skall handhas av en statlig myndighet som konkurrerar i toppen som en av de mest ineffektiva organisationer i samhället.
I Australien har den statliga myndigheten för uppgiften mot arbetslöshet konkurrerats ut av privata företag med gott resultat.
Pladder i riksdagen och att från tid till annan kalla samma sak för olika namn leder inte till att utsatta grupper kommer i arbete.
Att ständigt ropa på mer utbildning för grupper som misslyckats med den reguljära utbildningen är en tveksam argumentation. Till råga på allt är det utbildning som är kvalificerad och kräver grundkunskaper med höga betyg från gymnasiet. De bristyrken som redovisas av Ams är av den karaktären att de utesluter att arbetsmarknadsutbildning skall klara uppgiften.
Kommentarer
Trackback
