johanssoninjo

Pressen blev för stor. Kylan som kommentatorerna efterlyste i avslutningarna infann sig inte. Många av spelarna är inte vana att spela inför fullsatta läktare.

Dock inte hela förklaringen. Landslaget spelar sällan med bra passningsspel. Var finns speliden? Hur många långbollar från backlinjen till mittfält och forward resulterar i tapp till motståndaren? Enda vägens ide är framåt och åter framåt. Är Danmark ett lag som inget har att lära ett svenskt landslag? I Danmark finns en spelide som går ut på att förflytta bollen med enkla passningar och inte minst att behålla bollen inom laget så länge som möjligt. Chansen dyker upp, kanske inte så ofta men chansen kommer.

Sveriges insats är enormt övervärderad. Jubel mot Island och Finland vars lag innehåller spelare som är andrahandsfigurer i damallsvenskan.

Jag tyckte det såg underligt ut när Sundhage springer 10m framför fem-sex spelare och resten kommer lika många meter bakom i en klump. Ringen var samlingsplatsen för att tacka publiken. Varför hölls inte formationen i form av en väl samlad hop som tillsammans tackade publiken? Är Pia Sundhage den ledarkraft som hon framställs som?

Utmärkelser talar för det men även den bäste kan råka ut för samarbetsproblem utan att ha lösningen. Varför hoppade ställföreträdande ledaren av några dagar före turneringen?