johanssoninjo

Allsvenskan karakteriseras av att allt fler söker sig till arenorna. Men spelet är undermåligt. Dåligt passningsspel. Undermåliga bollmottagningar. Chanspassningar som mottagaren inte har en möjlighet att förvalta på ett kreativ sätt. Och ständiga inlägg som inte resulterar mer än i en procent av fallen. Kollisioner som blir till ligg med oerhörda smärtor som snabbt går över. Frisparkar som tar minuter att organisera. Och meningslösa byten när det återstår två minuter av matcherna. Vad gör tränarna längs sidlinjen? Bättre att sitta på läktaren och anteckna.

 

Trots eländet sitter jag och tittar på matcherna. Intresset är grundmurat  sedan tidig barndom när jag bodde på Garverigatan och gick de första fyra åren på Odinskolan som låg mittemot Gamla Ullevi där Karl-Alfred och Fölet Berntsson spelade på Söndagarna.

 

Pappa gick på matcherna och Mamma och jag promenerade till arenan för att möta upp när matchen var slut.

Om det var en gång eller flera minns jag inte men jag var med och blev placerad längs ned mot staketet. Bäst kommer jag ihåg pauserna då jag facinerades av spårvägens musikår och hur de marscherade i olika formationer. 

 

En gång när vi hade kommit fram till Ullevi kom det en man emot oss. Han pekade upp mot ståplatsläktaren och Ullevis kortsida och utbrast "där ser Ni dårarnas paradis". Troligen hade han tagit intryck av Ivar Lo.