johanssoninjo

Axel har varnat för sträckan mellan Värmlandsbro och Grums. Men först skall vi ut ur Säffle och till Värmlandsbro. Vi måste ta 45an till hjälp och på denna sträcka är vägrenen relativt smal. Sacke tar täten som så många gånger förr och öser på i över 30 knutar. Jag hänger vid hans bakhjul. Det är inte behagligt när bilar kör om i motsatt riktning i över 100 knyck.Jag har värk i nacken och försöker hålla huvudet så nedböjt som möjligt så jag känner bara luftdraget när plåtlådornas svischande ljud når mig.

Skönt är det att se Värmlandsbro närma sig och uppleva den befriande känslan att åter vara på relativt säker sträckning. Men långt där framme tornar den första rejäla backen upp. Jag vet inte hur många rejäla backar sträckan innehåller men i det fysiska läge som jag befinner mig i blir de fler och längre än i verkligheten. Jag tänker allt oftare på avfarten till Skutberget.

Jag är rädd att släppa på för fullt i nedfösluten vilket naturligtvis gör att jag inte kan tillgodoräkna mig all fart inför nästa motlut. Sacke och Axel väntar tålmodigt på mig vid toppen av backarna.

Så äntligen når vi Liljedahl och ett långt medlut ner mot sundet och jag tänker nu kan det inte vara långt kvar till Grums.

Axel har ringt en kompis i Grums och beställt kaffe med wienerbröd. Något positivt att tänka på. Strckan mellan Liljedadl och hägrande pausen är lngre än jag tänkt mig.

När vi kommer ut från skogen och ser och hör 45an till vänster om oss styr Axel överraskande mot den starkt trafikerade leden med vajerräcke och jag undrar finns det cykelbana på andra sidan men nej. Jag vägrar att fara ut på den vajerräckeförsedda sträckan och vi vänder och tar den rätta vägen mot Grums.

Vi anländer till villan med wienerbröden och kaffet. Jag frågar efter nackmassage och blir bönhörd av Axel som knådar mig kraftigt i det onda stället.

Vi får en bekräftelse vid en lantlig fastighet att vägen mot Åmål är den rätta. Nu har regnet avtagit och vi är inne på en asfalterad bit som snart övergår återigen i grusväg fast nu av det mer stabila slaget.

Så äntligen är vi framme vid 45:an och en halv kilometer bort ligger Tössestugan uppe på höjden. Jag cyklar raskt över vägen och föreslår fika vilken ingen protesterar mot. Vi har cyklat tre mil på 2,40. Frågan är om det var någon genväg?

Rejält blöt in på bara skinet njuter jag av morotskaka med kaffe och mumlar något om att jag tar närmaste vägen till Åmåls station fast återigen är det en flyktig tanke som hjärnan aktiverar.

Sacke drar upp ett rejält tempo på vägrenen in mot Åmål. Nu går det lätt att få fram cykeln. Smala hjul rullar förträffligt på bra asfalt.

Färden genom Åmål går lätt och jag känner igen mig i staden när vi passerar torget och uppför backen mot utfarten. Nu är det Säffle som gäller och middag på Harrys. Vägen är småkullrig och backarna är inte helt lätta att bryta ned men målet hägrar och jag börjar så smått tänka på avfarten till Skutberget.

In i centrala Säffle bär färden som är min födelsestad och där känner jag många bland annat en del släktingar. Min kusin har ägt och drivit Harrys men nu när jag pratar med svenskamerikanen som vi beställer lunch av har kusinen gått ned till en tredje del.

En rejäl pasta tallrik får bli färdkost i magen de sista dryga fem milen mot Henstad.

Troligen infann sig John Blund någon gång efter pulsmätningen. Jag vaknar vid sex tiden av att det smattrar på takfönstret. Jag hade hört prognoserna om regn men vill inte tro på det. Prognoser om regn uppfylls alltid speciellt om jag skall på uteaktivitet. Jag ligger och lyssnar på regnet och tycker att smattret avtar emellanåt men det är bara mitt hopp och fantasin som tolkar det så.

Före frukosten går vi en runda på kajen efter kanalen och beskådar sevärdheterna som nu är historia men som för 100 år sedan bidrog till landet utveckling och ekonomiska framgång.

Jag skojar vid frukosten med en aning allvar med ett gäng danska mc förare som är på väg till MC festival i Sunne. Jag frågar om de röstar på Pia Kjersgard och om de är emot att släppa människor med annan hudfärg över gränsen. Jag får några kommentarer som jag inte förstår men tar farväl av männen med uppmaningen att stanna i Karlstad på landets bästa campingplats.

Frukost servitrisen visar oss en genväg mot Tösse och det är vi tacksamma för.

Då var det dags att ge sig ut i det strilande regnet. Axel i klädd ett rejält oljeställ. Sacke regnjacka och tröja. Jag nöjer mig med vad jag cyklat i de senaste två dagarna. Jag antar att det i alla fall är 13-14 grader så ingen risk för frostskador men lite kyligt är det allt. Regnjackan får vara kvar på pakethållaren. Vad skulle den med för?

Lägsta växel uppför i en kilometer och sedan in på en grusväg, alltså genvägen mot Tösse. Regnet tilltar och jag är blöt men inte kall efter uppförtrampet.

Jag frågar upprepade gånger kompisarna om jag har punktering. Nej, blir svaret. Jag förstår att mina smala däck inte mår bra i lervällingen. Det är ingen vanlig grusväg utan någon slags blandning av möjligen kalk, lera och grus. Kan det stämma med Dalslands geologi och bergart? Vi åker igenom flera sten eller kalk brott och det är brant uppför och lika brant nedför. Nedförs löporna vållar mig besvär för jag vågar inte släppa på för jag känner hur hjulen försvinner ner i leran och att jag slirar och inte har koll.

Just när jag växlat ned till lägsta före en brant stigning hoppar kjedjan av. Sacke rullar ned för branten och hjälper mig att få ordning på kjedjan. Jag kommer alltid att tänka med stor tacksamhet på den händelsen när jag träffar Sacke i framtiden.



Frukostservitrisen hade sagt något om en bom som skulle vara öppen men den är stängd. Nu regnar det rejält och jag vet inte vad jag tänker möjligen att jag skall ge upp och ställa mig under ett stort träd. Förstås bara en tanke som hoppar förbi och inte tar fäste. Vi lyfter cyklarna över bommen och hoppas att vi är på rätt väg.

Det tar en stund att komma igenom Vargön och infarten in till centrala delarna av Vänersborg. Till slut med ont i baken landar vi intill Vänerviken och strandkaffet. Jag beställer Cola, kaffe och glass. Vädret är gött med solsken och en behaglig bris.

Axel ringer till Vandrarhemmet i Håverud och planerar för ankomst efter kl 2100. Puh! Då har vi cyklat i tolv timmar med paus för lunch annars bara korta stopp för att återhämta krafter och fylla på vätska. Sträckan upp till Håverud beräknas till 6 mil. Tufft när vi tillryggalagt 12 mil.

Upp på hojarna och vi undrar om vi skall över eller under bron. Vi chansar på under men har fel och får backa och vi tar oss över och in på gamla utfarten till staden. Jag känner igen skylten ner till Ursand. Där tältade jag och en kompis, kan det ha varit 1959 när vi cyklade tur och retur Gbg.

Färden går vidare efter asfalten in på en bra grusväg innan vi kommer ut på behaglig asfalt och mindre väg som skall ta oss ända till Mellerud. Nu är det rejält kärvt med baken och låren börjar knnas stumma vid minsta kulle. Vi rastar tre gånger på sträckan till Mellerud men bara korta stopp på fem minuter.

Bland annat vid en ICA affär där Axel köper tre tre komma femprocentare. Och blir igenkänd som den cyklist som förra året passerade åt andra hållet med destination Rom. Föreståndaren rekommenderar en thai restaurang i centrala Mellerud.

Platt landskap gör att återstående 2 mil cykling blir någotsånär dräglig. Skönt att strax före åtta nå restaurangen.
Jag är tveksam till om det går att fortsätta 45:an efter Mellerud till avtaget mot Håverud på grund av smalheten på vägen. Jag kommer ihåg fel och förväxlar med Brålanda utfarten. Vägen efter Mellerud är bred och inga problem att cykla på. Trafiken börjar också glesna mot 21 snåret.

Jag får en påminnelse av servitrisen att ta med mig handskarna. Senare på vägen mot Håverud visar det sig att Axel oturligt tappat ena glaset till ögonen och har därför svårt att läsa kartan.

Efter 20 mil står vi på bron och skådar ner på Håverud anläggningen. Vandrarhemmet ligger djupt där nere och det behövs inte några tramptag utan bromsarna får jobba neråt men jag tänker på morgondagen när vi skall upp.

Föreståndaren har gått för dagen och Axel ringer.

Eftersom jag snarkat så får jag ensam rum och tar god tid på mig i duschen. Kompisarna ropar och det är dax för tre procentaren som vi sköljer ned med några centiliter Jägermeister.

Efter sport nytt och berättar glada röster på dubbelrummet bestämmer vi oss för att sova kl 2300.

Kl 0200 har inte sömnen infunnit sig. Jag kissar och mäter pulsen. Dryga 80 slag, inte normalt. Jag tänker, skönt i alla fall att slippa röra på sig.

Kvart över sju pinglar Axels väckarur. Jag har varit vaken ett bra tag. Förvånansvärt att inte gårdagens cykeltur känns mer i kroppen, noterar jag. Vädret betydligt bättre än i går framför allt verkar det inte blåsa och det gör att modet stiger och sinnet känns lättare.

Efter en bra frukost ger vi oss i väg västerut de uppskattade ca 18 milen mot Håverud med första hands mål Lidköping. Lite strul i utfarten till Mariestad gör att vi får vända och rulla tillbaks någon kilometer innan vi är säkra på att hitta ut från staden.

Hällekis med Kinnekulle som närmaste granne är några mil bort. Vi skall försöka hitta en bra cykelväg nära Vänern utan att behöva klättra upp mot kullen men misslyckas och kommer upp på kullens norra sida uppskattningsvis halva kullen upp. Positivt är förstås utsikten över Vänern. Utsiktsplatser blir rastplats men vem orkar njuta av utsikt och att läsa geologiska berättelser när vilan är det viktigaste. Axel fotograferar och jag försöker att återhämta mig sågott det går.

Vi cyklar en bit på stora vägen in mot Lidköping och därefter cykelbanorna in mot centrum. Vi bestämmer oss för att äta tidig lunch ungefär som arbetarna som börjar kl 0700. Vi hittar ett ställe som serverar husmanskost och det blir fisk för min del med rikligt med sallad.

Lunchen gör att jag får krafter och tar täten upprepade gånger med hjälp av slättlandet söder om Såtenäs och viss medvind och smalare däck än kompisarna. När farten når upp emot 40 km i timmen skymtar jag med hjälp av splitvision landningsbanorna/startbanorna på flygfältet.

Framför oss reser sig Omberg och stigningen innan vi når Vänersborg. Omväxlande Axel, Sacke och jag i täten gör att vi sporrar varandra till att nå Lilla Paris och den hägrande pausen innan vi tar oss an Dalsland.

Efter tre stora och härligt goda glasskulor samt fotografering på bron över kanalen i Sjötorp var det dax att ta sig an sista etappen mot Mariestad. Jag  tänkte att hur skall det gå för efter 10 mils körning i vanliga träningsrundor brukar det inte hända så mycket mer en sådan dag än stilla sittande och vila.

Sacke totog täten eller var det rent av jag som drog på den tre kilometer långa raksträckan. Jag tänkte, bara denna biten är över blir det nog lättare. Men det kom nya raksträckor och svaga uppförsbackar som känns plågsamma efter många timmars trampande för en relativt otränad.

Till slut dyker kyrkan upp där vi skall svänga av stora vägen och in på mindre småvägar till Mariestad. Kanske knappt två mil kvar eller ännu mindre. Så småningom når vi cykelbanan efter järnvägen in mot centrala delarna och plågan borde vara över om 10 till tjugo minuter men cyklingen håller i sig och sista biten är alltid den längsta åtminstone mentalt.

Tröttheten är inte det enda utan smärtan i baken gör sig ständigt påmind och en stund vila genom att hänga på ena trampan och stå upp gör gott men efter någon minut behöver proceduren upprepas.

Kl 1800 når vi i alla fall till slut Vandrarhemmet. Läget är super strax intill Vänern och byggnaderna anar jag är från senare sekler. Som ett vandrar hem skall vara. Trevlig miljö och byggnade från äldre tider.

Axel har beställt ett fyrbäddsrum. Vi installerar oss och duschen är härligt varm och jag står länge och njuter. Funderingarna går snart till morgondagen. Axel rapporterar att 14,4 mil har tillryggalagts. Axel frågar vad vi tippar i effektiv cykeltid. Jag svarar sex timmar. Axel replikerar sex noll två. Medelhastighet 24,3 km/tim.

Jag har för mig att Axel ställde frågor även om Mariestads kultur och historia men minnet sviker mig antagligen hade även hjärnan fått sig en omgång av de 14 milen.

Något måste vi ha i magen inför morgondagen och vi kommer överens om att det får bli pizza. Men före det bjuder Axel på en god och mild whisky.

Vi hittar utan problem en pizzarestauarang och pizzan kompletteras med Mariestad öl.

Tillbaks vid förläggningen kollar vi på sena sporten och ett tyskt äldre par spelar ett för mig okänt sällskapsspel.
Damen har en blodtrycksmanschett som jag ber att hon skall testa på mig. 72 genom 140 visar displayen.

Sömnen vill inte infinna sig förrän efter någon timma eller mer tid. Axel flåsar till i steget och andas djupt omgående. Sacke som vilar bredvid mig i dubbelslafen får efter någon timma en fruktansvärd kramp i innerlåret och står upp några minuter med smärtan ilande i låret.

På morgonen får jag reda på att jag snarkat. Inte bra när jag vilar bland uttröttade cykelkamrater.

Något krokig väg blev det genom Kd med en smärre felkörning efter Haga. Över Sjöstad och upp på Örsholmsleden och genom Kronoparkensd villaområde mot Alster. Öde cykelbana mellan Kd och Skattkärr. Hur många utnyttjar den per dag? Nu känns det på riktigt att vi är på väg när vi passerar Östra Fågelvik och jag skriker till en hästtjej att hon skall hälsa till Eva. Eva är dotter till Enar. Min bsta arbetskamrat alla kategorier.

Farten ökar och vi far fram norr om E18 på gamla vägen. Strax är vi vid Väse samhälle och tar av rakt öster ut. Vi frågar om detta är bästa vägen mot Krhmn och får jakande svar av en villaägare. Efter kringelkrokar kommer vi upp på större asfalterad väg och är inte säkra på vägval. Dock gör vi rätt efter att Axel kollat med kartan och kommer ner och mot E18 förbi Åkerby gård. Parallellt med E18 cyklar vi på grusbelagd bana upp mot Ölmes rastplats.

Därifrån en bra asfalterad väg mot Krhmn. Tyvärr fel vägval vid två vägskorsning som innebär tveksamhet femhundra meter senare men tillbaka cykling gör att vi finner rätt riktning.

Nu blåser det nästan storm rakt söder ifrån. Vi rastar i en busskur efter att rullat i genom Kristinehamns centrala delar. Axel har förberett frågor om Kristinehamns historia med Picassofrågor som centrala. Sacke och jag kan ingenting utom en.

Visst känns det i kroppen att vi tillryggalagt ca fem mil. Jag käkar Snickers som alternativ till energikakaorna som jag spar. Snickers fick vi vid starten av Sacke. Midjeväskan är proppad med Snickers.

Då bestämmer vi att nästa stopp för lunch blir Nybble ca fyra mil rakt söderut. Sacke tar täten i den alltmer tilltagande vinden. Första två milen är lite upp och ner och sedan blir det allt mer plattare väg.

Jag är rejält stel och trött när vi når Nybble men stekt torskfile med skirat smör och potatis gör att jag kän hänga med ytterligare några mil ner mot Mariestad.

Nu blir det till att cykla på stora vägen och trafiken är rätt intensiv och vi kör på vägrenen. Trafivarnings bil för bred last gör att vi turligt passerar en buss ficka samtidigt som varningsbilen når oss och vi stannar till. Tur för den brda lasten går nästan ut över hela vägen.

Sacke drar intensivt i motvinden. Sjötorp blir nästa stopp och där finns det glass.

Jag sov oroligt efter speedwayen eller rättare hade svårt för att somna. Kanske också beroende på att jag låg och tänkte på morgondagen.

Hustrun hade varit omtänksam och handlat ny midjeväska med olika fack och lite modernare än reklam produkten från Folksam som jag nyttjat vid träningsrundorna. Hon hade ocks lagt fram andra cykelväskor att packa i. Jag hade bestämt mig redan för någon dag sedan hur min packning skulle se ut och det konceptet satsade jag på.

Jag åker i långärmad Helly Hansen tröja och cykelbyxor och vita sockor av modernaste slag. Vanliga gympa skor på fötterna och cykelhandskar på nävarna. Hjälm förstås.

Packningen består av halvlånga byxor och tshirt samt sockor att användas på "fritiden". Liten handduk samt silkeslakan. Stenhårt inrullat i en plastpåse. Runt allt en regnjacka. Denna medelstora korv fäster jag på pakethållare med remmar.

Midjeväskan innehåller tandborste, liten champo flaska, plånbok, telefon. Trasa att putsa glasögonen med och solglasögon. Hustrun förordade plastpåsar till fötter och plasthandskar och plasten fick följa med.

Jag hade bakat energikakor dagen innan och de medföljer som tyngsta bagage i midjeväskan. Som sista åtgärd monterar jag ringklocka på hojen.

Jag rullar ned mott Klaravik och träffar cykelhandlaren som förklarar att han är sugen på att följa med. Det är bara att stänga, säger jag. Nåväl han hjälper mig med att kolla däck trycket och jag lånar en mejsel för att skruva fast ringklockan lite bättre. Och så väntar jag att Axel och Sacke skall dyka upp. Jag ringer Sackes hemnummer och får reda på att båda sitter och äter smörgås och dricker öl i trädgården efter en arton håls golfrunda.

Jag rullar till Na Klaraholmsgatan och får samma meny. Jag förstår inte varför båda gapskrattar när jag rullar in i trädgården. Hahahahaha var har Du Din packning? Jag förklarar att när jag själv bestämmer har jag aldrig något som inte kommer till användning med mig. Jag tänker för mig själv när jag ser Sackes stora ryggsäck, hur skall han klara det? Å andra sidan är han 10 år yngre än jag med stabil överkropp. Axel har två stora cykelväskor, men han har ju erfarenhet att ha cyklat till Rom.

Efter fotografering är det dax. Kraftprovet börjar halv elva.

I maj blåste det som aldrig förr. Antagligen föranlett av de ökade CO2 utsläppen från den allt mer intensivare transport sektorns ökning. Det innebar att lusten att ge sig ut på cykelrundor var noll. Styrketräningen höll jag benhårt i trots ibland soligt väder som gjorde att vaktmästaren i hallen undrade varför jag satt inomhus och hojade. Jag förklarade att några kamrater hade föreslagit ett privat race runt Vänern. Vaktmästaren förstod och fortsatte med sitt.

Jag kommer inte ihåg när datumen 14-15-16 juni bestämdes för kraftprovet men kanske i samband med bildspelet från Axels Rom färd.

En tidig morgon in i juni ringde folkhälsodebatören och undrade om det inte var dags för en träningsrunda inför nästa veckas kraftprov. Jo, visst Söndag em passade inblandade bra. Jag missade samlingplatsen vid Våxnäs centrum och snurrade runt vid Våxnäshallen och ner mot KMTI i ca en kvart innan kompisarna dök upp. Under tiden jag väntade kom ordföranden i Kds cykelsällskap sakta cyklande efter en strapatsrik konstrunda i blåsten.
Mötet innebar att jag fick låna hennes sadelskydd som innehåller en gele klump som senare lägger smärtan i baken vid långvarig nötning.

Träningsrundan avverkades på ca tre timmar och gick upp mot Forshaga och Klarälvsbanan hem. Vissa praktiska saker avhandlades kort efter rundan. Axel skulle höra av sig om tid och plats för starten mot Kristinehamn.

På Måndag ringer Axel och berättar att folkhälsodebatören drabbats av feber och inte kan delta. Surt! Axel säger att han hör av sig om start tid senare.

På Tisdag är jag på Speedway i Hagfors. Långt i från min favoritsport men ett möte med idrotthistoriska sällskapet där jag deltar som en av kontaktmännen för Kd kommun gör att jag är med.

När jag kommer hem öppnar jag mejlen och får reda på att avfärd är bestämd till 1000 Onsdag från N:a Karlsholmsg. Jag mejlar tillbaks att jag väntar vid Klaraviks cykelaffär.

Tidigt på vinterhalvåret utgick ett påbud/förfrågan från en sakkunnig folkhälsodebatör att/om jag skulle delta i en gruppaktivitet som innebar att cykla Vänern runt på tre dagar. Jag ställde mig ytterst tveksam till aktiviteten eftersom det innebar 16 mil per dag och dessutom med viss packning på hojen.

Jag har erfarenhet av cykelrundor som har sträckt sig som mest över tre timmar. Och nu skulle det innebära åtta timmars cykling per dag. Visserligen i lägre tempo än träningsrundorna.

Frågan upprepades från tid till annan men jag vidhöll min skepticism men stängde inte dörren.

Sista veckan i april träffades kompisarna som jag skulle dela rundan med. Axel som jag väljer att kalla en av kompisarna i berättelsen visade bildspel från en 380 mila cykling från Kd till Rom. Imponerande! Sacke var med och folkhälsodebatören var också där. Fortfarande mycket tveksam till att delta.

Dock blev jag mindre tveksam när jag i andra hälften av april och början av maj körde några träningsrundor och tyckte att höstens och vinterns styrketräning även gett viss verkan på cyklingen.

Jag började så smått fundera på att delta och pratade med sonen om att låna en av hans hojar. Dvs en landsvägscykel visseligen inte av elit karaktär men ändå snäppet under vilket skulle göra färden behagligare.

Nu sticker jag till Vätternrundan för att kolla sonens färd intill målet. Jag fortsätter vid tillfälle.

I veckan i ett rapportinslag framträde en forskare i pedagogik och med inriktning på den mattematiska inlärningen. Jag blev förvånad över vad han hade forskat fram. Forskaren menade att diskussionsinslaget behöver ökas i inlärningssituationen för att eleverna skall få ökad förståelse och inlärningsförmåga.

Säkert är det så att mattematiklärarna behöver diskutera den pedagogiska metoden för att eleverna skall kunna tillägna sig pensumet i matte men betoningen i inlärningssituationen måste vara visa, instruera och öva med övervikt på öva lika med träning.

All jämförelse med annan inlärning är överflödig. Jag och många med mig förstår att det som behöver betonas i ett rapportinslag från framstående forskare är att det behövs träning och åter träning för att kvaliten i utövandet skall bli på topp.

För att bli bra i matte om inte begåvningen finns medfödd gäller att räkna talen flera gånger och när det tar stopp börja om från början och förvånande nog i de flesta fall ökar förståelsen och att komma förbi det tidigare stoppet ökar också motivationen och viljan att öva ännu mer.

Tyvärr tycks det vara så i många fall att eleven aldrig kommer till det stadiet där eleven själv får ge sig belöning och på så sätt får motivation att öka på tiden för träning. Är det fult att betona att det krävs hårt arbete för att nå resultat i alla discipliner.