Åskknallen
Om jag utnyttjat mina meteorologiska kunskaper borde jag ha kunnat förutse åskknallen som briserade över den svenska fotbollshimlen i går kväll.
Svensk fotbolls väder har karakteriserats av tunga förluster i europacupmatcher och landslaget har heller inte klarat att producera solsken.
Knallen i går mot spelskickliga Holland utlöstes visserligen av en rad lyckliga/olyckliga omständigheter båda lagen inkluderade.
Holländarnas spelskicklighet är oomkullrunkelig. Ett tiotal luftkrossbollar som landar på yttermittfältspelarens fot är fotbolls godis. Likaså att få skåda ett trettiotal passningar inom egna laget innan motståndaren lyckas bryta förnedringen.
Holland hade oturen att dra på sig dels en förargerlig hands inom eget straffområde och dels en frispark strax utanför eget straffområde som sverige hade lyckan att förvalta till egen fördel.
Inte bara sportslig vinst utan också en rejäl framtida ekonomisk vinst gör att fotbollsglädjen dubbleras. Bara nu inte huvuddelen går till den redan tunga byråkratin som karakteriserar svensk idrott överhuvudtaget utan satsas på den operativa delen av verksamheten.
Spännande händelser/matcher väntar till sommaren men först och främst lottningen till EM i Polen någon gång närmaste tiden.
Svensk fotbolls väder har karakteriserats av tunga förluster i europacupmatcher och landslaget har heller inte klarat att producera solsken.
Knallen i går mot spelskickliga Holland utlöstes visserligen av en rad lyckliga/olyckliga omständigheter båda lagen inkluderade.
Holländarnas spelskicklighet är oomkullrunkelig. Ett tiotal luftkrossbollar som landar på yttermittfältspelarens fot är fotbolls godis. Likaså att få skåda ett trettiotal passningar inom egna laget innan motståndaren lyckas bryta förnedringen.
Holland hade oturen att dra på sig dels en förargerlig hands inom eget straffområde och dels en frispark strax utanför eget straffområde som sverige hade lyckan att förvalta till egen fördel.
Inte bara sportslig vinst utan också en rejäl framtida ekonomisk vinst gör att fotbollsglädjen dubbleras. Bara nu inte huvuddelen går till den redan tunga byråkratin som karakteriserar svensk idrott överhuvudtaget utan satsas på den operativa delen av verksamheten.
Spännande händelser/matcher väntar till sommaren men först och främst lottningen till EM i Polen någon gång närmaste tiden.
Hollandsmatchen
Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Givetvis går det inte för svenska fotbollskommentatorer att i morgonsoffan sitta med nerböjt huvud och säga att vi är sämre fotbollsspelare jämfört med Finland och att matchen mot Holland i kväll troligen förloras.
Utan alternativ till spelideer måste tas fram. Att lyckas med defensiven är lösningen till ett resultat mot Hollndarna som i bästa fall kan göra att Hysen kan contre in till seger med 1-0. Eller blir det ett inlägg som turligt studsar på Toivonens huvud och ger oss segern.
Jag satt och knäppte på TVn i går em och råkade se ett sammandrag av första halvleken mellan Tjeckien och Spanien. Aldrig mer än ett tillslag i passningspelet. Felpass från spanjorernas sida mycket sällsynt. Bollen trillas i långa sekvenser på mittfältet utan stress och helt plötsligt en genomskärare och vips bollen i mål.
Säkerheten i passningsspelet och i behandlingen av bollen i trängda lägen är frapperande hos europeiska nationer jämfört med vad landslaget åstadkommer.
Det vore bra om kommentatorerna kunde klargöra vad som gäller i händelse av oavgjort eller seger. Det skulle kunna åskådliggöras med ett vanligt speldiagram där det går att se vilka grupper som eventuellt möter vilka för att få fram de sista lagen till EM slutspelet.
Möjligheten att gå vidare för sverige verkar ligga i att Holländarna på grund av den kyliga väderleken mer eller mindre tappar lusten och lägger ned. I alla fall verkar det vara kommentatorernas andrahandsalternativ. Nu tror jag inte att Holländarna vill åstadkomma ett sådant rykte bland Europas fotbollscelebriter. Kroaterna skulle inte bli glada.
Utan alternativ till spelideer måste tas fram. Att lyckas med defensiven är lösningen till ett resultat mot Hollndarna som i bästa fall kan göra att Hysen kan contre in till seger med 1-0. Eller blir det ett inlägg som turligt studsar på Toivonens huvud och ger oss segern.
Jag satt och knäppte på TVn i går em och råkade se ett sammandrag av första halvleken mellan Tjeckien och Spanien. Aldrig mer än ett tillslag i passningspelet. Felpass från spanjorernas sida mycket sällsynt. Bollen trillas i långa sekvenser på mittfältet utan stress och helt plötsligt en genomskärare och vips bollen i mål.
Säkerheten i passningsspelet och i behandlingen av bollen i trängda lägen är frapperande hos europeiska nationer jämfört med vad landslaget åstadkommer.
Det vore bra om kommentatorerna kunde klargöra vad som gäller i händelse av oavgjort eller seger. Det skulle kunna åskådliggöras med ett vanligt speldiagram där det går att se vilka grupper som eventuellt möter vilka för att få fram de sista lagen till EM slutspelet.
Möjligheten att gå vidare för sverige verkar ligga i att Holländarna på grund av den kyliga väderleken mer eller mindre tappar lusten och lägger ned. I alla fall verkar det vara kommentatorernas andrahandsalternativ. Nu tror jag inte att Holländarna vill åstadkomma ett sådant rykte bland Europas fotbollscelebriter. Kroaterna skulle inte bli glada.
Idrottsnostalgi
Stockholm Maraton 1981. Resultat 3 timmar 5 minuter 26 sekunder. Jag blev 598. 6 000 deltog.
Friidrott
Vilken friidrottsgren borde vara mest sevärd för en genomsnittlig sportintresserad betraktare? Ja, i varje fall inte 100 m. Grenen avverkas på tio sekunder. En ovan betraktare har knappast någon behållning av händelserna bland de åtta löparna. Vederbörande hinner helt enkelt inte med att se annat än att ett gäng människor springer förbi eller rör sig något snabbt mot en mållinje långt där borta ca 200 m från åskådarplats.
Därför är fokuseringen på sprinterna för mig överraskande. För några år sedan var det rent bedrövligt med alla provocerande tjuvstarter som verkade utlösas av att vederbörande ville komma med i rutan. Glädjande och helt riktigt ändrades regeln till uteslutning vid första tjuvstarten. Koncentration och fokusering är egenskaper som skall belönas.
Mest sevärda teknikgrenar är trever steg,stav, slägga och spjut. Publiken hinner med i rörelserna och kan följa atleten respektive redskapet en längre sekvens.
För en nation kan det vara hybris att ha en medeldistansare i finalfältet vid internationella mästerskap. Att se slutfinishen på långloppen ligger i närheten av det bästa som visas på arenan.
För den inbitne är sjukampen och tiokampen de mest spännande grenarna. Jag tycker om grenarna därför att de går över två dagar och påminner mig om hastighetsåkning på skridskor som har en liknande utformning och poängberäkning.
Därför är fokuseringen på sprinterna för mig överraskande. För några år sedan var det rent bedrövligt med alla provocerande tjuvstarter som verkade utlösas av att vederbörande ville komma med i rutan. Glädjande och helt riktigt ändrades regeln till uteslutning vid första tjuvstarten. Koncentration och fokusering är egenskaper som skall belönas.
Mest sevärda teknikgrenar är trever steg,stav, slägga och spjut. Publiken hinner med i rörelserna och kan följa atleten respektive redskapet en längre sekvens.
För en nation kan det vara hybris att ha en medeldistansare i finalfältet vid internationella mästerskap. Att se slutfinishen på långloppen ligger i närheten av det bästa som visas på arenan.
För den inbitne är sjukampen och tiokampen de mest spännande grenarna. Jag tycker om grenarna därför att de går över två dagar och påminner mig om hastighetsåkning på skridskor som har en liknande utformning och poängberäkning.
DN galan
Jag brukar vända om till text TV och skruva ned ljudet när jag ser på en kanal som är reklamfinasierad och pausen kommer.
Samma aktivitet utförde jag i går när de tröttsamma intervjuerna med Bolt läggs in och även när Gärderud och Hård skall analysera varför Bolt inte springer lika avslappnat och välkoordinerat som när han var som bäst.
Varför var det inte lika många fotografer som plåtade tjejen som vann 5000 m som när Bolt gick i mål efter ett mediokert 200m lopp. Jo jag vet att han slog den förnärvarande bästa världseliten. Tjejen fick ensam förutom den som bar diamanten gå upp på pallen och hämta diamanten som hon sprungit till sig. Det tyckte jag inte om.
Vad jag hade tyckt om hade varit om jag hade fått höra om historien bakom varför Cheruiyot hade börjat med löpning.
Jag är mer intresserad av hur mer "ordinära" friidrottare hanterar situationen som gör att de kommer tvåa eller trea jämfört med den oerhörda fixering vid enstaka superstjärnor. Hur tränar Thorkildsen för att tio år i rad hålla sig bland de två bästa?
Fick vi veta varför Harrison så totalt klappade igenom på 400m häck? Hon hade varit ett intressant intervjuobjekt. Men det kanske fanns naturliga förklaringar som mikrofon tjejen redan visste. Jag antar att gaget hade motiverat en intervju.
Kan Uchov prata engelska annars finns det möjlighet till tolk.
Diskus var också en gren som jag ser var med på programmet men den grenen kanske visades innan klockan strax efter åtta då jag började titta. Ser att min träningskompis visserligen på avstånd i hallen presterade bra.
Ett stort plus till arrangören. Musiken var borta. Nu återstår det att förändra den tröttsamma speakerfunktionen.
Sluta med att tjuta ut namnen på deltagarna vid presentationer och ta efter flygplatsvänthallarna, således informera bara om det nödvändigaste.
Samma aktivitet utförde jag i går när de tröttsamma intervjuerna med Bolt läggs in och även när Gärderud och Hård skall analysera varför Bolt inte springer lika avslappnat och välkoordinerat som när han var som bäst.
Varför var det inte lika många fotografer som plåtade tjejen som vann 5000 m som när Bolt gick i mål efter ett mediokert 200m lopp. Jo jag vet att han slog den förnärvarande bästa världseliten. Tjejen fick ensam förutom den som bar diamanten gå upp på pallen och hämta diamanten som hon sprungit till sig. Det tyckte jag inte om.
Vad jag hade tyckt om hade varit om jag hade fått höra om historien bakom varför Cheruiyot hade börjat med löpning.
Jag är mer intresserad av hur mer "ordinära" friidrottare hanterar situationen som gör att de kommer tvåa eller trea jämfört med den oerhörda fixering vid enstaka superstjärnor. Hur tränar Thorkildsen för att tio år i rad hålla sig bland de två bästa?
Fick vi veta varför Harrison så totalt klappade igenom på 400m häck? Hon hade varit ett intressant intervjuobjekt. Men det kanske fanns naturliga förklaringar som mikrofon tjejen redan visste. Jag antar att gaget hade motiverat en intervju.
Kan Uchov prata engelska annars finns det möjlighet till tolk.
Diskus var också en gren som jag ser var med på programmet men den grenen kanske visades innan klockan strax efter åtta då jag började titta. Ser att min träningskompis visserligen på avstånd i hallen presterade bra.
Ett stort plus till arrangören. Musiken var borta. Nu återstår det att förändra den tröttsamma speakerfunktionen.
Sluta med att tjuta ut namnen på deltagarna vid presentationer och ta efter flygplatsvänthallarna, således informera bara om det nödvändigaste.
Idyll och ledarskap
I går em "landade" jag med kompisen vid ratten på en magnifik gräsmatta utanför en röd stuglänga med en loge i bakgrunden.
Vred jag på huvudet såg jag svenska flaggan bland röda stugor och blånanade sjövatten i bakgrunden.
Jag befann mig på Molkoms hembygdsgård för att närvara vid ett idrottscafe.
Fd häckstjärnan Ann-Louise Skoglund och Timrås elitseietränare i ishockey Perra Jonsson utfrågades av moderatorn Bosse Gewert.
Ann-Louises svenska rekord från 80 talet på 400 m slätt och dito med häckar står sig i dag och räcker till finalplats på internationella mästerskap. Ann-Louise har utvecklats till en god estradör med verbal talang.
Friidrotten saknar en organisation för att spåra talanger på högstadie och gymnasieskola såväl centralt som lokalt.
Jag har misstagit mig på Perras kompetens beroende på att jag enbart kommit i kontakt med honom genom TV mediet.
Nu förstår jag bättre hans egenskaper som ledare och vad de har för betydelse som coach för ett tjugotal hockeyspelare av varierande kvalite.
Perra har själv spelat fotboll på superettanivå och dito ishockey. Kanske av underordnad betydelse i förhållande till de egenskaper han dels har förvärvat genetiskt i kombination med uppväxtmiljön men kanske främst den erfarenhet han konfronterats med i tidigare yrkesverksamhet.
Det kaos som kan råda vid en större trafikolycka är troligen värre jämfört med att i slutminuterna av en betydande hockymatch ingjuta mod i en ishockeyfemma.
Möjligen är det så att fler lagsporter skulle välja ledare som är skickliga i att ingjuta trygghet och mod hos lagspelare jämfört med att dra upp taktiska ritningar inför matchen.
Jag kommer att tänka på den förvirring som rådde i det svenska damfotbollslandslaget när Japanerna började trilla bollen efter marken och trollade bort svenskorna från finalen.
USAs lag uppvisade ett helt annat mod men förlorade oturligt på straffar.
I fotbollskvalet till european leauge har tre svenska lag förlorat med sammanlagt 0-8 mot israeler, norrmänn och portugiser. Jag undrar om det är dags att överge det taktiska spelet och pärmbärar gubbarna till förmån för fantasi och spelglädje. Jag såg aldrig några pärmar i närheten av Åby Ericssons ledarstab däremot hade han ingjutit mod hos en ovanligt bollskicklig spelatrupp med pianospel.
Vred jag på huvudet såg jag svenska flaggan bland röda stugor och blånanade sjövatten i bakgrunden.
Jag befann mig på Molkoms hembygdsgård för att närvara vid ett idrottscafe.
Fd häckstjärnan Ann-Louise Skoglund och Timrås elitseietränare i ishockey Perra Jonsson utfrågades av moderatorn Bosse Gewert.
Ann-Louises svenska rekord från 80 talet på 400 m slätt och dito med häckar står sig i dag och räcker till finalplats på internationella mästerskap. Ann-Louise har utvecklats till en god estradör med verbal talang.
Friidrotten saknar en organisation för att spåra talanger på högstadie och gymnasieskola såväl centralt som lokalt.
Jag har misstagit mig på Perras kompetens beroende på att jag enbart kommit i kontakt med honom genom TV mediet.
Nu förstår jag bättre hans egenskaper som ledare och vad de har för betydelse som coach för ett tjugotal hockeyspelare av varierande kvalite.
Perra har själv spelat fotboll på superettanivå och dito ishockey. Kanske av underordnad betydelse i förhållande till de egenskaper han dels har förvärvat genetiskt i kombination med uppväxtmiljön men kanske främst den erfarenhet han konfronterats med i tidigare yrkesverksamhet.
Det kaos som kan råda vid en större trafikolycka är troligen värre jämfört med att i slutminuterna av en betydande hockymatch ingjuta mod i en ishockeyfemma.
Möjligen är det så att fler lagsporter skulle välja ledare som är skickliga i att ingjuta trygghet och mod hos lagspelare jämfört med att dra upp taktiska ritningar inför matchen.
Jag kommer att tänka på den förvirring som rådde i det svenska damfotbollslandslaget när Japanerna började trilla bollen efter marken och trollade bort svenskorna från finalen.
USAs lag uppvisade ett helt annat mod men förlorade oturligt på straffar.
I fotbollskvalet till european leauge har tre svenska lag förlorat med sammanlagt 0-8 mot israeler, norrmänn och portugiser. Jag undrar om det är dags att överge det taktiska spelet och pärmbärar gubbarna till förmån för fantasi och spelglädje. Jag såg aldrig några pärmar i närheten av Åby Ericssons ledarstab däremot hade han ingjutit mod hos en ovanligt bollskicklig spelatrupp med pianospel.
Matchen
Jag lyssnade på ett antal intervjuer efter semifinalen i går mot Japan. Lagkaptenen Rohlin gav ett tydligd och strukturerad förklaring till vad som hade hänt på planen likaså TV4s expertkommentator.
Däremot svamlade lagledare Dennerby om det vanliga att vi kom inte in i matchen men att uttrycka tydligt vad det berodde fanns inte på hans karta. Jag hoppas att han var så chockad över vad som hänt att hans analytiska förmåga hade fått sig en rejäl black out och att han återhämtar sig snabbt.
Eller så¨kan det vara så att hans förmåga inte räcker till som taktisk och strategisk planerare av svensk damfotboll. Han är i så fall i gott sällskap med övriga allsvenska ledare inom herrfotbollen. Degerfors är det enda lag i de högre divisionerna som konsekvent försöker att tillämpa hur fotboll skall spelas förstås med ett ytterst begränsat material.
Vad beror det på att det råder närmast total okunnighet inom svensk fotboll hur en passning skall slås? Alltså i nio fall av tio med bredsidan inte med vrist.
Svensk fotboll hade sin storhetstid i slutet av 50 talet med Green, Lidas, Simonsson m fl. Det går att se sekvenser från finalen mot Brasilien då Green m fl sågar sig igenom Brasse försvaret med enkla markpassningar och till slut vänder Lidas bort den siste Brassen och rullar in bollen i Gilmars högra hörn.
Visserligen förlorade sverige den gången likaså förlorade Degerfors senast mot Sundsvall men det är bättre att förlora och ha försökt att spela fotboll än att aldrig försöka utan ägna sig åt något taktiskt utstuderat system som finns i pärmar och ändå förlora.
Redan efter tio minuter i gårdagens match stod det för mig klart att det här var inget att göra åt utan Japanerna spelade passningar efter marken med stort självförtroende och var som en av experterna uttryckte det " bekväma med mod bollen". Svenskorna vantrivdes med den runda läckerheten.
Däremot svamlade lagledare Dennerby om det vanliga att vi kom inte in i matchen men att uttrycka tydligt vad det berodde fanns inte på hans karta. Jag hoppas att han var så chockad över vad som hänt att hans analytiska förmåga hade fått sig en rejäl black out och att han återhämtar sig snabbt.
Eller så¨kan det vara så att hans förmåga inte räcker till som taktisk och strategisk planerare av svensk damfotboll. Han är i så fall i gott sällskap med övriga allsvenska ledare inom herrfotbollen. Degerfors är det enda lag i de högre divisionerna som konsekvent försöker att tillämpa hur fotboll skall spelas förstås med ett ytterst begränsat material.
Vad beror det på att det råder närmast total okunnighet inom svensk fotboll hur en passning skall slås? Alltså i nio fall av tio med bredsidan inte med vrist.
Svensk fotboll hade sin storhetstid i slutet av 50 talet med Green, Lidas, Simonsson m fl. Det går att se sekvenser från finalen mot Brasilien då Green m fl sågar sig igenom Brasse försvaret med enkla markpassningar och till slut vänder Lidas bort den siste Brassen och rullar in bollen i Gilmars högra hörn.
Visserligen förlorade sverige den gången likaså förlorade Degerfors senast mot Sundsvall men det är bättre att förlora och ha försökt att spela fotboll än att aldrig försöka utan ägna sig åt något taktiskt utstuderat system som finns i pärmar och ändå förlora.
Redan efter tio minuter i gårdagens match stod det för mig klart att det här var inget att göra åt utan Japanerna spelade passningar efter marken med stort självförtroende och var som en av experterna uttryckte det " bekväma med mod bollen". Svenskorna vantrivdes med den runda läckerheten.
Sveriges damlag i fotboll
Sverige övertygade knappt mot Australien. Lotta Schelin och målvakten Lindahl är två spelare av världsklass. Båda är överlägsna i 9 fall av 10 i dueller med motståndare.
Stundtals är passningsspelet bra med flera passningar efter marken vilket skapar lugn och ger spelaren tid att överblicka planen och få tid för en effektiv crossboll. Jag rekommenderar ansvariga att kolla på video från Degerfors matcher.
Men det är för få markkombinationer i stället stressas ofta spelaren till att slå långa passningar i panik som ofta kommer tillbaks i nästa sekund eller ger motståndaren lugn och ro att bygga upp anfall. Att spela bollen bakåt borde vara en bra strategi för laget för att locka motståndarens offensiva och mittfältsspelare djupt in på egen planhalva. Mittfältet blir då en stor yta för Lotta Schelin att agera på. Hon är löpstark och kan på egen hand springa i från motståndarförsvaret från mittlinjen.
Onödiga frisparkar skapas av spelare som onödigt hårt springer på motspelaren bakifrån. Frisparkar som når straffområdet skapar farliga situationer för motståndaren. Mot Japan med småspelare är det viktigt att iakta sådana moment. Därför spela inte med stora och icke bollskickliga spelare. Jag tror Fischer är en sådan som inte skall vara med mot Japan.
Damfotboll är bättre än vad jag föreställt mig men det är förstås skillnad på nationell och internationell nivå för att inte tala om den skillnad som råder på motsvarande herr dito.
Stundtals är passningsspelet bra med flera passningar efter marken vilket skapar lugn och ger spelaren tid att överblicka planen och få tid för en effektiv crossboll. Jag rekommenderar ansvariga att kolla på video från Degerfors matcher.
Men det är för få markkombinationer i stället stressas ofta spelaren till att slå långa passningar i panik som ofta kommer tillbaks i nästa sekund eller ger motståndaren lugn och ro att bygga upp anfall. Att spela bollen bakåt borde vara en bra strategi för laget för att locka motståndarens offensiva och mittfältsspelare djupt in på egen planhalva. Mittfältet blir då en stor yta för Lotta Schelin att agera på. Hon är löpstark och kan på egen hand springa i från motståndarförsvaret från mittlinjen.
Onödiga frisparkar skapas av spelare som onödigt hårt springer på motspelaren bakifrån. Frisparkar som når straffområdet skapar farliga situationer för motståndaren. Mot Japan med småspelare är det viktigt att iakta sådana moment. Därför spela inte med stora och icke bollskickliga spelare. Jag tror Fischer är en sådan som inte skall vara med mot Japan.
Damfotboll är bättre än vad jag föreställt mig men det är förstås skillnad på nationell och internationell nivå för att inte tala om den skillnad som råder på motsvarande herr dito.
Nu är det gjort del 11
Ut ur Grums håller det på att gå riktigt illa när Sacke med en hårsmån undgår att bli kapad av en dam som är på väg ut från köpcentrat troligtvis efter fredagshandel och inte uppmärksammar cykelbanan. Jag kommer strax efter och hon sitter med händerna om huvudet och är förskräckt.
I Vålberg åker vi in på cykelbanan som går efter Norsälven och slipper bilarna. Vid Norsbron är vi ute på gamla 45 och jag ser Lillerudsmotet där framme. Ingen backe som är speciellt brant utan tvärtom och mitt i backen säger jag till Sacke, jag har inget mer i låren. Det går ohyggligt långsamt uppför. Och jag tänker att nu är det bara bron över E18 kvar innan vi når påfarten till stora vägen.
Sacke ökar farten när vi kommer ut på E18 och mina smala hjul kommer till rätta på den släta asfalten och så är det inte många kilometer kvar och tröttheten börjar försvinna.
Då är det klart, jag ser skylten Trysil och så är vi nere på vägen som bär mot Henstadehöver.
Kompisarna följer med hem och Axel ställer upp stativet med kameran och alla tre förevigas på en slut bild.
En granne står och tittar med förvåning, verkar det som, på oss och kanske undrar vad vi har haft för oss.
Sacke och Axel säger hej och ger sig av.
Närmaste granne kommer precis hem och jag förklarar att vi cyklat i tre dagar. Han svarar, att vuxna behöver motion och det håller jag med om.
Jag vill inte ha projektet ogjort. Vi hade trots allt skapliga förhållanden, visserligen med stark motvind första dagen. Andra dagen helt OK, möjligen för lång sträcka. Tredje dagen började inte bra och var för mig klart jobbig.
I Vålberg åker vi in på cykelbanan som går efter Norsälven och slipper bilarna. Vid Norsbron är vi ute på gamla 45 och jag ser Lillerudsmotet där framme. Ingen backe som är speciellt brant utan tvärtom och mitt i backen säger jag till Sacke, jag har inget mer i låren. Det går ohyggligt långsamt uppför. Och jag tänker att nu är det bara bron över E18 kvar innan vi når påfarten till stora vägen.
Sacke ökar farten när vi kommer ut på E18 och mina smala hjul kommer till rätta på den släta asfalten och så är det inte många kilometer kvar och tröttheten börjar försvinna.
Då är det klart, jag ser skylten Trysil och så är vi nere på vägen som bär mot Henstadehöver.
Kompisarna följer med hem och Axel ställer upp stativet med kameran och alla tre förevigas på en slut bild.
En granne står och tittar med förvåning, verkar det som, på oss och kanske undrar vad vi har haft för oss.
Sacke och Axel säger hej och ger sig av.
Närmaste granne kommer precis hem och jag förklarar att vi cyklat i tre dagar. Han svarar, att vuxna behöver motion och det håller jag med om.
Jag vill inte ha projektet ogjort. Vi hade trots allt skapliga förhållanden, visserligen med stark motvind första dagen. Andra dagen helt OK, möjligen för lång sträcka. Tredje dagen började inte bra och var för mig klart jobbig.
Nu är det gjort del 10
Axel har varnat för sträckan mellan Värmlandsbro och Grums. Men först skall vi ut ur Säffle och till Värmlandsbro. Vi måste ta 45an till hjälp och på denna sträcka är vägrenen relativt smal. Sacke tar täten som så många gånger förr och öser på i över 30 knutar. Jag hänger vid hans bakhjul. Det är inte behagligt när bilar kör om i motsatt riktning i över 100 knyck.Jag har värk i nacken och försöker hålla huvudet så nedböjt som möjligt så jag känner bara luftdraget när plåtlådornas svischande ljud når mig.
Skönt är det att se Värmlandsbro närma sig och uppleva den befriande känslan att åter vara på relativt säker sträckning. Men långt där framme tornar den första rejäla backen upp. Jag vet inte hur många rejäla backar sträckan innehåller men i det fysiska läge som jag befinner mig i blir de fler och längre än i verkligheten. Jag tänker allt oftare på avfarten till Skutberget.
Jag är rädd att släppa på för fullt i nedfösluten vilket naturligtvis gör att jag inte kan tillgodoräkna mig all fart inför nästa motlut. Sacke och Axel väntar tålmodigt på mig vid toppen av backarna.
Så äntligen når vi Liljedahl och ett långt medlut ner mot sundet och jag tänker nu kan det inte vara långt kvar till Grums.
Axel har ringt en kompis i Grums och beställt kaffe med wienerbröd. Något positivt att tänka på. Strckan mellan Liljedadl och hägrande pausen är lngre än jag tänkt mig.
När vi kommer ut från skogen och ser och hör 45an till vänster om oss styr Axel överraskande mot den starkt trafikerade leden med vajerräcke och jag undrar finns det cykelbana på andra sidan men nej. Jag vägrar att fara ut på den vajerräckeförsedda sträckan och vi vänder och tar den rätta vägen mot Grums.
Vi anländer till villan med wienerbröden och kaffet. Jag frågar efter nackmassage och blir bönhörd av Axel som knådar mig kraftigt i det onda stället.
Skönt är det att se Värmlandsbro närma sig och uppleva den befriande känslan att åter vara på relativt säker sträckning. Men långt där framme tornar den första rejäla backen upp. Jag vet inte hur många rejäla backar sträckan innehåller men i det fysiska läge som jag befinner mig i blir de fler och längre än i verkligheten. Jag tänker allt oftare på avfarten till Skutberget.
Jag är rädd att släppa på för fullt i nedfösluten vilket naturligtvis gör att jag inte kan tillgodoräkna mig all fart inför nästa motlut. Sacke och Axel väntar tålmodigt på mig vid toppen av backarna.
Så äntligen når vi Liljedahl och ett långt medlut ner mot sundet och jag tänker nu kan det inte vara långt kvar till Grums.
Axel har ringt en kompis i Grums och beställt kaffe med wienerbröd. Något positivt att tänka på. Strckan mellan Liljedadl och hägrande pausen är lngre än jag tänkt mig.
När vi kommer ut från skogen och ser och hör 45an till vänster om oss styr Axel överraskande mot den starkt trafikerade leden med vajerräcke och jag undrar finns det cykelbana på andra sidan men nej. Jag vägrar att fara ut på den vajerräckeförsedda sträckan och vi vänder och tar den rätta vägen mot Grums.
Vi anländer till villan med wienerbröden och kaffet. Jag frågar efter nackmassage och blir bönhörd av Axel som knådar mig kraftigt i det onda stället.
Nu är det gjort del 9
Vi får en bekräftelse vid en lantlig fastighet att vägen mot Åmål är den rätta. Nu har regnet avtagit och vi är inne på en asfalterad bit som snart övergår återigen i grusväg fast nu av det mer stabila slaget.
Så äntligen är vi framme vid 45:an och en halv kilometer bort ligger Tössestugan uppe på höjden. Jag cyklar raskt över vägen och föreslår fika vilken ingen protesterar mot. Vi har cyklat tre mil på 2,40. Frågan är om det var någon genväg?
Rejält blöt in på bara skinet njuter jag av morotskaka med kaffe och mumlar något om att jag tar närmaste vägen till Åmåls station fast återigen är det en flyktig tanke som hjärnan aktiverar.
Sacke drar upp ett rejält tempo på vägrenen in mot Åmål. Nu går det lätt att få fram cykeln. Smala hjul rullar förträffligt på bra asfalt.
Färden genom Åmål går lätt och jag känner igen mig i staden när vi passerar torget och uppför backen mot utfarten. Nu är det Säffle som gäller och middag på Harrys. Vägen är småkullrig och backarna är inte helt lätta att bryta ned men målet hägrar och jag börjar så smått tänka på avfarten till Skutberget.
In i centrala Säffle bär färden som är min födelsestad och där känner jag många bland annat en del släktingar. Min kusin har ägt och drivit Harrys men nu när jag pratar med svenskamerikanen som vi beställer lunch av har kusinen gått ned till en tredje del.
En rejäl pasta tallrik får bli färdkost i magen de sista dryga fem milen mot Henstad.
Nu är det gjort del 8
Troligen infann sig John Blund någon gång efter pulsmätningen. Jag vaknar vid sex tiden av att det smattrar på takfönstret. Jag hade hört prognoserna om regn men vill inte tro på det. Prognoser om regn uppfylls alltid speciellt om jag skall på uteaktivitet. Jag ligger och lyssnar på regnet och tycker att smattret avtar emellanåt men det är bara mitt hopp och fantasin som tolkar det så.
Före frukosten går vi en runda på kajen efter kanalen och beskådar sevärdheterna som nu är historia men som för 100 år sedan bidrog till landet utveckling och ekonomiska framgång.
Jag skojar vid frukosten med en aning allvar med ett gäng danska mc förare som är på väg till MC festival i Sunne. Jag frågar om de röstar på Pia Kjersgard och om de är emot att släppa människor med annan hudfärg över gränsen. Jag får några kommentarer som jag inte förstår men tar farväl av männen med uppmaningen att stanna i Karlstad på landets bästa campingplats.
Frukost servitrisen visar oss en genväg mot Tösse och det är vi tacksamma för.
Då var det dags att ge sig ut i det strilande regnet. Axel i klädd ett rejält oljeställ. Sacke regnjacka och tröja. Jag nöjer mig med vad jag cyklat i de senaste två dagarna. Jag antar att det i alla fall är 13-14 grader så ingen risk för frostskador men lite kyligt är det allt. Regnjackan får vara kvar på pakethållaren. Vad skulle den med för?
Lägsta växel uppför i en kilometer och sedan in på en grusväg, alltså genvägen mot Tösse. Regnet tilltar och jag är blöt men inte kall efter uppförtrampet.
Jag frågar upprepade gånger kompisarna om jag har punktering. Nej, blir svaret. Jag förstår att mina smala däck inte mår bra i lervällingen. Det är ingen vanlig grusväg utan någon slags blandning av möjligen kalk, lera och grus. Kan det stämma med Dalslands geologi och bergart? Vi åker igenom flera sten eller kalk brott och det är brant uppför och lika brant nedför. Nedförs löporna vållar mig besvär för jag vågar inte släppa på för jag känner hur hjulen försvinner ner i leran och att jag slirar och inte har koll.
Just när jag växlat ned till lägsta före en brant stigning hoppar kjedjan av. Sacke rullar ned för branten och hjälper mig att få ordning på kjedjan. Jag kommer alltid att tänka med stor tacksamhet på den händelsen när jag träffar Sacke i framtiden.
Frukostservitrisen hade sagt något om en bom som skulle vara öppen men den är stängd. Nu regnar det rejält och jag vet inte vad jag tänker möjligen att jag skall ge upp och ställa mig under ett stort träd. Förstås bara en tanke som hoppar förbi och inte tar fäste. Vi lyfter cyklarna över bommen och hoppas att vi är på rätt väg.
Före frukosten går vi en runda på kajen efter kanalen och beskådar sevärdheterna som nu är historia men som för 100 år sedan bidrog till landet utveckling och ekonomiska framgång.
Jag skojar vid frukosten med en aning allvar med ett gäng danska mc förare som är på väg till MC festival i Sunne. Jag frågar om de röstar på Pia Kjersgard och om de är emot att släppa människor med annan hudfärg över gränsen. Jag får några kommentarer som jag inte förstår men tar farväl av männen med uppmaningen att stanna i Karlstad på landets bästa campingplats.
Frukost servitrisen visar oss en genväg mot Tösse och det är vi tacksamma för.
Då var det dags att ge sig ut i det strilande regnet. Axel i klädd ett rejält oljeställ. Sacke regnjacka och tröja. Jag nöjer mig med vad jag cyklat i de senaste två dagarna. Jag antar att det i alla fall är 13-14 grader så ingen risk för frostskador men lite kyligt är det allt. Regnjackan får vara kvar på pakethållaren. Vad skulle den med för?
Lägsta växel uppför i en kilometer och sedan in på en grusväg, alltså genvägen mot Tösse. Regnet tilltar och jag är blöt men inte kall efter uppförtrampet.
Jag frågar upprepade gånger kompisarna om jag har punktering. Nej, blir svaret. Jag förstår att mina smala däck inte mår bra i lervällingen. Det är ingen vanlig grusväg utan någon slags blandning av möjligen kalk, lera och grus. Kan det stämma med Dalslands geologi och bergart? Vi åker igenom flera sten eller kalk brott och det är brant uppför och lika brant nedför. Nedförs löporna vållar mig besvär för jag vågar inte släppa på för jag känner hur hjulen försvinner ner i leran och att jag slirar och inte har koll.
Just när jag växlat ned till lägsta före en brant stigning hoppar kjedjan av. Sacke rullar ned för branten och hjälper mig att få ordning på kjedjan. Jag kommer alltid att tänka med stor tacksamhet på den händelsen när jag träffar Sacke i framtiden.
Frukostservitrisen hade sagt något om en bom som skulle vara öppen men den är stängd. Nu regnar det rejält och jag vet inte vad jag tänker möjligen att jag skall ge upp och ställa mig under ett stort träd. Förstås bara en tanke som hoppar förbi och inte tar fäste. Vi lyfter cyklarna över bommen och hoppas att vi är på rätt väg.
Nu är det gjort del 6
Kvart över sju pinglar Axels väckarur. Jag har varit vaken ett bra tag. Förvånansvärt att inte gårdagens cykeltur känns mer i kroppen, noterar jag. Vädret betydligt bättre än i går framför allt verkar det inte blåsa och det gör att modet stiger och sinnet känns lättare.
Efter en bra frukost ger vi oss i väg västerut de uppskattade ca 18 milen mot Håverud med första hands mål Lidköping. Lite strul i utfarten till Mariestad gör att vi får vända och rulla tillbaks någon kilometer innan vi är säkra på att hitta ut från staden.
Hällekis med Kinnekulle som närmaste granne är några mil bort. Vi skall försöka hitta en bra cykelväg nära Vänern utan att behöva klättra upp mot kullen men misslyckas och kommer upp på kullens norra sida uppskattningsvis halva kullen upp. Positivt är förstås utsikten över Vänern. Utsiktsplatser blir rastplats men vem orkar njuta av utsikt och att läsa geologiska berättelser när vilan är det viktigaste. Axel fotograferar och jag försöker att återhämta mig sågott det går.
Vi cyklar en bit på stora vägen in mot Lidköping och därefter cykelbanorna in mot centrum. Vi bestämmer oss för att äta tidig lunch ungefär som arbetarna som börjar kl 0700. Vi hittar ett ställe som serverar husmanskost och det blir fisk för min del med rikligt med sallad.
Lunchen gör att jag får krafter och tar täten upprepade gånger med hjälp av slättlandet söder om Såtenäs och viss medvind och smalare däck än kompisarna. När farten når upp emot 40 km i timmen skymtar jag med hjälp av splitvision landningsbanorna/startbanorna på flygfältet.
Framför oss reser sig Omberg och stigningen innan vi når Vänersborg. Omväxlande Axel, Sacke och jag i täten gör att vi sporrar varandra till att nå Lilla Paris och den hägrande pausen innan vi tar oss an Dalsland.
Efter en bra frukost ger vi oss i väg västerut de uppskattade ca 18 milen mot Håverud med första hands mål Lidköping. Lite strul i utfarten till Mariestad gör att vi får vända och rulla tillbaks någon kilometer innan vi är säkra på att hitta ut från staden.
Hällekis med Kinnekulle som närmaste granne är några mil bort. Vi skall försöka hitta en bra cykelväg nära Vänern utan att behöva klättra upp mot kullen men misslyckas och kommer upp på kullens norra sida uppskattningsvis halva kullen upp. Positivt är förstås utsikten över Vänern. Utsiktsplatser blir rastplats men vem orkar njuta av utsikt och att läsa geologiska berättelser när vilan är det viktigaste. Axel fotograferar och jag försöker att återhämta mig sågott det går.
Vi cyklar en bit på stora vägen in mot Lidköping och därefter cykelbanorna in mot centrum. Vi bestämmer oss för att äta tidig lunch ungefär som arbetarna som börjar kl 0700. Vi hittar ett ställe som serverar husmanskost och det blir fisk för min del med rikligt med sallad.
Lunchen gör att jag får krafter och tar täten upprepade gånger med hjälp av slättlandet söder om Såtenäs och viss medvind och smalare däck än kompisarna. När farten når upp emot 40 km i timmen skymtar jag med hjälp av splitvision landningsbanorna/startbanorna på flygfältet.
Framför oss reser sig Omberg och stigningen innan vi når Vänersborg. Omväxlande Axel, Sacke och jag i täten gör att vi sporrar varandra till att nå Lilla Paris och den hägrande pausen innan vi tar oss an Dalsland.
Nu är det gjort del 3
Jag sov oroligt efter speedwayen eller rättare hade svårt för att somna. Kanske också beroende på att jag låg och tänkte på morgondagen.
Hustrun hade varit omtänksam och handlat ny midjeväska med olika fack och lite modernare än reklam produkten från Folksam som jag nyttjat vid träningsrundorna. Hon hade ocks lagt fram andra cykelväskor att packa i. Jag hade bestämt mig redan för någon dag sedan hur min packning skulle se ut och det konceptet satsade jag på.
Jag åker i långärmad Helly Hansen tröja och cykelbyxor och vita sockor av modernaste slag. Vanliga gympa skor på fötterna och cykelhandskar på nävarna. Hjälm förstås.
Packningen består av halvlånga byxor och tshirt samt sockor att användas på "fritiden". Liten handduk samt silkeslakan. Stenhårt inrullat i en plastpåse. Runt allt en regnjacka. Denna medelstora korv fäster jag på pakethållare med remmar.
Midjeväskan innehåller tandborste, liten champo flaska, plånbok, telefon. Trasa att putsa glasögonen med och solglasögon. Hustrun förordade plastpåsar till fötter och plasthandskar och plasten fick följa med.
Jag hade bakat energikakor dagen innan och de medföljer som tyngsta bagage i midjeväskan. Som sista åtgärd monterar jag ringklocka på hojen.
Jag rullar ned mott Klaravik och träffar cykelhandlaren som förklarar att han är sugen på att följa med. Det är bara att stänga, säger jag. Nåväl han hjälper mig med att kolla däck trycket och jag lånar en mejsel för att skruva fast ringklockan lite bättre. Och så väntar jag att Axel och Sacke skall dyka upp. Jag ringer Sackes hemnummer och får reda på att båda sitter och äter smörgås och dricker öl i trädgården efter en arton håls golfrunda.
Jag rullar till Na Klaraholmsgatan och får samma meny. Jag förstår inte varför båda gapskrattar när jag rullar in i trädgården. Hahahahaha var har Du Din packning? Jag förklarar att när jag själv bestämmer har jag aldrig något som inte kommer till användning med mig. Jag tänker för mig själv när jag ser Sackes stora ryggsäck, hur skall han klara det? Å andra sidan är han 10 år yngre än jag med stabil överkropp. Axel har två stora cykelväskor, men han har ju erfarenhet att ha cyklat till Rom.
Efter fotografering är det dax. Kraftprovet börjar halv elva.
Hustrun hade varit omtänksam och handlat ny midjeväska med olika fack och lite modernare än reklam produkten från Folksam som jag nyttjat vid träningsrundorna. Hon hade ocks lagt fram andra cykelväskor att packa i. Jag hade bestämt mig redan för någon dag sedan hur min packning skulle se ut och det konceptet satsade jag på.
Jag åker i långärmad Helly Hansen tröja och cykelbyxor och vita sockor av modernaste slag. Vanliga gympa skor på fötterna och cykelhandskar på nävarna. Hjälm förstås.
Packningen består av halvlånga byxor och tshirt samt sockor att användas på "fritiden". Liten handduk samt silkeslakan. Stenhårt inrullat i en plastpåse. Runt allt en regnjacka. Denna medelstora korv fäster jag på pakethållare med remmar.
Midjeväskan innehåller tandborste, liten champo flaska, plånbok, telefon. Trasa att putsa glasögonen med och solglasögon. Hustrun förordade plastpåsar till fötter och plasthandskar och plasten fick följa med.
Jag hade bakat energikakor dagen innan och de medföljer som tyngsta bagage i midjeväskan. Som sista åtgärd monterar jag ringklocka på hojen.
Jag rullar ned mott Klaravik och träffar cykelhandlaren som förklarar att han är sugen på att följa med. Det är bara att stänga, säger jag. Nåväl han hjälper mig med att kolla däck trycket och jag lånar en mejsel för att skruva fast ringklockan lite bättre. Och så väntar jag att Axel och Sacke skall dyka upp. Jag ringer Sackes hemnummer och får reda på att båda sitter och äter smörgås och dricker öl i trädgården efter en arton håls golfrunda.
Jag rullar till Na Klaraholmsgatan och får samma meny. Jag förstår inte varför båda gapskrattar när jag rullar in i trädgården. Hahahahaha var har Du Din packning? Jag förklarar att när jag själv bestämmer har jag aldrig något som inte kommer till användning med mig. Jag tänker för mig själv när jag ser Sackes stora ryggsäck, hur skall han klara det? Å andra sidan är han 10 år yngre än jag med stabil överkropp. Axel har två stora cykelväskor, men han har ju erfarenhet att ha cyklat till Rom.
Efter fotografering är det dax. Kraftprovet börjar halv elva.
Nu är det gjort del 2
I maj blåste det som aldrig förr. Antagligen föranlett av de ökade CO2 utsläppen från den allt mer intensivare transport sektorns ökning. Det innebar att lusten att ge sig ut på cykelrundor var noll. Styrketräningen höll jag benhårt i trots ibland soligt väder som gjorde att vaktmästaren i hallen undrade varför jag satt inomhus och hojade. Jag förklarade att några kamrater hade föreslagit ett privat race runt Vänern. Vaktmästaren förstod och fortsatte med sitt.
Jag kommer inte ihåg när datumen 14-15-16 juni bestämdes för kraftprovet men kanske i samband med bildspelet från Axels Rom färd.
En tidig morgon in i juni ringde folkhälsodebatören och undrade om det inte var dags för en träningsrunda inför nästa veckas kraftprov. Jo, visst Söndag em passade inblandade bra. Jag missade samlingplatsen vid Våxnäs centrum och snurrade runt vid Våxnäshallen och ner mot KMTI i ca en kvart innan kompisarna dök upp. Under tiden jag väntade kom ordföranden i Kds cykelsällskap sakta cyklande efter en strapatsrik konstrunda i blåsten.
Mötet innebar att jag fick låna hennes sadelskydd som innehåller en gele klump som senare lägger smärtan i baken vid långvarig nötning.
Träningsrundan avverkades på ca tre timmar och gick upp mot Forshaga och Klarälvsbanan hem. Vissa praktiska saker avhandlades kort efter rundan. Axel skulle höra av sig om tid och plats för starten mot Kristinehamn.
På Måndag ringer Axel och berättar att folkhälsodebatören drabbats av feber och inte kan delta. Surt! Axel säger att han hör av sig om start tid senare.
På Tisdag är jag på Speedway i Hagfors. Långt i från min favoritsport men ett möte med idrotthistoriska sällskapet där jag deltar som en av kontaktmännen för Kd kommun gör att jag är med.
När jag kommer hem öppnar jag mejlen och får reda på att avfärd är bestämd till 1000 Onsdag från N:a Karlsholmsg. Jag mejlar tillbaks att jag väntar vid Klaraviks cykelaffär.
Jag kommer inte ihåg när datumen 14-15-16 juni bestämdes för kraftprovet men kanske i samband med bildspelet från Axels Rom färd.
En tidig morgon in i juni ringde folkhälsodebatören och undrade om det inte var dags för en träningsrunda inför nästa veckas kraftprov. Jo, visst Söndag em passade inblandade bra. Jag missade samlingplatsen vid Våxnäs centrum och snurrade runt vid Våxnäshallen och ner mot KMTI i ca en kvart innan kompisarna dök upp. Under tiden jag väntade kom ordföranden i Kds cykelsällskap sakta cyklande efter en strapatsrik konstrunda i blåsten.
Mötet innebar att jag fick låna hennes sadelskydd som innehåller en gele klump som senare lägger smärtan i baken vid långvarig nötning.
Träningsrundan avverkades på ca tre timmar och gick upp mot Forshaga och Klarälvsbanan hem. Vissa praktiska saker avhandlades kort efter rundan. Axel skulle höra av sig om tid och plats för starten mot Kristinehamn.
På Måndag ringer Axel och berättar att folkhälsodebatören drabbats av feber och inte kan delta. Surt! Axel säger att han hör av sig om start tid senare.
På Tisdag är jag på Speedway i Hagfors. Långt i från min favoritsport men ett möte med idrotthistoriska sällskapet där jag deltar som en av kontaktmännen för Kd kommun gör att jag är med.
När jag kommer hem öppnar jag mejlen och får reda på att avfärd är bestämd till 1000 Onsdag från N:a Karlsholmsg. Jag mejlar tillbaks att jag väntar vid Klaraviks cykelaffär.
Nu är det gjort
Tidigt på vinterhalvåret utgick ett påbud/förfrågan från en sakkunnig folkhälsodebatör att/om jag skulle delta i en gruppaktivitet som innebar att cykla Vänern runt på tre dagar. Jag ställde mig ytterst tveksam till aktiviteten eftersom det innebar 16 mil per dag och dessutom med viss packning på hojen.
Jag har erfarenhet av cykelrundor som har sträckt sig som mest över tre timmar. Och nu skulle det innebära åtta timmars cykling per dag. Visserligen i lägre tempo än träningsrundorna.
Frågan upprepades från tid till annan men jag vidhöll min skepticism men stängde inte dörren.
Sista veckan i april träffades kompisarna som jag skulle dela rundan med. Axel som jag väljer att kalla en av kompisarna i berättelsen visade bildspel från en 380 mila cykling från Kd till Rom. Imponerande! Sacke var med och folkhälsodebatören var också där. Fortfarande mycket tveksam till att delta.
Dock blev jag mindre tveksam när jag i andra hälften av april och början av maj körde några träningsrundor och tyckte att höstens och vinterns styrketräning även gett viss verkan på cyklingen.
Jag började så smått fundera på att delta och pratade med sonen om att låna en av hans hojar. Dvs en landsvägscykel visseligen inte av elit karaktär men ändå snäppet under vilket skulle göra färden behagligare.
Nu sticker jag till Vätternrundan för att kolla sonens färd intill målet. Jag fortsätter vid tillfälle.
Jag har erfarenhet av cykelrundor som har sträckt sig som mest över tre timmar. Och nu skulle det innebära åtta timmars cykling per dag. Visserligen i lägre tempo än träningsrundorna.
Frågan upprepades från tid till annan men jag vidhöll min skepticism men stängde inte dörren.
Sista veckan i april träffades kompisarna som jag skulle dela rundan med. Axel som jag väljer att kalla en av kompisarna i berättelsen visade bildspel från en 380 mila cykling från Kd till Rom. Imponerande! Sacke var med och folkhälsodebatören var också där. Fortfarande mycket tveksam till att delta.
Dock blev jag mindre tveksam när jag i andra hälften av april och början av maj körde några träningsrundor och tyckte att höstens och vinterns styrketräning även gett viss verkan på cyklingen.
Jag började så smått fundera på att delta och pratade med sonen om att låna en av hans hojar. Dvs en landsvägscykel visseligen inte av elit karaktär men ändå snäppet under vilket skulle göra färden behagligare.
Nu sticker jag till Vätternrundan för att kolla sonens färd intill målet. Jag fortsätter vid tillfälle.
Patrik Sjöbergs bok
Personer som har en verbal förmåga och använder förmågan till att provocera och ifrågasätta invanda begrepp och föreställningar i samhället blir förstås ytterst besvärliga att handskas med socialt. Sådana personer är en bristvara i samhället. Det är ett unikt uppträdande och personer som möter en sådan person med dessa unika egenskaper intar förstås en försvarsställning och blir i regel helt avklädd och får gå ifrån situationen med svansen mellan benen.
Å andra sidan uppträder personen vid olika tillfällen socialt oacceptabelt enligt de koder som finns och som personen älskar att utmana i olika situationer och om det då är en exepetionellt känd person blir det rabalder i media som förstoras upp och fantasifoster produceras. Personen får en stämpel på sig att vara arrogant och otrevlig i de flesta fall helt oförtjänt men i några fall så får personen skylla sig själv.
Har en sådan individ redan i unga år fått smaka på samhällets repressalier kommer revanschlustan i kombination med de unika egenskaperna att bli en kombination som inte många av oss besitter och som vid olika konfronationer kommer att misstolkas till nackdel för individen. Ytterst få av oss har förmågan att hantera individens beteende därför att den avviker från normalt uppträdande.
När jag läst Patrik Sjöbergs bok uppfattar jag honom som en representant för vad jag beskrivit ovan.
Nu påstår inte jag att jag på minsta vis liknar S men när han beskriver hur han förklarade för fysik läraren att han inte skulle komma att ha någon nytta av fysik kunskaperna i vuxenlivet då kommer jag ihåg hur jag på ungefär samma sätt fast i något kortare ordalag förklarade för modersmålslärarinnan "att de här diktanalyserna kommer jag i fortsättningen att strunta i". S tog konsekvenserna av sin konfrontation med fysikläraren och uteblev i fortsättningen från fysik undervisningen, så modig var inte jag. Där ligger en stor skillnad mellan en unik individ och en normal. Vi "normala" har svårare att ytterst ta konsekvenserna av våra handlingar.
Jag förstår inte hur Ss två månader före avslutningen i nian kunde bli relegerad. Det måste på sjuttiotalet ha funnits en skollag som förbjöd en sådan handling.
Jag läser aldrig aftonbladet eller expressen och mitt minne är kort därför är det mesta S berättar om nyheter för mig.
För alla är däremot Viljos pedofili beteende en nyhet. Och det har förstås fått mest uppmärksamhet men det är många andra berättelser som borde granskas och inte enbart vara en inlaga från S.
Jag blir tveksam till de detaljerade dialoger som skrivs i boken. Hur kan en person komma ihåg exakt hur munhuggning försigick tio eller tjugo år tillbaks i tiden.
Jag skrattade så tårarna rann när S beskriver hur det gick till när han dels skulle parkera bilen vid vakten som han skulle förbi in till mönstringen dels dialogen med de malajer som medvetet försinkade hans och en hippis snack med psykologen.
S har inte skrivit boken själv utan det har Lutteman gjort därför kan många av ordväxlingarna med olika personer och i olika situationer vara en efterhandskonstruktion. S berättar att han skrivert mycket långsamt därför skrev han inte själv krönikorna vid ex EM i Gbg utan det gjorde en journalist naturligtvis med S verbala kommentarer som grund.
Avsnittet om Mästarnas Mästare stämmer väl in på hur jag tänkt om programmet och därför tycker jag det är ointressant.
Klart är att om jag nu haft en negativ bild av S på grund av en ytlig betraktelse som framställts i media och möjligen en schablon bild grundad på hur många andra stöddiga toppidrottsutövare uppträtt så har den förändrats och nyanserats genom att läsa boken.
S är en unik personlighet som redan i unga år fått käftsmällar av samhället och på grund av det och i kombination med hans unika verbala förmågor av många fått stämpeln som en otrevlig person att möta om man inte är hans kompis.
Å andra sidan uppträder personen vid olika tillfällen socialt oacceptabelt enligt de koder som finns och som personen älskar att utmana i olika situationer och om det då är en exepetionellt känd person blir det rabalder i media som förstoras upp och fantasifoster produceras. Personen får en stämpel på sig att vara arrogant och otrevlig i de flesta fall helt oförtjänt men i några fall så får personen skylla sig själv.
Har en sådan individ redan i unga år fått smaka på samhällets repressalier kommer revanschlustan i kombination med de unika egenskaperna att bli en kombination som inte många av oss besitter och som vid olika konfronationer kommer att misstolkas till nackdel för individen. Ytterst få av oss har förmågan att hantera individens beteende därför att den avviker från normalt uppträdande.
När jag läst Patrik Sjöbergs bok uppfattar jag honom som en representant för vad jag beskrivit ovan.
Nu påstår inte jag att jag på minsta vis liknar S men när han beskriver hur han förklarade för fysik läraren att han inte skulle komma att ha någon nytta av fysik kunskaperna i vuxenlivet då kommer jag ihåg hur jag på ungefär samma sätt fast i något kortare ordalag förklarade för modersmålslärarinnan "att de här diktanalyserna kommer jag i fortsättningen att strunta i". S tog konsekvenserna av sin konfrontation med fysikläraren och uteblev i fortsättningen från fysik undervisningen, så modig var inte jag. Där ligger en stor skillnad mellan en unik individ och en normal. Vi "normala" har svårare att ytterst ta konsekvenserna av våra handlingar.
Jag förstår inte hur Ss två månader före avslutningen i nian kunde bli relegerad. Det måste på sjuttiotalet ha funnits en skollag som förbjöd en sådan handling.
Jag läser aldrig aftonbladet eller expressen och mitt minne är kort därför är det mesta S berättar om nyheter för mig.
För alla är däremot Viljos pedofili beteende en nyhet. Och det har förstås fått mest uppmärksamhet men det är många andra berättelser som borde granskas och inte enbart vara en inlaga från S.
Jag blir tveksam till de detaljerade dialoger som skrivs i boken. Hur kan en person komma ihåg exakt hur munhuggning försigick tio eller tjugo år tillbaks i tiden.
Jag skrattade så tårarna rann när S beskriver hur det gick till när han dels skulle parkera bilen vid vakten som han skulle förbi in till mönstringen dels dialogen med de malajer som medvetet försinkade hans och en hippis snack med psykologen.
S har inte skrivit boken själv utan det har Lutteman gjort därför kan många av ordväxlingarna med olika personer och i olika situationer vara en efterhandskonstruktion. S berättar att han skrivert mycket långsamt därför skrev han inte själv krönikorna vid ex EM i Gbg utan det gjorde en journalist naturligtvis med S verbala kommentarer som grund.
Avsnittet om Mästarnas Mästare stämmer väl in på hur jag tänkt om programmet och därför tycker jag det är ointressant.
Klart är att om jag nu haft en negativ bild av S på grund av en ytlig betraktelse som framställts i media och möjligen en schablon bild grundad på hur många andra stöddiga toppidrottsutövare uppträtt så har den förändrats och nyanserats genom att läsa boken.
S är en unik personlighet som redan i unga år fått käftsmällar av samhället och på grund av det och i kombination med hans unika verbala förmågor av många fått stämpeln som en otrevlig person att möta om man inte är hans kompis.
Karlstads Globalisering
Sent på förmiddagen cyklade jag till bibblan och lånade Sjöbergs bok samtidigt som jag hämtade Karlstads Globalisering av Jan Jörnmark.
Jag undrar om jag satte rekord till bibblan, 17 min inte illa. Trampade på bra hemåt. Blåste skapligt.
Jag läste första kapitlet i Ss bok och kapitlet handlade om hur S fick budet om tränarens död tidigt en Lördags morgon då S var bakfull efter nattens festande. Året var 1999.
Dock övergick jag till Karlstads Globalisering. Lättläst! Själv har jag varit skapligt inblandad i globaliseringen av staden i och med att jag var den förste eleven som fick studievägledning av dåvarande från Gbg kommande studievägledaren och sedemera kulturråd i Kd kommun. Jag mötte upp på Kds station och visade vägen till Klaraborg.
Pol mag skulle jag utexamineras till. Jag fick nöja mig med en Filosofie kandidatexamen.
Globaliseringsaktiviteterna fortsatte med att jag efter en liten yrkessnutt på I2 fick anställning på FMV i huvudkommunen.
Karolinen och Universsitet betraktas i boken som Karlstads huvudattraktioner i globaliseings analysen och då betraktar jag mig som en av huvudpersonerna fast jag inte nämns i boken.
Nåväl mycket mer har hänt i sta'n sedan 1950 talets början. Bergvik, alla villaområdena, Kronoparken, Gruvlyckan m fl bostadsområden har uppförts under perioden.
Allt har jag varit med om från början. Farsan och morsan köpte ett hus 1958 på Fredricelund ett av de första egnahemsområdena i sta'n som uppfördes med hjälp av förmånliga lån.
Så småningom blev jag klar med studierna och då var det dax att efter några år delta i premiären på Kronoparken. Blivande hustrun och jag flyttade in i en trea och levde i synd där i ca två år innan vi deltog som köpare av ett av husen i expansiva 70 talets villabebyggande.
Karlstads Globalisering är inte obekant för mig. Jag har varit med hela tiden.
Det är gött att ägna sig åt lite skrivande efter Kils rundan som i dag var oerhört blåsig och plus att vägverket hade hyvlat omkring asfalten på en 5 km sträcka blev det inget rekord denna gång.
Dock en god och varm dusch.
Jag undrar om jag satte rekord till bibblan, 17 min inte illa. Trampade på bra hemåt. Blåste skapligt.
Jag läste första kapitlet i Ss bok och kapitlet handlade om hur S fick budet om tränarens död tidigt en Lördags morgon då S var bakfull efter nattens festande. Året var 1999.
Dock övergick jag till Karlstads Globalisering. Lättläst! Själv har jag varit skapligt inblandad i globaliseringen av staden i och med att jag var den förste eleven som fick studievägledning av dåvarande från Gbg kommande studievägledaren och sedemera kulturråd i Kd kommun. Jag mötte upp på Kds station och visade vägen till Klaraborg.
Pol mag skulle jag utexamineras till. Jag fick nöja mig med en Filosofie kandidatexamen.
Globaliseringsaktiviteterna fortsatte med att jag efter en liten yrkessnutt på I2 fick anställning på FMV i huvudkommunen.
Karolinen och Universsitet betraktas i boken som Karlstads huvudattraktioner i globaliseings analysen och då betraktar jag mig som en av huvudpersonerna fast jag inte nämns i boken.
Nåväl mycket mer har hänt i sta'n sedan 1950 talets början. Bergvik, alla villaområdena, Kronoparken, Gruvlyckan m fl bostadsområden har uppförts under perioden.
Allt har jag varit med om från början. Farsan och morsan köpte ett hus 1958 på Fredricelund ett av de första egnahemsområdena i sta'n som uppfördes med hjälp av förmånliga lån.
Så småningom blev jag klar med studierna och då var det dax att efter några år delta i premiären på Kronoparken. Blivande hustrun och jag flyttade in i en trea och levde i synd där i ca två år innan vi deltog som köpare av ett av husen i expansiva 70 talets villabebyggande.
Karlstads Globalisering är inte obekant för mig. Jag har varit med hela tiden.
Det är gött att ägna sig åt lite skrivande efter Kils rundan som i dag var oerhört blåsig och plus att vägverket hade hyvlat omkring asfalten på en 5 km sträcka blev det inget rekord denna gång.
Dock en god och varm dusch.
Vårruset
Det är fantastiskt att så många som 8 000 människor sätter en nummerlapp på bröstet och travar runt på Kds asfalts stigar en ljummen maj afton.
Det vore förstås omöjligt utan kommunernas och företagens stöd. Men bättre att organisationerna får något vettigt för pengarna än att enbart slussa över skattemedelen utan motprestation.
Någon liten fjutt har förmodligen massmönstringen i betydelse för folkhälsan. Å andra sidan omöjligt att mäta på ett objektivt sätt.
Kanske skulle skattepengarna kunna användas på ett bättre sätt i åldringsvård till någon större aktivitet för de mest sjuka och svaga. Prioriteringar är inte kommunernas starka sida.
Lite mer av värde i påsarna borde arrangören kunna förhandla sig till speciellt med tanke på den enorma arbetsinsats det krävs från den lokale arrangören i hanteringen av pösera.
Kul i alla fall att träffa några kompisar som jag annars sällan pratar med och en och annan makthavare.
Det vore förstås omöjligt utan kommunernas och företagens stöd. Men bättre att organisationerna får något vettigt för pengarna än att enbart slussa över skattemedelen utan motprestation.
Någon liten fjutt har förmodligen massmönstringen i betydelse för folkhälsan. Å andra sidan omöjligt att mäta på ett objektivt sätt.
Kanske skulle skattepengarna kunna användas på ett bättre sätt i åldringsvård till någon större aktivitet för de mest sjuka och svaga. Prioriteringar är inte kommunernas starka sida.
Lite mer av värde i påsarna borde arrangören kunna förhandla sig till speciellt med tanke på den enorma arbetsinsats det krävs från den lokale arrangören i hanteringen av pösera.
Kul i alla fall att träffa några kompisar som jag annars sällan pratar med och en och annan makthavare.
Årsbästa
Jag har varit avvaktande till cykelrundor senaste dagarna mest på grund av det kyliga vädret. Dock efter diverse tveksamma tankar besdtämde jag mig på eftermiddagen för att köra Kilsrundan.
Vid första tidskontrollen kom jag in på 29,50. Godkänt! När jag korsade 45an in mot Kil visade uret 50,30 och det var lite överraskande starkt. Medvinden gjorde förstås att tiden blev skaplig. Men det är mycket småkullrigt från avtagsvägen vid Edsvalla och upp mot stationssamhället så det gäller att låren håller för trycket i pedalerna.
Motvinden började kännas obehaglig efter passagen av Sannerudsvallen och villa samhällena öster om Kil. Dock kändes låren starka och jag tryckte på bra upp mot Grava kyrka och kände mig nöjd med att jag kunde kämpa på bra i motvinden.
Vätskedepån vid Grava kyrka blev 30 sek kort. Jag vill ju inte förlora för mycket tid. 1,19 vittnade om att jag kanske kunde vara på väg mot årsbästa.
Nu satte motvinden in ordentiligt genom Skåre och upp mot Skårekorset. Rakt österut parallellt med 45 rullade jag på med god fart. Vid övergången av 45 hindrades jag av bilar på väg mot Kil, uppskattningsvis i 30 sek.
Sträckan mellan 45an och Trossnäsvägen är då doch då tungkörd och förstås börjar tröttheten kännas i både ben och andra kroppsdelar.
Väl ute på Trossnäsvägen sätter kämpaglöden in och en titt på klockan övertygar mig om att årsbästa tiden är inom räckhåll.
Sista biten upp mot Önnerudsåsen är kämpig och jag intalar mig att benen måste går runt i bra fart på låga växlar ända upp på krönet.
Kollar en sista gång på klockan och förstår att jag måste komma in på årsbästa med god marginal. Tränar sista biten på att verkligen trycka tramporna uppåt och känner att farten ökar på grund av den akten.
Mycket riktigt årsbästa blir det 1,55,30. Nöjd och duschar varmt, en härlig känsla.
Vid första tidskontrollen kom jag in på 29,50. Godkänt! När jag korsade 45an in mot Kil visade uret 50,30 och det var lite överraskande starkt. Medvinden gjorde förstås att tiden blev skaplig. Men det är mycket småkullrigt från avtagsvägen vid Edsvalla och upp mot stationssamhället så det gäller att låren håller för trycket i pedalerna.
Motvinden började kännas obehaglig efter passagen av Sannerudsvallen och villa samhällena öster om Kil. Dock kändes låren starka och jag tryckte på bra upp mot Grava kyrka och kände mig nöjd med att jag kunde kämpa på bra i motvinden.
Vätskedepån vid Grava kyrka blev 30 sek kort. Jag vill ju inte förlora för mycket tid. 1,19 vittnade om att jag kanske kunde vara på väg mot årsbästa.
Nu satte motvinden in ordentiligt genom Skåre och upp mot Skårekorset. Rakt österut parallellt med 45 rullade jag på med god fart. Vid övergången av 45 hindrades jag av bilar på väg mot Kil, uppskattningsvis i 30 sek.
Sträckan mellan 45an och Trossnäsvägen är då doch då tungkörd och förstås börjar tröttheten kännas i både ben och andra kroppsdelar.
Väl ute på Trossnäsvägen sätter kämpaglöden in och en titt på klockan övertygar mig om att årsbästa tiden är inom räckhåll.
Sista biten upp mot Önnerudsåsen är kämpig och jag intalar mig att benen måste går runt i bra fart på låga växlar ända upp på krönet.
Kollar en sista gång på klockan och förstår att jag måste komma in på årsbästa med god marginal. Tränar sista biten på att verkligen trycka tramporna uppåt och känner att farten ökar på grund av den akten.
Mycket riktigt årsbästa blir det 1,55,30. Nöjd och duschar varmt, en härlig känsla.
